Det klassiska politiska tänkandet var lidelsefullt upptaget av självbehärskning, måttfullhet, besinning. För att leva den fria människans liv måste man kunna kontrollera sina drifter. Sôfrosynê var ett grekiskt namn på den karaktärsegenskapen, och Platon säger i dialogen Gorgias att den handlar om att ”härska över njutningarna och begären inom en själv”. Så den fria människan behärskar sin buk, sin lust, sin vrede och sin självrättfärdighet.

Vår tids liberala politiska teori har gått i en annan riktning. I denna liberalisms huvudfåra har man fastställt att frågor om vad som är ett gott liv, som just att kontrollera de egna drifterna, måste falla utanför debatter om samhället (eller i alla fall om dettas grundläggande strukturer). Självbehärskningen har därför blivit en filosofihistorisk kuriositet, ett gammaldags karaktärsideal som man kan beskåda i principernas museum innan man går vidare till mer moderna och mer ändamålsenliga verktyg.

Men det ”opolitiska” är ofta bara opolitiskt så länge det inte är ett problem. Och vårt samhälle har skäl att återupptäcka självbehärskningens princip, för många av samtidens svårigheter handlar om att man exploaterar människors bristande självbehärskning. Frågan om frestelser och möjligheten att stå emot dem har blivit ett grundläggande politiskt problem.

”Alla förstår nu att svenskarnas skulder är ett stort problem. Ändå har staten varit långsam med att reagera på denna exploatering av personer med bristande impulskontroll och självbehärskning.”

Det är exempelvis fallet med krediter och skuldsättning. 1800-talets ockrare och 1980-talets låne­hajar har nu blivit stora kreditbolag som tjänar pengar på att locka personer med bristande förmåga att ta ansvar för den egna ekonomin att ta lån till konsumtion. Vi vet att det i många fall rör sig om företag som har ekonomiska incitament att vända sig mot just svaga låntagare, då de själva äger även inkassoverksamheten.

Alla förstår nu att svenskarnas skulder är ett stort problem, inte bara för de enskilda låntagarna, utan för samhällets ekonomi som helhet. Ändå har staten varit långsam med att reagera på denna exploatering av personer med bristande impulskontroll och självbehärskning.

Ett liknande fenomen rör elektroniken. Vi vet idag att mobiltelefoner, datorer, läsplattor, spelkonsoler och annat är utformade för att vara oemotståndliga. De ska vara omöjliga att lägga ifrån sig. Bara lite till. Bara lite till. Eller varför inte hela dagen, hela natten. Vi vet likaledes att det inte är en individuell eller ”privatmoralisk” fråga om man ägnar sig åt sin elektroniska utrustning i sällskap med andra eller inte.

Studier har visat att samtal blir ytligare när exempelvis en mobiltelefon finns i närheten. Användning av sociala medier­ under undervisningstid försämrar inlärningen inte bara för de elever och studenter som ägnar sig åt sådana, utan också för dem som sitter runtomkring och själva inte ägnar sig åt den parallella uppgiften att föda de sociala medierna.

Vi har goda skäl att förmoda att elektroniken står i samband med polariseringen i det som kallas ”offentlig debatt”. Utländska statschefer, svenska ministrar, riksdagsledamöter och opinionsbildare har alltid sin hat­kanal i fickan. Och den är oemotståndlig: det första vi rör på morgonen, det sista vår blick möter på natten.

Exemplen kan mångfaldigas – vi kan tänka på spelbolagens exploatering av människors drömmar och bristande impulskontroll, vi kan tänka på mat och den globala epidemin av fetma och diabetes, som kommer att leda till stort lidande och belasta samhällenas ekonomi och sammanhållning. Men det får räcka så här. Det viktiga är att förstå hur avgörande självbehärskning är för att samhällen ska vara stabila och människovänliga.

Frestelsens psykologi är en komplicerad historia. Och hur viktig medborgarnas förmåga till självbehärskning än är så är det inte alltid lämpligt att lagstifta i sådana frågor. Platon kom fram till att det är bättre att lära sig att motstå en frestelse än att undgå den. Därför föreslog Platon i sin sista dialog, Lagarna, att man ska ordna en sorts statliga spritfester, där medborgarna ska få lära sig att hantera vin och drickande utan att låta det gå för långt, för att behärska lusten, och få känna vinets lust, dessutom under ledning av en nykter festledare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det kan låta bisarrt med dessa byråkratiska självbehärskningspartyn. Men de grundar sig i idén att det är starkare att motstå frestelsen än att undfly den. Det är nog en viktig insikt. Eremiten i öknen behöver inte känna sig lockad av skräpmat och strippbarer.

Samtidigt kan verkligheten vara mer komplicerad än så. Psykologisk forskning har under senare år framhävt att det för personer med självbehärskning och goda levnadsvanor kan vara avgörande just att undvika frestelserna, att hålla sig borta från det som är skadligt. Så hur ett land, en stat och ett samhälle ska få grepp om sådana frågor om impulskontroll är en ännu obesvarad fråga som kräver principer, politisk klokhet och kunskap om verkligheten.

Men självbehärskningens politik befinner sig mitt i politikens hamrande hjärta, och alla, liberaler och andra, måste förhålla sig till dessa problem. I flera av dessa fall handlar det om en långsam och ovärdig omfördelning av ekonomiska och andra resurser från de lågutbildade med bristande självbehärskning till de mycket förmögna ägarna till kreditbolag, teknikföretag, spelbolag och andra organisationer. Det ligger nära till hands att tro att detta kan hota den frihetliga, demokratiska, kapitalistiska och rättsstatliga samhällsordningens legitimitet.

Så en väg till en framtid värd att leva måste också vara självbehärskningens väg. Kanske kommer den mest värdefulla naturresursen för ett land i framtiden att vara en civiliserad befolkning – ett folk med normer, vardagsmoral och konventioner, som lever i självbehärskningens glädje.