Ukraina sitter på stora naturresurser. Bland annat den bördigaste jorden på vår planet. Som en konsekvens producerar landet enorma mängder livsmedel. I år är har det beräknats att landet skulle kunna producera 12 procent av världsexporten av vete, 16 procent av majsexporten, 18 procent av kornet och 19 procent av rapsen. Man är den största producenten av solrosolja, motsvarande halva världshandeln. Över 40 procent av det vete och den majs som produceras exporteras till Mellanöstern.

Men även om det finns mycket naturresurser att erövra är det inte materiella omständigheter som ligger bakom Putins överfall på sina grannar. Kriget i Ukraina är ett ideologiskt krig. Och det inte bara i meningen att det är ett krig mellan en demokrati och en diktatur, eller mellan öst och väst. Kriget handlar om att göra verklighet av den ideologiska världsbild som Putin och hans anhängare har byggt upp under årens lopp.

Sommaren 2021 publicerade Putin essän ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians”. Redan inledningsvis deklarerar han där att ryssar och ukrainare en gång var ett folk, en enhetlig helhet. Enligt Putin härstammar det ryska, det belarusiska och det ukrainska folket från ett urgammalt ryskt folk som hade ett gemensamt språk och sedermera en gemensam religion, den ortodoxa kristna – och där tronen i Kiev utgjorde den dominerande gemensamma platsen. Området som idag kallas Ukraina gick under benämningen ”Malorossia”, det vill säga ”lilla Ryssland”. Dess invånare var att benämna som småryssar, som fanns vid sidan om storryssar, och vitryssar. Alla dessa har enligt Putin varit med om att bygga upp ett stort gemensamt land, och införlivandet av de västra ryska områden i en enhetlig stat grundade sig inte enbart i politiska och diplomatiska beslut, utan det underbyggdes av en gemensam tro, delade kulturella traditioner och språkliga likheter.

Först slogs riket sönder av de mongoliska invasionerna genom Gyllene horden. Delar av det ryska riket kom sedan att uppgå i storfurstendömet Litauen, som det enligt Putin finns historiska belägg för har kallats ” Storfurstendömet Litauen och Ryssland”. Den styrande eliten i Litauen konverterade dock till katolicismen och blev sedermera en del av det polsk-litauiska samväldet. Genom polandisering och latinisering trycktes det ortodoxa kristna undan av den katolska kyrkan, vilket ledde till självständighetsrörelser bland de ortodoxt kristna gentemot samväldet.

Föreställningen om ett ukrainskt land, skilt från Ryssland, tog form inom den polska eliten, med hjälp av intellektuella bland ”småryssarna” för att undergräva den ryska nationen. Österrike-Ungern anslöt sig också till denna föreställning, i ett maktspel gentemot mot både polska självständighetsrörelser och pro-ryska grupper i den nordöstra provinsen Galizien. Det enda egentliga Ukraina som funnits enligt Putin är den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken som 1922 var en av Sovjetunionens grundare.

Dessförinnan har det funnits olika ukrainska kvasi-stater, framför allt under det tumult som uppstod efter freden i Brest-Litovsk 1917 mellan Tyskland och Ryssland, och det efterföljande ryska inbördeskriget 1917-1923. Putin nämner också ett par ukrainska självständighetskämpar, som idag betraktas som nationalhjältar i Ukraina, men som enligt honom inte alls skall betraktas som sådana. En av dessa var kosackledaren Ivar Mazepa som stred tillsammans med Karl XII vid Poltava under det Stora nordiska kriget, i hoppet om att upprätta en självständig kosackstat. En annan var Symon Petliura, ledare för den ukrainska armén och president för den kortlivade Ukrainska folkrepubliken vid 1910-talets slut. Enligt Putin representerade Mazepa dock bara en minoritet av kosackerna i Ukraina och förrådde alla under sitt liv, medan Petliura ingick en ohelig allians med Polen för att kunna forma en ukrainsk stat.

Det framgår dock inte riktigt när ”år noll” är för Vladimir Putin. Det vill säga det året då gränserna var det första riktiga, och alla andra gränsförändringar därefter ska ses som ogiltiga. Bland annat konstaterar han att Bukovina – en historisk region som idag är en del av norra Rumänien och västra Ukraina – ockuperades av Rumänien 1918 i samband med första världskriget. Att det är 1914 års gränser som gäller är ingen omöjlighet. I så fall är Finland, Baltstaterna, Moldavien, större delen av Polen, Centralasien och Kaukasus också en del av det egentliga Storryssland. På ett annat ställe skriver han att om stater vill vara självständiga – implicit menat de forna sovjetstaterna – får de bara ta med sig det som de tog med sig in i Sovjetunionen. En fråga som då uppstår är vad Moldaviens status är. Det togs från Rumänien 1940 som ett led i Molotov-Ribbentrop-paktens uppdelning av Europa i en tyskt och en sovjetisk intressesfär. I samband med första världskriget hade det övertagits av Rumänien från Ryssland, som det tillhört sedan freden med osmanerna i Bukarest 1812.

Vid ett ukrainskt nederlag är det mycket troligt att Putins nästa steg blir just Moldavien: ett land som likt Ukraina står utanför både EU och Nato, och som dessutom i 30 år haft en utbrytarprovins, Transnistrien, som legat under Kremls skugga med ryska ”fredsbevarande styrkor”. Av essän framgår tydligt att Putin snarare har Tsarryssland än Sovjetunionen som historisk förebild och han uttrycker direkt avsky gentemot bolsjevikerna, som han menar förstörde nationerna och deras folk. Samtidigt är det sovjetiska imperiet fortfarande en större realitet i vår samtidshistoria än Tsarryssland, och det är lättare att utgå från detta i ett nytt imperiebyggande – samtidigt som större delen av hans liv utspelat sig i en sovjetisk kontext. Oavsett när år noll är för Putin, före eller efter första världskriget, kommer konsekvensen ändock bli att ett flertal självständiga länder räknas in en storrysk intressesfär.

Vad gäller den putinistiska etnonationalismen liknar den i mångt och mycket den föreställning om ”blod och jord” som var en djupt etablerad idéströmning inom intellektuella kretsar i 1920- och 1930-talens Tyskland och som utgjorde en av hörnstenarna i den nazistiska ideologin. Kortfattat handlade det om att det tyska folket genom sitt blod var förankrat till en specifik geografisk plats i Europa. Detta användes för en pangermansk föreställning om att förena alla tyska folk, och i centrum stod bonden som den rena och obesudlade symbolen för sitt folk och sin historia – i motsats till den dekadenta storstadsmänniskan som var den västerländska civilisationens signum.

En föreställning i detta är också hur generationer är sammanlänkade med varandra, inte bara genom blodsband, men också hur de brukat, levt och dött av och i samma jord. Därigenom står de i ett mytiskt förhållande till varandra, som delar av en organism som utgör nationen och dess folks framväxt. Tanken återfinns inte bara i dagens Ryssland utan inom en rad nationalistiska rörelser och partier runt om i Europa, vilka ej sällan har haft en beundrande inställning till Putins regim.

I Putins verklighetsuppfattning ligger det i det ukrainska folkets öde – till och med i dess intresse – att uppgå i ett Storryssland. Allt annat är onaturligt. Ryssar, belarusier och ukrainare är nämligen alla en del av det som kallas för den ”Allryska nationen” inom etnonationalistiska ryska kretsar. Belarus är sedan länge under Kremls kontroll och så var även Ukraina under den ryssvänlige presidenten Viktor Janukovytj, till dess att Euromaidan började i november 2013 som en konsekvens av att regeringen inte valde att ingå ett avtal med EU.

I och med Janukovytjs fall och det nya västinriktade ukrainska styret har det urryska tronsätet, och delvis vaggan till den ryska nationen, Kiev, fallit i västs händer, enligt Putins sätt att se det: ett väst som är präglat av dekadans och tar varje chans att underminera den ryska nationen och dess folk. På grund av blodets och jordens betydelse är det onaturligt för det ukrainska folket att leva under sådana omständigheter, därmed måste det också befrias.

Det finns mycket som just tyder på att Putin trodde att den ryska armén skulle ses som befriare av ukrainarna – i synnerhet av den rysktalande delen. Han utgick från att de delade hans övertygelse om att ryssar och ukrainare är av ett och samma blod, sprungna ur samma jord, och att regeringen i Kiev är nedknarkade västerländska marionetter med nazistiska sympatier. Men motståndet mot Putin över hela Ukraina har tvärtom vittnat om motsatsen och svetsat samman det ukrainska folket till en enhet skild från Ryssland.

Putins alternativa verklighetsuppfattning vittnar om ideologins enorma effekter på människan när den dras till sin absoluta spets. Likheterna med religiös fundamentalism är uppenbara och den politiska ideologin kan egentligen ses som ny religion i en alltmer sekulariserad värld, en så kallad ”kvasi-religion”. Därför går det inte att förklara Rysslands övergrepp enbart eller ens primärt i termer av materiella förhållanden, som en marxistisk analys gärna skulle vilja göra. Materiella omständigheter, i form av kamp om naturresurser, kan enligt min mening inte skapa den sorts djupa vanföreställningar som kommer till uttryck här. Det kan enbart de immateriella faktorerna, exempelvis religion eller ideologi.

För Putin trumfar teorin och utopin allting annat, vilket placerar honom i samma fålla som andra ledare för den moderna tidens totalitära ideologier. Det främsta exemplet på en samtida regim av denna kaliber har varit den nordkoreanska, men nu har den fått en utmanare.

Publicerad: 4 mars 2022