Det alternativa i Den oavslutade litteraturen ligger inte i urvalet av författare – flertalet av dem är kanoniserade klassiker – utan i att de ses i ett helt nytt perspektiv. Fokus ligger sålunda inte på de verk som författarna har publicerat utan på sådant som de lämnat ofullbordat eller inte ens påbörjat. Idén kan i förstone tyckas befängd, men resultatet är briljant. I vart och ett av de arton kapitlen finns en sådan trängsel av omtumlande idéer, lustiga infall och kuriösa hugskott att de i vidareutvecklat skick hade kunnat uppfylla hela bibliotek.

Med ”allt som inte blev klart” åsyftar Leandoer inte bara ofullbordade bokprojekt. Ofta handlar det om böcker som har försvunnit, censurerats eller omarbetats av andra författare. I några fall rör det sig om texter som redigerats till oigenkännlighet av övernitiska förläggare. Och som om detta inte vore nog skriver Leandoer att all litteratur förblir oavslutad åtminstone i en mening, ”den kräver medverkan av en läsare för att bli till. Först i detta möte, först när orden binds samman genom att läsas, kan ett litterärt verk sägas bli klart.”

Denna definition av det oavslutade kan tyckas orimligt vid, men för Leandoers syften fungerar den bra. Därom vittnar inte minst den generösa exemplifieringen i det kapitel som fått titeln ”Några skäl att aldrig bli klar”. När Leandoer här diskuterar orsakerna till att litterära verk förblivit oavslutade, rör han sig obesvärat mellan författar­öden och böcker som ytligt sett inte verkar ha så mycket med varandra att göra.

Denna rörlighet demonstreras kanske allra bäst i en kavalkad av bokprojekt som har varit alltför storslaget anlagda, men vars spillror ändå kunnat återbrukas i mindre krävande sammanhang. Här sammanförs böcker av Gustave Flaubert, Johann Wolfgang von Goethe, Djuna Barnes, Fjodor Dostojevskij, Rudyard Kipling, Roland Barthes och Jack London med flera:

”Marcel Proust blir aldrig färdig med sin självbiografiska roman Jean Santeuil, men arbetet förvandlas så småningom och ger näring åt På spaning efter den tid som flytt. James Joyce skriver aldrig klart den likaledes självbiografiska Stephen Hero, men där­emot Ett porträtt av författaren som ung. […] J R R Tolkien färdigställer aldrig det stora mytologiska och filologiska verk där han ska få tillfälle att redogöra för hela den värld han skapat, men på vägen skriver han ändå Sagan om ringen, och spillrorna av det oskrivna verket går – med eftervärldens hjälp – att få ihop till Silmarillion. […] Virginia Woolf skriver aldrig Timmarna, som hon arbetade på från och med juni 1923; någonstans på vägen förvandlas den och blir till Mrs. Dalloway.”

Den flödande exemplifieringen är en av Leandoers paradgrenar, men som intressantast är han ändå när han stannat upp inför något enskilt verk. Särskilt tydligt är detta i det dramatiska avsnittet om Fjodor Dostojevskijs ofullbordade roman Njetotjka Njezvanova.

När Dostojevskij 1848 påbörjade boken var den tänkt att bli hans dittills största satsning. Avsikten var att göra ett nytt slags kvinnoporträtt. Bokens hjältinna Njetotjka är skisserad som viljestark och begåvad, ett slags preexistentialist som redan från barndomen banar sig en egen väg genom livet.

Denna plan var fullt tydlig i de tre kapitel om Njetotjkas tidiga liv som Dostojevskij 1849 lät publicera i en tidskrift. I slutet av den tredje kapitlet är hon visserligen alltjämt ett barn, men hon låter sig inte styras av samtidens konventioner. Sålunda har hon redan hunnit inleda en prepubertal kärlekshistoria med dottern till den rike filantrop som efter föräldrarnas död tagit hand om henne.

Hur Njetotjkas fortsatta liv skulle ha gestaltat sig får vi emellertid aldrig veta. Anledningen till det var en dramatisk händelse som skulle sätta sin prägel på återstoden av Dostojevskijs liv. Den 23 april 1849 blev han arresterad, anklagad för att ha deltagit i en revolutionär klubb där man diskuterat förbjuden litteratur. Efter en summarisk rättegång dömdes han till döden och fördes ut till avrättningsplatsen, men i sista ögonblicket blev han benådad. Efter denna skenavrättning omvandlades dödsstraffet till tio års förvisning i Sibirien.

Det kom alltså ingen fortsättning på Njetotjka Njezvanova. Vi får därför aldrig veta hur det skulle ha gått med den oförvägna flicka vars barndom Dostojevskij skisserade 1848. Vi får nöja oss med att spekulera.

Dostojevskijs dramatiska livsöde har många motsvarigheter i Den oavslutade litteraturen, men som regel får de mycket mind­re utrymme. Exempel är två andra av de många ryska författare vilkas livsverk i förtid avbrutits av nyckfulla diktatorer – Marina Tsvetajeva och Anna Achmatova. De hade med fördel kunnat få egna kapitel, men Leandoer­ nämner dem bara i förbigående: ”Ingen kommer undan politiken. Särskilt inte i Dostojevskijs hemland. En uppräkning av ryskspråkiga författarskap som genom politiken avbrutits i förtid skulle kunna fylla resten av det här kapitlet, så låt oss bara nämna två oavslutade verk av alla som tillkom under Stalin: Marina Tsvetajevas Afrodites vrede och Anna Achmatovas Prolog.”

Fullt så summariskt är inte avsnittet om Ernest Hemingway, men också här hade det funnits mycket att tillägga. Vid mitten av 1950-talet var Hemingway i så dåligt skick att han nätt och jämnt var arbetsför. Anledningen var främst ett övermått av alkohol men också sviterna av en lång rad olyckor. I det läget kom räddningen i form av två resväskor som han 1927 eller 1928 hade lämnat in till förvaring på hotell Ritz i Paris. Där förvarades anteckningar som skulle bli stommen i den ofullbordade Parisbok med titeln En fest för livet som återfanns bland hans papper när han i juli 1961 hade tagit sitt liv.

Leandoer skriver insiktsfullt om denna bok. Han tar dock inte upp det intressantaste av Hemingways ofullbordade projekt. Det är en berättelse som har titeln Edens lustgård och som utgavs mot författarens vilja mer än 20 år efter hans död. Om denna bok hade fullbordats och givits ut tidigare hade den på ett avgörande sätt kunnat nyansera bilden av en författare som på alltför lösa grunder utpekats som våldsdyrkande machoman.

Edens lustgård utspelar sig på den franska Medelhavskusten sommaren 1927. Huvudpersonerna är Hemingways alter ego David Bourne och hans hustru Catherine. David är en man som tröttnat på rollen som machohjälte. Under romanens gång får vi följa hans sökande efter en ny identitet. Samtidigt utvecklas Catherine till en av de intressantaste kvinnorna i Hemingways författarskap.

Viljan till omprövning av de traditionella könsrollerna är förmodligen förklaringen till mycket av det som i Edens lustgård framstår som otypiskt för Hemingway. Dit hör inställningen till storviltsjakt. I många böcker har Hemingway poserat som entusias­tisk jägare, men här är det tvärtom.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Särskilt tydligt ser vi detta i en berättelse i berättelsen. David arbetar med en självbiografisk text om en elefantjakt han som barn upplevt tillsammans med sin pappa. Med hjälp av sin hund Kibo har han spårat upp en gammal elefant med enormt stora betar, men när pappan står i begrepp att döda det ståtliga djuret har sonen redan hunnit ångra sig. Han har börjat älska elefanten och känna stark avsmak gentemot de jägare – däribland pappan – som vill döda den.

Denna berättelse förblev alltså i likhet med En fest för livet ofullbordad och hade därför med fördel kunnat platsa i Den oavslutade litteraturen. Att den inte kommit med är likväl lätt att förstå. Leandoers definition av begreppet oavslutad är så vid att ämnet i praktiken blir outtömligt.

Denna berättelse förblev alltså i likhet med En fest för livet ofullbordad och hade därför med fördel kunnat platsa i Den oavslutade litteraturen. Att den inte kommit med är likväl lätt att förstå. Leandoers definition av begreppet oavslutad är så vid att ämnet i praktiken blir outtömligt.

Det betyder att hans bok om den oavslutade litteraturen med nödvändighet förblivit oavslutad. Det hindrar inte att den är ett mästerverk.