Och insikten har satt sig att jag måste våga innan det är för sent. Me­dan tid ännu är. En bokskog behöver 80–120 år för att bli något med. Så det krävs framförhållning.

I tanken vet jag redan var på gården bokarna ska planteras. Där reser sig sedan 40 år en granplantering. Ingen skulle sörja om de mörka granarna i snörräta rader försvann. Men de flesta skogskunniga som jag har dryftat mina bokplaner med de senaste tre åren har avrått. Inte bara är det en ekonomiskt dålig investering att hugga ner granen och sätta bok. Att plantera bok är lite som att be om att äganderätten till den ärvda skogen ska försvagas.

Roten till allt ont är – hur motsägelsefullt det än låter – att en bokskog anses ha högre naturvärden än en granplantering. Det gör att regelkrånglet växer och allmänheten börjar kräva inflytande. Det finns en risk att skogsbruket med tiden förbjuds av staten i artrika skogar.

Situationen är talande för utvecklingen inom skogspolitiken. Så fort skogen är något annat än en trist och artfattig granplantering blir den svårare att bruka. Det verkar inte heller behövas särskilt märkvärdiga naturvärden för att skogsbruk ska stoppas i alla fall för en tid av myndigheterna. Ibland har det räckt med att någon har sett en hyfsat vanlig fågel, som lavskrika eller tjäder.

Staten har på det här sättet skapat en kass incitamentsstruktur för att markägare ska vårda och skapa artrika skogar. För hur lockande är det att producera en lövskog där sällsynta fåglar trivs när belöningen blir att staten lägger rabarber på marken? Och än mindre intressant blir det när enskilda under senare år har behövt gå till domstol för att få ersättning för att myndigheter har kört över äganderätten.

Från Kronoberg hörs vittnesmål om markägare som i tysthet vårdar artrika skogar. De vill inte riskera att det blir ett naturreservat och att de förlorar kontrollen över markerna.

Men samtidigt som äganderätten försvagas så får aktivister som vill stoppa skogsbruk allt mer att säga till om. Tidigare i år föll en dom i Mark- och miljödomstolen i Östersund som gav allmänheten rätt att överklaga avverkningar, enligt FN:s Århuskonvention. Det är en i raden av rättsfall som miljöorganisationer har drivit för att få mer inflytande.

När Sverige 1998 skrev på Århuskonventionen lär det inte ha funnits en tanke på den här utvecklingen. Från början var kraven högt ställda på både vad som gick att överklaga och vilka organisationer som fick göra det. Det krävdes minst 2 000 medlemmar, ett naturvårdssyfte, inget vinstsyfte samt minst tre års dokumenterad verksamhet. Nu kräver Miljöbalken bara 100 medlemmar. Det räcker med en Facebookgrupp. Det här skapar en enkel möjlighet att obstruera mot skogsbruk för alla som av olika skäl inte vill att skog ska huggas i deras närområde.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Om rättsutvecklingen kan gå så snabbt som kring Århuskonventionen vad mer kan då hända på 80–120 år kring äganderätten? Den tid det tar för en bokskog att växa upp.

Troligen är det ingen idé att chansa. Det blir nog ingen bok för mig. Den drömmen får läggas på is fram tills politiken inser att äganderätten är en garant för höga naturvärden.