I kvällsmörkret får det mig att tänka på ett älghuvud. Det som lyser guldgult kunde vara horn och mule. Mulen är avlång och bullig, hornen kantiga och oregelbundna. Den långa halsen därunder lyser blå. I gryningsljuset nästa morgon är det ett vanligt slottstorn igen, fyrkantigt och beigevitt. Det röda som fladdrar på toppen är den turkiska flaggan. Resten av slottet – Khedivens palats – gömmer sig i en skog av yviga träd på en kulle snett norrut från min terrass i Emirgan på den andra, europeiska, sidan av Bosporen.

Några timmar senare tar jag mig över till det gamla färjeläget i Kanlıca i en liten taxibåt som kryssar fram i svallvågorna från den aldrig sinande trafiken av last- och militärfartyg. Efter ett par kilometer till fots är jag framme vid Khedivens palats. Jag klätt...