Han avpolletterades bryskt och har sedan dess suttit i husarrest. Av politiska och opportunistiska skäl har många varit ovilliga att kalla det som skedde för en militärkupp, men vad annat kan man kalla det? Den folkliga revolution som dessförinnan hade störtat president Mubarak blev framgångsrik först när den fick militärens stöd, och det var militären som bestämde när det var dags att avsluta det demokratiska experimentet.

Men det faktum att Mursi, en framstående medlem av Muslimska brödraskapet, lyckades bli vald till president förblir ett remarkabelt faktum. Blotta tanken var absurd före den arabiska våren (uttrycket känns alltmer malplacerat för varje dag som går), för under större delen av sin existens har Brödraskapet varit en förföljd grupp som har både tvingats och valt att hålla sig borta från den exekutiva makten. Nu, i skrivande stund, är det åter förbjudet.

Det grundades 1928 av Hassan al-Banna och hade redan från början udden riktad mot väst: al-Banna vände sig mot dem i hans tycke fördärvliga idéer från Europa och USA som höll på att förstöra Egypten och undergräva islam – människans naturliga religion. Det har inte bara varit en religiös väckelserörelse, utan också en nationalistisk sådan. Även om Egypten på papperet hade blivit självständigt 1922, styrdes landet i realiteten fortfarande i hög grad från Storbritanniens ambassad.

Framförallt arbetade al-Bannas anhängare för en striktare form av islam som, menade de, måste utgöra grunden för samhället; islam var inte bara en religion utan även en samhällsordning. Det skulle alltså i princip och i praktiken vara omöjligt att skilja samhälle, stat och religion från varandra. I Brödraskapets tidning hette det: ”Om franska revolutionen proklamerade mänskliga rättigheter och frihet, jämlikhet och broderskap, och om ryska revolutionen förde klasserna närmare varandra och verkade för social rättvisa åt folket, så gjorde den stora islamiska revolutionen allt detta för 1 300 år sedan.”

Muslimska brödraskapet var redan från början något av en hybrid: en väckelserörelse, ett politiskt parti och social inrättning som erbjöd utbildning och hjälpte fattiga. Ganska snart blev det en mäktig organisation och framför allt den bäst organiserade oppositionen mot en stat som nästan alltid sett på Brödraskapet med misstänksamhet när man inte, helt enkelt, hade gjort processen kort och fängslat och dödat deras ledande representanter. Hassan al-Banna mördades 1949 och rörelsens senare chefsideolog Sayyid Qutb avrättades 1966 när Nasser styrde Egypten.

Qutb menade att muslimerna i Egypten (och på många andra ställen också) levde i ett slags ogudaktigt mörker och i djupaste okunnighet om vad islam egentligen innebär. De reformer som han krävde fick etablissemanget att i honom se en farlig revolutionär.

Så vad står då egentligen Muslimska brödraskapet för? Den frågan har debatterats länge i snäva kretsar, men efter revolutionen/militärkuppen i Egypten har dessa kretsar blivit allt vidare. Somliga har i Brödraskapet sett en terrororganisation som inte skiljer sig särskilt mycket från Hamas eller ens från det shiamuslimska Hizbollah, medan andra har velat framställa det som en arabisk motsvarighet till Europas kristdemokratiska partier eller den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Den som letar i urkunderna kan hitta stöd för vitt skilda tolkningar.

Carrie Rosefsky Wickhams The Muslim Brotherhood är ett grundligt och substantiellt försök att besvara denna fråga. Wickham, som är professor vid Emory University i USA, har studerat rörelsen i två decennier, talar arabiska och har för sin bok gjort över 100 intervjuer med flera av rörelsens ledande gestalter, bland andra Muhammad Mursi. Dessutom jämför hon rörelsen med dess förgreningar i Kuwait, Jordanien och Marocko. Generellt kan man säga att i andra länder har Brödraskapet framfört liknande krav men varit mera försiktig i sitt förhållande till makten och de kungliga familjer som styr i respektive land.

Wickham ger inga tvärsäkra svar på frågorna om vad Brödraskapet djupast står för; hon ger i stället en detaljerad och inte sällan motsägelsefull bild av hur dess ledare tänker och tycker och hur de har agerat under ett ofta brutalt tryck utifrån. Brödraskapet har under årens lopp förändrats både genom intern teologisk och ideologisk debatt och som en följd av strategiska överväganden.

Länge var Brödraskapet den enda motmakt som kunde mobilisera motstånd mot en oftast totalitär regim. Det innebär att dess medlemmar levde under ständigt hot att kastas i fängelse eller bli dödade. När regimen då och då lättade på trycket, var det inte så mycket för att man sympatiserade med vad rörelsen stod för utan för att använda den i olika syften. Anwar Sadat tillät den under en period, men då framför allt för att bekämpa en socialistisk vänster som ville bygga vidare på arvet efter Nasser.

Rörelsen rekryterade vanligen sina medlemmar ur en bildad medelklass, ett oproportionerligt stort antal har naturvetenskaplig utbildning. Men det betyder knappast att de därför har anammat en naturvetenskaplig syn på världen. Deras motto var länge ”islam är lösningen” och det kunde bara ske om sharia – den islamiska lagen – infördes.

Inom Brödraskapet var man var inte nöjd med den egyptiska författningen, som erkände sharia som en källa till grundlagen; istället krävde man att sharia skulle vara källan till lagen. När Wickham har frågat ledande medlemmar har hon inte funnit ett entydigt svar på vad de faktiskt menar med sharia. Somliga menar att sharia endast kan införas i ett rättvist samhälle och att Egypten inte på långa vägar kan sägas vara ett sådant. Andra menar att sharia inte är något för evigt fast och färdigt, utan hela tiden måste tolkas i ett sammanhang som växlar.

Vissa hävdar att demokrati inte är förenligt med sharia, medan andra bestämt förkunnar att demokrati är just sharia och att demokratin har djupa rötter i islam. Wickham ser en förskjutning mot en allt öppnare hållning, där många ledande röster vill göra gällande att det alls inte råder någon konflikt mellan demokrati i västerländsk mening och den stat som Brödraskapet vill se förverkligad. Men så fort hon skrapar lite på ytan och ställer följdfrågor upptäcker hon att det finns stora, för att inte säga avgörande skillnader. Yttrandefrihet visst, men inte om den kränker islam. Lika rättigheter för alla, men knappast för kvinnor eller kopter (Egyptens kristna minoritet), som inte ska ha rätt att inneha landets högsta ämbete. Brödraskapet har också svårt att acceptera individuella rättigheter, eftersom man ser familjen som viktigare än individen.

Wickham gör sitt bästa för att framställa Brödraskapet i en så rättvis dager som möjligt. Hon visar på trender som går mot mera upplysta ståndpunkter. Hon gör tydligt att rörelsen inte är monolitisk utan full av inre slitningar mellan unga och gamla, mellan reformvilliga och konservativa som med näbbar och klor bekämpar all förändring. Det har i sin tur lett till nya partibildningar, som emellertid är små och relativt obetydliga i jämförelse med Brödraskapet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hon söker svar på frågan om en förändring mot mera liberala ståndpunkter är ett resultat av förändrade åsikter genom kontakter med oliktänkande, eller om det rör sig om ren opportunism, det vill säga att den intervjuade vet på ett ungefär vad en amerikansk akademiker och en utländsk press vill höra och anpassar sina svar därefter. Wickham håller båda alternativen öppna. Hon medger att också efter två decenniers studium är det mycket som fortfarande är oklart, till exempel hur rörelsen finansieras och hur de interna diskussionerna låter.

Det var inte Muslimska brödraskapet som satte igång de massdemonstrationer vid Tahrirtorget i Kairo som till slut övertygade militären om att president Mubarak måste avgå. Men deras enorma framgångar i efterföljande val gjorde att de kunde framstå som segrare. Trots det har betydande skikt inom rörelsen aldrig och till fullo omfattat demokratiska värden. För dem var demokratin en strategiskt gynnsam procedur men, menar hon, ”den demokratiska kulturen var svagt utvecklad i rörelsen”. Hit men inte längre, så att säga. Vissa sanningar fick inte ifrågasättas och vissa områden inte beträdas. Religionen och kvinnans ställning i familjen var sådana områden där de flesta ledare omfattade åsikter som ligger långt ifrån de idéer som i dag är de gängse i västerländska demokratier.

När Wickham avslutade sin bok hette Egyptens president Muhammad Mursi. Idag sitter han i fängelse och Brödraskapet är förbjudet. Det känns som om historien upprepar sig. Just nu är det repression som råder, men det har hänt förut och Brödraskapet har återhämtat sig. Denna gång kan det bli svårare, eftersom rörelsen nu kan bedömas inte bara utifrån sitt ideologiska program utan också utifrån hur man faktiskt hanterade makten när tillfälle gavs. Men med tanke på det starka stöd som Muslimska brödraskapet fortfarande tycks åtnjuta i vida grupper och dess högt utvecklade organisation är det för tidigt att räkna ut dem.

Carrie Wickhams bok kommer under överskådlig framtid att vara den tydligaste och mest mångfasetterade skildringen av al-Ikhwan al-Muslimun. Att den inte ger entydiga svar på alla frågor är inte en svaghet utan ett tecken på författarens intellektuella integritet. Brödraskapet är en motsägelsefull rörelse som ena dagen vill framställa sig som en modern politisk och religiös reformrörelse, för att i nästa framstå som bakåtsträvare som vill återuppliva urgamla former av islam.