Den ukrainske författaren Jurij Andruchovytjs Moskoviaden (Ersatz), som publicerades 1993, har nu kommit i en strålande översättning av Sofia Uggla. Boken är föredömligt försedd med förklarande kommentarer, som kan sätta de många referenserna till ukrainsk och rysk kultur och litteratur i ett sammanhang för en svensk läsare.

Andruchovytj är betydande både som poet, romanförfattare och essäist. Han har länge argumenterat för att Ukraina hör hemma i den europeiska kultursfären och inte i den ryska. Redan före Ukrainas självständighet 1991 använde han medvetet det ukrainska språket för att skapa samtida litteratur, inte minst poesi. Han ville visa att språket inte var en folkloristisk kvarleva utan kan användas för att skapa en litteratur som bygger på ukrainska erfarenheter. Han har dock ständigt understrukit att en författares främsta uppgift är att skriva läsvärda böcker, inte att ta på sig någon sorts social ingenjörsroll. Men han är övertygad om att det ukrainska språket på sikt helt kommer att konkurrera ut ryskan i Ukraina.

Moskoviaden är ett av hans nyckelverk. Under ett dygn får läsaren här följa den ukrainske poeten Otto von F. när han tar sig runt i det tidiga 1990-talets Moskva i en odyssé av fylleri, sex och slagsmål. (Andruchovytj har understrukit att han alltid medvetet väljer ovanliga namn för sina romangestalter.)

Det är både en personlig skärseldsskildring och en samhällssatir, skriven i en lite burlesk stil som ofta har beskrivits som postmodern. Jag skulle dock hellre vilja peka på en annan sida i Moskoviaden: släktskapet med 1900-talets idéromaner. Det är ett utpräglat intellektuellt verk, en sorts rannsakan och sökande efter ideal: en kritisk granskning av människans livsvärld. Romanen är ovanlig för att den lyckas med en sådan föresats. Moskoviaden balanserar sig fram och undviker plattityder eller sömnigt symboliserande.

Den ironiska distansen är ett drag som tydligt placerar boken i idéromanens tradition. Den präglas också av det som Åke Lundqvist i sitt verk om den europeiska idéromanen, Krigets sorgebarn (2018), träffande beskrivit som ”misstrogen uppmärksamhet”. De tjeckiska författarna Josef Škvorecký och Milan Kundera har något gemensamt med Andruchovytjs stil. Tankarna går ibland, märkligt och på omvägar, ända till Hermann Hesse. Det är något i det berättartekniska: blandningen av uppenbar och ibland mycket subtil idéförmedling, de bärande konversationerna, huvudpersonens närvaro i texten. Moskoviadens huvudperson utsätts också, liksom Hesses, för ett slags själslig prövning, där drömmar och myter spelar en roll i den mer och mer surrealistiska ökenvandringen mot en sorts uppgörelse.

Otto von F. är hela tiden på väg mot en uppgörelse med den ryska imperialismen. Det är inte bara dess sensovjetiska skepnad, utan hela detta historiska fenomen, en egen kraft som han går i envig med. Han klär på ett nästan sublimt sätt i skönlitterära termer vad den tjeckiske historiken František Palacký skrev redan 1848 om den ryska imperialismens vilja till en ”universell monarki” som ”vore en enorm och outsäglig olycka, ett elände utan mått och gräns”. Även detta är typiskt för idéromanen, särskilt den centraleuropeiska: Hi­storien (med stort H) uppträder som en huvudperson i romanen. ”Historia är mer än bildning här, historia är handlingars inre innebörd” som den ungerske författaren György Konrád skrivit.

Otto von F. dras in i en rasande, gapskrattande och samtidigt förtvivlad uppgörelse med detta torftighetens imperium: för det som hela tiden denna bitande satir hugger tag i, envist inte släpper taget om, är den sjaskiga förljugenheten, nedrigheten, i denna imperietanke. Det är den mest enfaldiga och monomana aggressivitet, ett på samma gång självupptaget bonddumt ointresse för världen och en kusligt sadistisk paranoia, som kläs av inför Andruchovytjs livsbejakande men fruktansvärt vilsekomne hjälte. Under läsningen drar jag mig till minnes vad den ungerske författaren Sándor Márai skrivit: ”Dostojevskij framkallar hos mig samma ångest som om jag vore inspärrad i ett rum med en psykotisk person, som möjligen en dag skulle kunna upphöjas till helgon. Jag kan inte förmå mig att acceptera denna ändlösa anarkism som det enda mänskliga perspektivet. Jag är europé: jag tror på proportioner och gränser.”

En svensk läsares historiska erfarenhet sätter förstås gränser för hur mycket groteskt vanstyre man kan föreställa sig. Man kan dra sig till minnes en anekdot om den berömda ryska poeten Anna Achmatova, som sent i livet fick besök av en svensk litteraturvetare. Det som förbluffade henne var hur bländande vit och minutiöst välstruken hans skjorta var. Hon kommenterade: ”Här har vi genomlevt sekler av revolutioner, krig, umbäranden och terror medan allt den där svensken haft att göra har varit att tvätta och stryka den där skjortan!”