Poeten Alice Meynell fångade i dikten Summer in England, 1914 idyllen, den oskyldiga och aningslösa sommaren, som kontrasteras mot den fasansfulla hösten.

Den här sommaren för 106 år sedan skildras ofta som Meynell målar med sina ord, ljuvlig och härlig före den stora katastrofen.

Det var det naiva slutet på det långa 1800-talet innan det korta och brutalt blodiga 1900-talet tog vid. Det 1900-tal som kan sägas slutade med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott. Vårt eget 2000-talet står just nu och väger. Var det bara ett kort och trevligt mellanspel mellan tragiska kapitel? Kommer den här sommaren att ses som den sista sommaren, hemestrande i pandemitider till trots, där vi fortfarande var aningslösa inför det som Meynell kallade för ”man’s unpardonable race”?

Eller går frihet och fred ändå att bevara tillsammans med den säkerhetsordning som banade vägen för ett Europa utan järnridån från ”Stettin vid Östersjökusten till Trieste vid Adriatiska havet”, som Winston Churchill beskrev i sitt berömda tal i Fulton, Missouri, 1946?

Redan i augusti 1941, innan USA gått med i kriget, slöt Storbritannien och USA Atlantdeklarationen, som lade grunden till både FN och Nato. Den var banbrytande. Länderna lovade att inte söka territoriella vinster, nationernas rätt till självbestämmande garanterades, handelshinder skulle bekämpas, frihet för haven försvaras och ekonomiskt samarbete för socialt välstånd inledas.

Fram till den här punkten i historien hade territoriella erövringar varit i fokus för krig, även om USA:s president Woodrow Wilson hade liknande tankar i sina berömda 14 punkter under första världskriget: idén om en multilateral organisation, Nationernas Förbund, som skulle se till att freden bevarades. Ironiskt nog stoppade senaten USA från att gå med i NF, vars saga blev kort och misslyckad.

När Roosevelt och Churchill möttes på HMS Prince of Wales utanför Newfoundlands kust och skrev under Atlantdeklarationen blev det starten för en mängd olika processer. Ur den femte punkten, som handlade om ekonomiskt samarbete för att förbättra arbetsvillkor och social välfärd, kom sedan Bretton Wood-konferensen i New Hampshire 1944 där samtliga allierade länder deltog. Då lades grunden till det internationella valutasystemet med Världsbanken och IMF, Internationella valutafonden. Dollar kom att ersätta guld som global referensvaluta och deltagarna förband sig att upprätthålla valutakursen samt att undvika handelskrig.

För att hjälpa Västeuropa på fötter och minska risken för kommunistiskt övertagande pumpade USA in över 12 miljarder dollar (130 miljarder dollar idag) i slutet av 1948–1951 genom Marshallhjälpen. Sverige, som inte varit med i kriget, tog emot 347 miljoner dollar.

Idén om samarbete för gemensam fred och välstånd fick sex europeiska länder att 1952 bilda Kol- och stålunionen, som idag är EU. Under kalla kriget stod nu två olika system, ideologiska, ekonomiska och politiska mot varandra men när slutsatserna från Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors skrevs under av Sovjetunionen, USA, Kanada och nästan alla europeiska stater 1975 ledde det till början av slutet för Sovjetkommunismen.

I relationen mellan stater fanns bland annat slutsatser om territoriell integritet, okränkbarhet av gränser och fredlig lösning vid meningsskiljaktigheter. Men framförallt bar organisationer som Charta 77 och Solidaritet med sig idéerna från Helsingfors om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Berlinmuren föll 1989 och två år senare upplöstes Sovjetunionen. I kombination med det överlägsna ekonomiska samarbetet som väst byggt utifrån Atlantdeklarationens idéer blev Sovjetkommunismens misslyckanden allt mer uppenbart för befolkningen och imperiet imploderade inifrån.

Europeiska säkerhetskonferensen är idag Osse, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, och längs vägen kom Parisstadgan för ett nytt Europa 1990 och Budapestmemorandumet 1994. Avtal som bar med sig idéer om en fredlig värld där den starkes rätt var förpassad till historien. I Budapest 1994 lämnade Ukraina, samt Vitryssland och Kazakstan, ifrån sig sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier om territoriell integritet från Ryssland, USA och Storbritannien.

Det är inte konstigt att många beslutsfattare i Europa, som levt med kalla krigets kärnvapenhot och subversion från östblocket, trodde att de kunde stänga dörren till historien och minska sina militära utgifter.

Det var inte bara Sverige som rustade ned. Västtyskland spenderade runt 2,4 procent av BNP på försvaret 1989, men det återförenade Tyskland var nere på under 1,2 procent av BNP under åren 2014–2016 innan det vände uppåt. Sverige låg på 3 procent av BNP, eller högre, under Fälldins regeringsår. 1997 hade det sjunkit till 2 procent av BNP, och vidare ned till 1 procent 2017 och 2018 innan det började vända uppåt.

Besparingarna innebar att Sverige skrotade totalförsvaret till förmån för internationella insatser. Den svenska armén skars ned med 93 procent, bara för att ge en siffra som illustrerar hur stark tron på fred var när Nato och EU omfattade även gamla länder i Warszawapakten. Med den materiella nedrustningen kom också den mentala. Demokratin och marknadsekonomin stod som vinnare och många trodde att världen bara kunde bli friare, rikare och bättre. Problem och hot tonades ned, grupptänkandet gjorde att reaktionerna på förändringar dröjde.

1990-talet var den regelbaserade och liberala världsordningens storhetstid, även om det fanns fläckar, problem och misslyckanden som folkmorden i Rwanda och i Srebrenica. Väst, särskilt USA, agerade också med övermod. Bristande planer på hur freden skulle vinnas i Afghanistan och Irak är två sådana exempel.

Säkerhetsordningens problem är också en komplex blandning av en rad olika saker som sammanfaller i tid. När det politiska hotet från kommunismen upphörde försvann det yttre sammanhållande trycket från västerländsk politik. Det ledde till att nya konfliktytor uppstod. Gamla statsbärande partier i Europa har hamnat i kris när nya politiska rörelser fötts.

”När det politiska hotet från kommunismen upphörde försvann det yttre sammanhållande trycket från västerländsk politik. Det ledde till att nya konfliktytor uppstod.”

Några av de bakomliggande faktorerna är teknisk utveckling som omskapar informationslandskapet och tillsammans med globalisering sätter förändringstryck på västvärldens arbetsmarknader. Lägg därtill migrationsströmmar som polariserar, och klimatförändringarna vi bara sett början på. Under 00-talet blev den islamistiska terrorismen global efter 11 september och har bidragit till att skada känslan av säkerhet hos medborgarna i västvärlden. Därtill kommer den högerextrema terrorismen, som bland annat drabbade Norge 2011.

Friheten har sedan 2006 backat i världen enligt Freedom House index, vi är nu tillbaka på nivåerna före millennieskiftet. Freedom House har kallat det här för demokratins allvarligaste kris under årtionden. I den senaste rankningen har Ungern lämnat den fria världen, USA sjunker tillsammans med många andra länder. Organisationen konstaterar:

”De är en del av ett globalt fenomen, där fritt valda ledare distanserar sig själva från traditionella eliter och politiska normer, för att istället hävda att de pratar för en mer autentisk folklig bas, och använder ständiga konfrontationer för att rättfärdiga extrema åtgärder – särskilt mot minoriteter och pluralism.”

Men vad värre är, USA under Donald Trump abdikerar från ansvaret som landet burit sedan Atlantdeklarationen. Freedom House skriver i sin årsrapport 2017 att ”USA retirerar från sin traditionella roll som både en förkämpe och en förebild för demokrati mitt i en accelererande nedgång i amerikanska politiska rättigheter och medborgerliga friheter”. 2020 kallas USA för ”en ostadig demokratisk fyrbåk” och att Trumpadministrationen har ”misslyckats att visa ett konsekvent engagemang för en utrikespolitik som bygger på principer av demokrati och mänskliga rättigheter”.

I höstens val kan president Trump komma att bli återvald, även om opinionssiffrorna för tillfället pekar i Demokraternas riktning är det ännu långt kvar till valet i november. Fyra år till med Trump riskerar att skapa skador som inte kan repareras. Den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton varnar för att USA kan komma att lämna Nato, att USA drar tillbaka trupp från Norge och Tyskland är varningssignaler i den riktningen. En sådan utveckling är också vad Ryssland och Kina önskar.

Freedom House beskriver det som att ”de arbetar obevekligt med ökande sofistikering för att underminera institutioner och lamslå deras främsta företrädare”. Den här påverkan är ständigt pågående, inför det amerikanska presidentvalet konstaterade senatorn Richard Blumenthal för New York Times att ”de hemligstämplade dragningarna har varit absolut isande och helt uppriktigt skräckinjagande när det gäller omfattningen av utländska hot mot vår valsäkerhet som vi står inför”.

Problemen finns också för Storbritannien som söker sin roll efter brexit, en process som mycket väl kan leda till ett sönderfall av Storbritannien. Med Atlantdeklarationens signatärer både upptagna på hemmaplan och vilsna internationellt skapar det farliga möjligheter för regimerna i Moskva och Peking.

Bygget skakar alltså både utifrån och inifrån.

Regelbaserad ordning, eller rättare sagt regler där inte kärnvapenmakter som Kina och Ryssland premieras, ligger inte i deras imperiebyggande intressen. Kina vill dominera världen 2050 och har under Xi Jinping blivit alltmer aggressivt. Åratal av att sätta länder i ekonomisk beroendeställning har nu övergått i öppet muskelspännande genom att bryta avtalet om Hongkong och öka det militära trycket i Sydkinesiska sjön, inklusive hot om invasion av Taiwan.

Kreml håller på med imperieåterställning med inflytelsesfärer. Väst har konsekvent under lång tid missat eller underskattat signalerna från Ryssland, från Boris Jeltsins hot med kärnvapen på Osses sjätte toppmöte 1999 till idag.

Världen blir farligare och mer svårförutsägbar när förtroendet för de multilaterala organisationerna sjunker samtidigt som idéerna som gjort väst så framgångsrikt minskat i betydelse. Faran är såväl militärt lokalt för små länder som globalt utifrån vilka normer och värderingar som ska styra världen under det här århundradet.

Vakuumet förstärks av att EU ännu inte förmått att utöva ett globalt ledarskap. EU är också omgivet av destabiliserande problem längs gränserna med migrationsströmmar och sönderfallande stater som Libyen. Lägg till ett alltmer nationalistiskt aggressivt Turkiet tillsammans med inbördeskrigets Syrien så förstår man varför unionens södra medlemmar inte orkar lyfta blicken norrut.

EU utmanas internt värderingsmässigt genom utvecklingen i Polen och Ungern. Lägg till att transatlantister och östeuropéer ser med misstänksamhet på Frankrike, där en inte obetydlig del av fransk politik gärna skulle se en återställare i relationen med Ryssland genom att dra ett streck över den olagliga annekteringen av Krim. Kinesisk ekonomisk påverkan är också ett reellt bekymmer för länder som Grekland, Italien och Ungern.

För Sveriges del är det ett väsentligt nationellt intresse att bevara den regelbaserade ordningen. Det finns inget som är bättre för små stater. Det är alltså önskvärt med en starkt transatlantisk länk och ett EU som förmår agera på global nivå.

Vi ska vara medvetna att Sverige inte kan lösa världens problem. Mycket av framtiden ligger i händerna på väljarna i USA i höst. Vi är också en liten aktör i jämförelse med Tyskland, Frankrike, Storbritannien och andra, men det ligger i vårt intresse att försöka göra vårt bästa att påverka utvecklingen åt rätt håll.

Utmaningarna speglas även i Nationella säkerhetsstrategin från 2017: ”De interna och externa hot som samhället i dag möter är mer komplexa än tidigare. De uppstår och förändras snabbare än förr. Det handlar om en förändrad omvärld som uppvisar nya sorters hot från nya konstellationer av aktörer. Det handlar också om ett läge där våra grundläggande värden och vårt sätt att leva utmanas i allt högre grad. Det sker både i vårt omedelbara närområde och längre bort, inspirerat av idéströmningar som riskerar att få fotfäste också i Sverige.”

Det återstår dock en hel del för att Sverige ska operationalisera slutsatserna i strategin, som att ”arbetet med fred, säkerhet och utveckling kräver ett samordnat och samstämmigt arbetssätt”. Det har inte minst erfarenheterna av pandemin visat. Den nationella säkerhetsstrategin saknar också handgripliga planer för att stärka institutionerna, möta nya typer av hot, och en tydlig plan B om allt brakar ihop.

Så hur ska Sverige agera? Det första är att acceptera att vi står i en ny och mycket mer komplex värderingskamp mot auktoritära revanschistiska kärnvapenmakter än under kalla kriget. Den här värderingskampen kommer att bli långvarig, det finns inget mirakel som förbättrar situationen inom nära räckhåll. Dessutom kommer vi parallellt behöva hitta sätt att samarbeta med Ryssland och Kina, utan att ge avkall på våra intressen, för att lösa gemensamma ödesfrågor, som klimatpåverkan, pandemier och kärnvapen.

Det andra är att dragkampen är global och asymmetrisk till sin natur. Ryssland och Kina har ett annat synsätt på krig och fred . Vi befinner oss alltså i den gråzon som Säpo och Must beskrivit sedan ett par år tillbaka. Vi kan inte heller räkna med att andra aktörer löser problemen åt oss. Det fungerar inte särskilt bra att säga att ”EU behöver agera” när det inte finns förutsättningar för att det ska hända i närtid. Som när en svensk riksdagsmajoritet drev på för att EU skulle införa sanktioner mot Kina efter säkerhetslagarna i Hongkong. Men Sverige stod ensamt och var inte redo att agera på egen hand.

Införande av Magnitskijlagstiftning, personliga sanktioner mot dem som deltagit i människorättsbrott, är något Sverige också duckar för i väntan på att det ska ske på EU-nivå. Detta trots att Estland, Lettland och Litauen har infört lagstiftningen, tillsammans med Storbritannien, USA och Kanada.

I väntan på att stora aktörer ska fatta rätt beslut behöver vi bygga en mycket mer aktiv politik som driver andra aktörer framåt istället för att passivt vänta på att något ska förändras. Sveriges väg framåt skulle kunna beskrivas som en allomfattande Hultqvistdoktrin. Doktrinen är döpt efter försvarsminister Peter Hultqvist utifrån att Sverige söker samarbeten militärt med framförallt USA och Finland, men även med Storbritannien, inom Norden och, ja, där det går istället för ett Natomedlemskap.

I en allomfattande doktrin borde självfallet en Natoansökan finnas med. Vi behöver bygga säkerhet med likasinnade. Men det går inte att sitta still och vänta på att det ska bli rätt i stora samarbeten. Doktrinen skulle också kunna kallas för ”Koalitioner med de villiga”, att gå vidare med dem som vill, kan och gör saker – oavsett om det är i befintliga samarbeten som EU, Nato, FN eller Nordiska rådet eller skapandet av nya sammanhang.

Bland de mest underskattade och förbisedda potentiella vännerna finns Kanada. Ett närmande till Kanada stärker den transatlantiska länken. Sverige och Kanada har fått se sina medborgare fängslade av Kina av politiska skäl, och vi har gemensamma arktiska intressen. Kanada finns redan på plats i Östersjön som ledande nation i Natobataljonen i Lettland. Storbritannien skulle också kunna knytas till den kanadensiska kontexten och ett sätt för Sverige att komma närmare Storbritannien.

”Vi behöver bygga säkerhet med likasinnade. Men det går inte att sitta still och vänta på att det ska bli rätt i stora samarbeten.”

Norden samt Baltikum är andra naturliga områden att fördjupa samarbeten med. Samarbetet skulle kunna utvecklas militärt, men också på en lång rad andra områden. Allt från samordning av Magnitskijlagstiftning och andra sanktioner, säkrandet av strategiska produkter, krisberedskap till informationsarenan. Ryssland och Kina lägger stora resurser på att förvrida berättelsen om världen, både i traditionella mediekanaler och i sociala medier. Att små fria demokratier skulle kunna samla sina public service-bolag i ett internationellt samarbete med en nyhetskanal på engelska, ryska och mandarin är en rimlig motåtgärd för att se till att finns en motberättelse som vilar på fri och kvalitativ journalistik.

Tittar vi globalt, och utanför EU, finns andra som skulle kunna ingå i en koalition av demokratier, som Australien, Nya Zeeland, Japan, Sydkorea och Taiwan och som i olika sammanhang kan vara en motkraft mot auktoritära stater.

Den säkerhetspolitiska ordningen efter andra världskriget kan inte ersättas utan behöver försvaras på nya sätt, mer snabbfotat och dynamiskt, av demokratierna. Därför ”koalitioner av de villiga” ett sätt att både försvara systemet och samtidigt ha en plan B om det värsta inträffar. För Sveriges del behövs en politisk mobilisering, insikt och handlingskraft som ännu saknas. Det får inte dröja allt för länge, världen står inte stilla och väntar på svensk beslutskraft.

”Man’s unpardonable race” och dess 1900-tal vill vi inte behöva återuppleva igen.