Vi var ett litet gäng som drog runt i rutnätet av välskötta villaträdgårdar, med bultande hjärta nästan som raseri – Här händer ingenting! Här finns ingenting!

Staden lockade, med barer, klubbar, affärer och människor i mängd. Vi åkte dit så ofta vi kunde, att dra runt på stadens gator var mer spännande än på förortsgatorna – här kunde vad som helst hända!

Så fort vi nådde vuxen ålder flyttade vi från förorten. Till staden, eller ännu hellre, en ännu större stad utomlands. Och levde livet. Jag gick på klubbar, dansade tills skorna gick sönder och stapplade hem i gryningen. Jag åt frukost på kafé och cyklade till jobbet, åt lunch i en park och drack cocktails på en bar på kvällen.

I förbifarten noterade jag hur vissa gamla vänner skaffade barn och flyttade tillbaka till förorten vi kom ifrån. Detta måste vara döden, tänkte jag. Där finns ingenting! Där händer ingenting!

Och åren gick. Äktenskap och barn. Att dansa sönder sina skor under tropiska sommarnätter blev alltmer sällsynt, och till slut kunde jag inte minnas när det hände sist.

Samtidigt förändrades staden på samma sätt som resten av landet. Det romantiska skimret försvann i takt med att gängkriminaliteten ökade. En eftermiddag tittade jag på bostadsannonser i min gamla förort. Ett halvår senare var min lägenhet såld och hela familjen installerad i ett radhus i en förort där ingenting händer.

Nu promenerar jag på väg till jobbet i rutnätet av välskötta villaträdgårdar. Och njuter av blommande rosor och syrenhortensia. Här händer aldrig någonting. Inga skjutningar, få inbrott. Barnen går själva till skolan och till fotbollen. Här finns ingenting, inga barer och ingen häftigare restaurang än indiern vid tågstationen.

Så jag gör ingenting. Påtar i min trädgård, fyller upp min bokhylla, iakttar barnen som växer upp. För när cirkeln sluts så behöver man inte så mycket mer.