Ofta när jag stöter ihop med en bekanting från förr, och vi avverkat de obligatoriska ämnena – nuvarande civilstånd och yrke, förtäckt småskryt om barnen, lyckan över eventuella barnbarn – brukar jag för mitt höga nöjes skull slänga in kommentaren:

– Men vad fort det gick!

Hittills har ingen frågat vad jag syftar på. Alla förstår precis. Och deras ögon får samma vemodiga glans som hos John Cleeses olycklige hotellägare Basil Fawlty, när han sjunker ner i stolen och mumlar:

– Zoom! What was that? That was your life, mate. Oh, that was quick. Do I get another?

Samma sönderslitande känsla kan infinna sig när jag läser skribenter som använder ett magstöd från en förgången tid, och pratar med samma malmstämma som när de framträdde på stora scenen...