Romanförfattare har vi redan tillräckligt av, levande, liksom de nyligen och de sedan länge döda. Ändå sitter jag här, en frilansskribent mitt i livet och funderar på om jag inte borde ta och försöka skriva en bok, ändå. Inget beslut är ännu fattat, och jag misstänker att det här är den bästa delen av romanskrivandet, när idéerna far runt, hakar i och hakar av varandra, brottstycken av dialoger uppenbarar sig och inga avgränsningar ännu har behövt göras. Jag köper tidskrifter som handlar om språk och om att skriva, börjar förstå att skrivandet är något av en folkrörelse. Det är visst inte bara jag som går runt och bär på oskrivna böcker. Men hur gör dom, författarna? Hur berättar man och hur berättar man utan att det märks? Jag tänker på Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel. I efterhand slogs jag av att man ingenstans kunde se resterna av författarens litterära vedermödor. Inte en enda tillkämpad liknelse eller metafor, inga syntaktiska vol...