Under rubriken ”Utrullningen” skriver han (11 mars): ”Utrullningen av vacciner kommer att glida över i en fortsatt utrullning av välfärdsstaten, vars like vi ska långt tillbaka i tiden för att känna igen: mer statligt tvång, ständigt högre skatter, en offentlig sektor, som kontrollerar så mycket som överhuvudtaget är möjligt.”

Socialdemokraterna sitter ensamma i minoritetsregering, men det finns en stor vänstermajoritet i folketinget, och statsminister Mette Frederiksen har drivit en tuff och målmedveten politik för att expandera sin och statens makt. Hon har visat duglighet, medger Krasnik, men han är bekymrad över att intresset har varit så svalt för allt som inte är offentlig sektor.

Och det verkliga bekymret ägnar han sina landsmän: ”Danskarna var inte i trans då de ingick den mentala allians med Socialdemokraterna där stat och samhälle smälter samman, där staten är god per definition, och där statsministern ’tar hand om oss allesammans’.” Grundproblemet är inte Fredriksens maktlystnad utan Danmarks nya politiska kultur.

Krasnik är för all del känd för att vara skarp och konfrontativ, men han är också en av Danmarks främsta journalister. Han formulerar sig inte på måfå utan är genuint orolig för politisk ensidighet och pengarullning ur en ”bottenlös statskassa”.

Till pjäsen hör att Frederiksens framgångar bottnar i mer än att hon inte har låtit a good crisis go to waste. Hon har också haft förmånen att se huvudmotståndarna i borgerliga Venstre bryta samman inför öppen ridå och för egen maskin. Partiledaren Jakob Ellemann-Jensen har vacklat från den ena smällen till den andra och hans parti åtnjuter det lägsta opinionsstödet på flera decennier. I färska mätningar har rollen som största oppositionsparti tagits över av Konservative Folkeparti, som så sent som i valet 2015 var nere för räkning med blott 3,4 procent av rösterna. Partiledaren Søren Pape Poulsen är populär men med 13 konservativa procent i mätningarna mot Socialdemokraternas 33 är han ingen fullskalig utmanare. Tills vidare är dansk politik Mette Frederiksens show.

Tänk vad saker ändras. Plötsligt är det Danmark snarare än Sverige som beskrivs som en socialdemokratisk enpartistat där trygghetsfixerade medborgare snällt finner sig i vad regeringen hittar på. Det är i Danmark en socialdemokratisk regering får växande stöd under krisen, medan det stora borgerliga oppositionspartiet växer hos oss.

Vad ska man nu dra för slutsatser av detta? Att det är lättare att regera i ensam minoritet än att ha ett småparti ombord och vara insnärjd i obegripliga avtal? Att man inte ska underskatta individernas roll i historien? Ja, det tror jag.

Men också att det behövs skärpt vaksamhet mot ökade offentliga maktambitioner och yvig utgiftspolitik även hos oss: politiskt vaccin. När det gäller statskramarsjukan är Sverige långt från flockimmunitet.