De applåderar sig själva
Dramaserien smärtpunkten i SVT tar metaberättandet till nya nivåer. Skådespelare gestaltar fångar som ”spelar” sig själva. Eller snarare spelar ”sig själva”. För tjugofem år sen skrev Lars Norén pjäsen 7:3 åt tre fångar på Tidaholmsanstalten. Jag förmodar att alla läsare vet hur det slutade.
De starkaste intrycken från SVT-serien är de lystna blickarna runt kriminalvårdens sammanträdesbord när Noréns namn nämns första gången, och byråkraterna börjar ana att stjärnstoftet kan komma att pudra av sig på dem själva.
Samma glöd syns när premiärpubliken i Umeå ger sina stående ovationer. Tänk att de suttit i samma rum som riktiga kriminella, livs levande nazister!
Som så ofta i teatersammanhang anar man att publiken applåderar sin egen storsinthet.
Det finns något ohjälpligt löjligt med teater. Ställa sig på en scen och… låtsas! Efter ett par öl brukar även upphöjda och erkända skådespelare berätta om skammen som följer dem genom yrkeslivet. Kanske finns den också hos teaterpubliken. Genom att lösa biljett försvär vi oss att ingå i låtsasleken.
Möjligen är det också skammen som får teaterfolk att söka sig så nära ”på riktigt”-gränsen som möjligt. Att det ska stå ”riktiga” hemlösa eller smågangstrar på scenen.
Den svårt kulturkonservative dramatikern David Mamet missar sällan ett tillfälle att ironisera över alla pjäser som förmedlar ett och samma budskap: att den-och-den misskända gruppen också är människor. Vilket är ett sympatiskt budskap. Men dramatik är det inte.
På SVT Play-appen har de påpassligt länkat Smärtpunkten till många av Lars Noréns flitigt televiserade pjäser. På skoj, höll jag på att säga – och sa det – börjar jag titta på Personkrets 3:1, pjäsen som föregick 7:3. Här snubblar Sveriges skådespelarelit omkring i drygt fyra timmar, klipper med ögonen, spiller ner sig med mellanfil och injicerar det ena och det andra.
Få saker är skämskuddigare än att se briljanta skådespelare som är inneslutna i känslan att delta i något ”viktigt”. Deras förtjusning påminner om barnet som hasplar ur sig en svordom eller ett könsord som de nyligen lärt sig, och sen otåligt inväntar omgivningens tappade hakor.
Efter de fyra timmarna lyckas jag med nöd och näppe avstå från att ge mig själv en stående ovation, med fyra inklappningar, och jag kan inte annat än beundra Lars Noréns fingertoppskänsla för sin välbeställda publiks erogena zoner.
Han slog igenom med pjäser som sprättade upp den så kallade borgerliga familjen och visade att bakom den städade fasaden dolde sig en långt framskriden förruttnelse med missbruk, våld, incest och livslögner.
Sen kom en period när han sökte sig allt närmare ”på riktigt”-gränsen och vältrade sig bland samhällets olyckligaste, och teaterpubliken applåderade sig själv så att juvelerna rasslade, i synnerhet åt Anna Petterssons slutord i Personkrets 3:1:
– Vad ska man med en sån värld till? Vem vill det? Några vill det.
Ja…ha?
Och när man trodde att han inte kunde bli större fick han juvelerna att prassla sig fram genom psalmbokstunna boksidor och meningar som: ”I söndags promenerade vi runt i stan. Jag köpte en ny rakapparat, några böcker. A letade efter en mammabehå.” Trivialiteter och personangrepp? Ja, men vilket språk…!
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Efter min snabbvisit i Noréns framgångsfängelse får jag en besynnerlig association till Sex Pistols sista spelning, på Winterland Ballroom i San Francisco.
Johnny Rotten sitter håglös på scenkanten medan Stooges ”No fun” mal bakom honom.
Plötsligt lyfter han mikrofonen och säger:
– Ever get the feeling you’ve been cheated?
Journalist och författare.