I den sista delen av Robert Bolaños storverk 2666 registreras med isande saklighet en lång rad fall med försvunna och mördade kvinnor i den fiktiva gränsstaden Santa Teresa. Skildringarna har den verkliga mordvågen i mexikanska Ciudad Juárez som uppenbar förlaga. På ett ställe sägs det att ”ingenting blir riktigt löst i Mexiko”. Även om den chilenske författarens roman publicerades postumt 2004, blir meningen en sorglig påminnelse om den våldsspiral som landet har befunnit sig under senare år, och som inte har avtagit under den nuvarande presidenten López Obradors tid vid makten.

”Den återkommande oviljan hos våra politiker och myndigheter att ta ansvar för allvarliga missförhållanden utgör knappast något föredöme.”

Jag drog mig till minnes Bolaños ord efter att en tolvårig flicka skjutits till döds vid en bensinmack i Botkyrka i början av augusti. När en kvällstidning intervjuade en kvinna på platsen efter dådet var hon mycket kritisk mot polisens ­insatser i området: ”De har aldrig fångat någon som har gjort något mot någon.” Repliken må vara tillspetsad och präglad av tragedin som just inträffat – men speglar ändå en uppfattning om de kriminella gängens manöverutrymme som hon förmodligen inte är ensam om att hysa.

Begreppet straffrihet leder tankarna till människorättsorganisationernas rapporter från dysfunktionella stater på långt geografiskt avstånd från oss. Våra egna stabila, västeuropeiska demokratier har länge förfärats över och rapporterat om situationen i dessa länder. Många olika faktorer kan bidra till straffrihetens destruktiva tillstånd – det kan handla om auktoritär maktutövning, korruption, ofria medier­ och svagt rättsväsende. Men när den väl har etablerats i ett samhälle kan straffriheten vara svår att få bukt med, som i exempelvis Mexiko, där narkotikakartellernas strukturer numera infiltrerat och lever i symbios med delar av statsapparaten.

Straffriheten är inte bara förödande eftersom många brottslingar går fria och deras offer ibland tvingas leva sida vid sida med sina ostraffade förövare – på så vis fortsätter brotten utan att någon upprättelse sker. Man måste också fråga sig vad som på sikt händer med de moraliska gränserna i ett samhälle där man med alltför stor sannolikhet kommer undan med att bryta mot lagen.

Trots våra problem med kriminalitet befinner sig Sverige fortfarande långt från Mexikos situation. Men det blir allt tydligare att vi bör diskutera oroväckande tecken och tendenser också hos oss. Tidiga varningssignaler kan sökas i de små skeen­dena. Uppgivna butiksägare som vittnar om att det snarare är regel än undantag att anmälningar om stölder och rån läggs ner. Skol- och bilbränder som skjuter i höjden – men där få hålls ansvariga.

Förra året rekommenderade rege­ringens utredare att de studenter som kommit in på en utbildning genom att fuska på högskoleprovet bör få behålla sina avklarade betyg och poäng. I sina remissvar anslöt sig en rad universitet och högskolor till denna märkliga syn, som skadar den högre utbildningens anseende. Och trots att fenomenet långt ifrån är nytt, är det relativt riskfritt för internationella ligor att föra ut stöldgods från Sverige.

Tendenserna finns emellertid också i den grövre kriminaliteten. Få ställs till svars för allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning. Många gängskjutningar förblir ouppklarade. Med få undantag har ännu inte några åtal väckts mot IS-återvändare i Sverige, som tvärtom kan röra sig fritt på våra gator. Det mest symbolladdade exemplet är kanske ändå vapnen och ammunitionen som förra året stals från själva regeringskansliet Rosenbad. Föga överraskande har ännu ingen åtalats eller dömts för dessa brott.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den återkommande oviljan hos våra politiker och myndigheter att ta ansvar för allvarliga missförhållanden utgör knappast något föredöme. En tid efter säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen 2017 var de flesta nyckelpersoner tillbaka på nya toppjobb. På grunder som förblivit oklara hanterade Migrationsverket Rakhmat Akilovs fall – trots att hans asylansökan aldrig borde ha prövats – varpå han stannade kvar i landet fram till terrorattentatet på Drottninggatan. Akilov har dömts för dådet – men ännu har inget ansvar utkrävts för hanteringen av hans status i landet.

I skrivande stund har ingen ännu gripits för dödsskjutningen av den tolv­åriga flickan i Botkyrka. Man kan hoppas att så har skett innan denna text går i tryck. Oavsett vilket lär förklaringarna till och strategierna mot våldet fortsätta att skilja olika politiska läger åt. I sin företagsvänliga privatiseringsiver har delar av högern blundat för de kriminella strukturernas entreprenörsanda. Väns­terns vilja att på allvar bekämpa brottsligheten blockeras fortfarande av identitetspolitiska fixeringar. Straffrihet är ett obehagligt ord. Men vi borde kunna vara överens om att vägen mot den kantas av många varningstecken. Att tro att den endast kan utvecklas i avlägsna länder vore ett misstag. På samma sätt som klanliknande strukturer en gång i tiden existerat också hos oss har straffriheten gjort det. Det finns ingenting som säger att den inte kan drabba oss på nytt.