Ett exempel på denna tankegång är Athena Farrokhzads uppmärksammade sommarprat förra sommaren, där utgångspunkten var just att en opolitisk och personlig betraktelse vore moraliskt klandervärd givet omständigheterna.

Ibland tänker jag att detta bara är ett retoriskt grepp. Ett sätt för intellektuella att ge sig själva tyngd genom att antyda att de av situationens allvar tvingats övervinna sin förment opolitiska läggning. En motsvarighet till armégeneralen som känner sig ”tvingad” att göra en militärkupp.

Men det är mer intressant att fundera på varifrån detta stilgrepp får sin eventuella slagkraft. Det idéhistoriska svaret tycks mig vara att det bygger på en rad liberala premisser. Detta påpekande skulle säkert irritera många av dem som använt sig av det, men likv&aum...