För att överleva och blomstra måste militanta jihadistiska grupper kunna förskansa sig bland lokalbefolkningen i delar av Mellanöstern. Fysiskt våld räcker inte alltid, särskilt inte när målbefolkningen själv är välbeväpnad och van vid att strida. Det är här kampen om lokalbefolkningens själ och hjärta blir viktig, inte nödvändigtvis för att vinna direkt stöd och rekryter utan helt enkelt för att vinnlägga sig om tillräcklig tolerans för att jihadistgrupperna skall kunna fungera.

I den här kampen är poesi en strategi som till stora delar förbisetts av både experter och forskare. Både al-Qaida och den så kallade Islamiska staten framställer inte obetydliga mängder poesi. Denna vana genomsyrar jihadistiska rörelser, från gräsrötterna till den högsta lednin...