Boken ger utrymme åt många olika röster om metaforer och det mesta är både upplysande och tänkvärt. Det hela börjar, som så ofta, med Aristoteles. Han definierade en metafor som att ”ett ord som betecknar en sak förs över till en annan sak”.

Skillnaden mellan levande och döda metaforer diskuteras. Stolens ”ben” är exempel på en död metafor, vilket den blivit då sakledet inte längre associeras med bildledet.

Ett betydligt mer levande bildspråk finner man i Tomas Tranströmers poesi. Ett exempel som tas upp är hans ofta citerade inledningsord från debutsamlingen 17 dikter (1954): ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Denna formuleringsglädje har även inspirerat vissa av hans uttolkare att uttrycka sig bildrikt. Sara Danius har kallat Tranströmers beskrivande av rumsligheten ”den axel kring vilken en dikt vrider sig och långsamt vecklar ut sina innebörder”.

Men hur kommer det sig att en psykolog skriver om just detta? Därför att det är så förknippat med att vara människa. Vi både talar och lyssnar i berättelser och bilder. Vi förstår varandra bättre genom att omvandla abstrakt tal till konkreta bilder. Till exempel är den så kal­lade vandringsmetaforen ett återkommande uttryck för den psykoanalytiska processen.

Innan jag läser kapitlen om kärlek säger mina fördomar att jag kommer att mötas av klyschor, eftersom ämnet redan är så ofta beskrivet. Men en del författare förmår att skildra det på ett nytt sätt.

Gudrun Olsson analyserar relationen mellan Ester Nilsson och Olof Sten i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar från 2014, (fortsättningen på Anderssons uppmärksammade bok Egenmäktigt förfarande). Förutom det psykologiskt och filosofiskt intressanta i texten diskuteras även Anderssons säregna metaforer, som exempelvis: ”Hennes liv hade varit upphängt på en krok alltför länge.”

I metaforernas landskap är rik på uppslag och bör fun­gera utmärkt som diskussionsunderlag för kurser i språkvetenskap, litteraturvetenskap, psykologi och filosofi.