De nödvändiga kaféerna
Inför en resa till Budapest fick jag rekommendationen av en bekant med ingående kunskap om staden att undvika Café New York, ”italienare har nu tagit över och ersatt all vacker gammal inredning med kromad plast”.
I stora delar av Europa är valet av kafé fortfarande viktigt. Så har det alltid varit. Josef Lada skrev i början av förra seklet om Café Union i Prag att det frekventerades av ”målare, bildhuggare, författare, skådespelare och musiker”. På de stora kaféerna i Europa bildades kotterier och berömda intellektuella höll hov. Idéutbyten kunde på kaféet ske i en någorlunda civiliserad samtalston.
Peter Altenberg gick så långt som att uppställa regler för sitt stambord, bland dem den föredömliga: ”Politiska samtal får inte sträcka sig längre än till frasen ’Jag tror att det brinner lite i Amerika’!” Idag handlar valet av kafé kanske mer om att undvika etablissemang som förvandlats till turistfällor än att visa sin intellektuella tillhörighet. Men även om ”litteraturkaféet”, som Daniel Hjorth beskriver det i sin klassiska antologi Kaféliv, upphört att fungera som central kulturinstitution så lever det traditionella europeiska kaféet vidare, till synes i välmåga. Vårt behov av ett ”offentligt vardagsrum” verkar snarast ha ökat.
Från Caffè Cordina i Valletta till Theatercaféen i Oslo brer ett lågmält nätverk av klassiska kaffehus ut sig över kontinenten. George Steiner har gått så långt som att hävda att kaféet är ett av fem fenomen som definierar idén om Europa. Han noterar att några tidiga eller framstående kaféer aldrig har funnits i Moskva (”redan en förort till Asien”), väldigt få i England och inga i Nordamerika utanför den ”galliska utposten” New Orleans. ”Rita en kaféernas karta och du har en av de grundläggande markeringarna för utbredningen av den europeiska idén”, skriver han. Även om man inte vill gå fullt så långt är det lätt att hålla med om att vi i kaféerna har att göra med ett tilltalande drag i den europeiska civilisationen.
Också Sverige står i praktiken utanför denna kulturkrets. Om inget kaffehus i vårt land kan man säga som Claudio Magris om Caffé San Marco att det är ”Triestes Mefistofeles […] en borgerlig och omdömesgill demon”. Vi lär även i fortsättningen få stå ut med våra arma konditorier och erbarmliga kaffekedjor.
Statsvetare och frilansskribent.