I inlägg på Instagram syns Ukrainas mest kända katt Stepan på ett överfyllt tåg från staden Kharkiv där strider pågått sedan slutet av februari. Katten, vars konton på Instagram och Tiktok har över en miljon följare, rapporteras ha fått en fristad i Frankrike tillsammans med sin matte Anna.

Även till Sverige kommer ukrainare med sina husdjur. Svenska Dagbladet har intervjuat Julia Osovaja och Filip Voenov som flytt ett bombat Charkiv med sina två hundar Zeus och Bella och en väska med hundmat. Paret hann inte få med sig något annat när deras hem lades i ruiner.

På grund av kriget har EU-kommissionen uppmanat unionens medlemsländer att tillämpa flexibilitet vid införsel av husdjur från Ukraina. Enligt Jordbruksverket råder därför force majeure-undantag för arterna katt och hund som kommer med sina ägare från det krigsdrabbade landet. Självklart behöver smittförebyggande åtgärder fortfarande vidtas, inte minst mot rabies, men det är ändå ett klokt beslut som sannolikt främjar hälsan hos ukrains­ka djurägare på flykt.

Anknytning mellan människor och husdjur kan vara mycket stark. Samma biologiska och psykologiska mekanismer aktiveras som när vi knyter an till en artfrände, banden lämnar spår i hjärnan. Att överge en pälsklädd familjemedlem när fienden anfaller kan därför vara mycket smärtsamt för husse och matte. Vi vet idag att samvaro med djur, som människor har nära relation till, håller igång aktiviteten i kroppens lugn-och-ro-system. Hormonet oxytocin stimuleras, vilket minskar oro, dämpar smärta och stress samtidigt som känslan av välbefinnande ökar. Dessa effekter kan vara särskilt positiva för människor som förlorat sin trygghet.

Inte minst för barn kan det vara traumatiskt att separeras från ett älskat husdjur. Ett exempel är konstnären Ilon Wikland, mest känd för sina illustrationer i Astrid Lindgrens böcker. Hon har i intervjuer berättat om sorgen som uppstod när hennes grand danois­ Tito blev skjuten av soldater i Estland under andra världskriget. Konstnärligt har hon som vuxen på 1990-talet gestaltat förlusten i den självbiografiska barnboken Den långa, långa resan. Boken handlar om uppväxten i Estland och färden till Sverige över Östersjön som ensamkommande flyktingbarn.

Ilon Wikland beskriver Tito som sin allra bästa vän som ständigt skyddade henne. När kriget nalkades 1938 skickades den då åttaåriga flickan och hunden till farföräldrarna vid kusten. Där trivs hon och blir inte rädd när bombplanen kommer. Men en vinterdag är Tito borta. Han kommer inte när matte ropar. Barnet hör hunden skälla och sedan ett skott. Flickan hittar honom död på stranden, skjuten av tyska eller ryska soldater.

Den stora hunden har lämnat outplånliga tassavtryck i sin mattes minne. Under arbetet med boken började författaren gå i terapi. Samtalen handlade om uppväxten, flykten från kriget och inte minst Tito. Förlusten av hunden var ett sårigt trauma som behövde bearbetas fast händelsen låg femtio år tillbaka i tiden. Vi ska därför vara ödmjuka inför den betydelse som hundar och katter kan ha för sina ägare, i synnerhet när krig hänsynslöst slår sönder tillvaron.