Den 6 februari 1934 försökte den franska extremhögern storma l’Assembleé Nationale vid Place de la Concorde i Paris. Målet var att krossa ”la gueuse”, horan, det vill säga den tredje republiken. Femton människor dog och över två tusen skadades. Dagen efter avgick regeringen Daladier. Den 26 januari i år, nästan exakt åttio år efter kravallerna på Place de la Concorde, arrangerades en stor demonstration av olika högerextrema organisationer. Polisen uppskattade antalet demonstranter till 17 000, arrangörerna själva till 120 000. Den samlande parollen var ”Vredens dag” och enligt Robert Badinter, François Mitterrands före detta justitieminister, var det första gången sedan ockupationen som slagord som ”Juif, la France n’est pas à toi!” (Jude, Frankrike tillhör inte dej!) och ”Juifs, hors de France!” (Ut med judarna ur Frankrike!) kunde höras på Paris gator.

Två av de ideologiskt ansvariga för utvecklingen är komikern Dieudonné M’bala M’bala och författaren och sociologen Alain Soral, vilken syntes i demonstrationståget. Dieudonné slog igenom på 1990-talet tillsammans med den judiske komikern Élie Semoun i komikerduon ”Élie et Dieudonné som drev med allt och alla, ofta med hjälp av ämnen som integration och rasism. Gruppen var, enligt Semoun: ”… själva symbolen för antirasismen”. 1997 gick de skilda vägar och några år senare inträffade Dieudonnés politiska förändring. På en och samma gång började han närma sig extremhögern och radikala islamister. Han blev god vän med Alain Soral, den före detta marxisten som i början av 2000-talet blev en av Jean-Marie Le Pens ideologer, knöt band med representanter för Hizbollah, fick Jean-Marie Le Pen att bli gudfar åt sitt tredje barn och 2008 bjöd in Förintelseförnekaren Robert Faurisson till en av sina shower.

Dieudonné är dömd sju gånger för sina antisemitiska uttalanden men har ännu inte betalat en euro i böter. Han är fortfarande väldigt populär, hans shower drar tusentals och att han är uppvuxen i en förort till Paris (pappan kamerunare, mamman fransyska) gör att många ser honom som en rebell. Han avskyr dessutom ”systemet” och när han introducerade sin egen hälsning, ”la quenelle” (eg. ”fiskbulle”), för några år sedan lät han förstå att den skulle tolkas som en protest mot ”systemet” – och ”sionismen”.

Quenellen sågs tidigt av den antirasistiska organisationen Licra som en inverterad nazihälsning men många av dess användare hävdar att den enbart är en protest ”mot systemet”. Den franske fotbollsspelaren Anelka använde den i en Premier League-match i december för att fira sina mål för West Bromwich (Anelkas gest har fått till följd att klubben förlorat ett stort sponsorkontrakt), i december använde några av fackföreningen CGT:s strejkvakter sig av hälsningen under en strejk på flygplatsen Roissy, varpå både CGT:s ledning och Air France gick ut i skarpa fördömanden. I januari inleddes en förundersökning mot en av Dieudonnés vänner, tecknaren ”Joe le Corbeau”, som lagt ut en bild på nätet på en person som gör quenellen framför den skola i Toulouse, Ohr Tora, där tre judiska barn mördades för två år sedan av den radikale islamisten Muhammed Merah, ett illdåd Alain Soral beskriver som ”… en fransk-israelisk operation i syfte att diabolisera muslimerna. En fransk lågbudgetvariant av 11 september!” Själv utförde Soral quenellen i december förra året, som en ”symbolisk sodomi”, som han kallade det, vid minnesmonumentet i Berlin för Förintelsens offer.

Men vad är det då för system som Dieudonné häcklar? För att förstå det måste man läsa vännen Alain Sorals texter. För Soral, den intellektuelle, är Dieudonné mannen från gatan som vågar tala sant, ett folkligt geni i klass med sådana som Piaf, Céline och Coluche. Soral själv gjorde sig känd med några sociologiska essäer på 1990-talet, bland annat ”Sociologie du Drageur” (ung. Raggningens sociologi). Han är författare, filmare och sociolog och var medlem i det franska kommunistpartiet innan han gick till Front National, där han tillhörde ledningen 2007–2009. Idag har han lämnat Front National och grundat en egen organisation, Égalité et Reconciliation; han ser sig som ”vänsternationalist” och, enligt en intervju i Nouvel Observateur i januari i år, som ”nationalsocialist på franskt vis” (”national-socialiste à la française”).

I boken Comprendre l’Empire (Att förstå Imperiet) från 2011, en längre essä i fragmentarisk form, utkristalliserar sig en tankevärld som i mycket påminner om idéer som florerade i Frankrike i början av förra seklet, både inom vänstern och extremhögern. Läser man Bernard-Henri Lévys eleganta dissektion av den franska formen av fascism, det Lévy kallar för Den franska ideologin, upptäcker man att i stort sett allt Soral står för är skåpmat: hatet till Penningen, de Intellektuella, det Kosmopolitiska (läs judarna) liksom kärleken till Jorden och Rötterna. Soral hyllar folkliga socialister som Proudhon och Georges Sorel och den blandning av vänster- och extremhögerretorik som han excellerar i för bland annat tankarna till Cercle Proudhon, en organisation från 1911 som skapades av den revolutionäre socialisten Georges Sorel och den katolske nationalisten Charles Maurras, men också till Jacques Doriot, som uteslöts ur det franska kommunistpartiet 1934 och sedan bildade PPF (Parti Populaire Français), ett nationellt och socialitiskt parti som kom att stödja Hitler.

I sorals värld är det ”Imperiet” – vilket leder tankarna till Antonio Negri – och ”Nya världsordningen” som är huvudfienden. Imperiet är Penningen (Wall Street idag, The City förr) och Nya världsordningen bestäms av USA och dess allians med Israel. Detta ”system” går, enligt Soral, tillbaka på 1789 när borgarklassen tog makten och marknadsekonomin infördes. Sedan dess har Penningen/Marknaden styrt och de motstånd mot detta system som har funnits, en radikal katolicism och den sovjetiska kommunismen, är överspelade. Det internationella finanskapitalet, nomadiskt till sin natur, styr världen med hjälp av judiska bankirer (Goldman Sachs, till exempel) och judiska nätverk. Där ligger makten, hävdar han, över världens tillgångar, en makt som den amerikanska filmindustrin, styrd av judar, betjänar ideologiskt. På den franska hemmaplanen sköts samma ideologiska uppdrag av folk som Bernard-Henri Lévy och Bernard Kouchner, vilka gjort mänskliga rättigheter och åminnelsen av Förintelsen till vår tids ”sekulära religion”, en ”religion” vars enda syfte det är att legitimera Imperiets nykoloniala ambitioner (i Irak och Afghanistan, till exempel).

Ekonomisk protektionism och ”en nationernas revolt” är vad Soral efterlyser och eftersom räntan är det ”parasitära” finanskapitalets motor finns det idag, enligt Soral, bara en verklig motkraft till Imperiets försök att utplåna alla nationella kulturer: Islam, där ränta är förbjudet. Dock ej den saudiska sunnivarianten, ty den har sålt sig till Imperiet via avtalet med USA från 1945 (olja mot miltärt beskydd). Nej, det är axeln Iran–Syrien–Hizbollah som är den verkliga motkraften och 2006 syntes Soral i Damaskus tillsammans med höga dignitärer inom Assadregimen. Så blir antisemitismen en plattform för nya, oväntade allianser, vilket gör att Soral och Dieudonné får stöd av många islamister i Frankrike.

Några som på sistone valt att samarbeta med Soral är Camel Bechikh, ordförande i Fils de France, en organisation för patriotiska muslimer, kirurgen, ”fritänkaren” och författaren Salim Laïbi (som bland skrivit en bok som förnekar elfte september, Le 11 septembre n’a pas eu lieu”) och filmaren Farida Belghoul, en av initiativtagarna till det antirasistiska förortsprojektet ”La marche des beurs” från 1983 och numera en svuren motståndare till allt som luktar genuspedagogik. Två uppmärksammade kampanjer mot socialistregeringen som hjälpt till att svetsa ihop folk på den extrema högerkanten är just kampen mot förslaget om genuspedagogik i skolan och kampen mot den nya äktenskapslagen (Mariage pour tous).

Inget nytt under solen, alltså? Nej, inte politiskt. Men internet gör all denna galenskap allvarligare. Både Soral och Dieudonné är mästare på att använda sig av nätet; Sorals blogg är en av Frankrikes mest lästa och besöks dagligen av tiotusentals fransmän och en gång i veckan talar han till sina anhängare i sin egen ”dissident-tevekanal” ERTV. Sorals och Dieudonnés martyrstatus gör dem inte mindre populära. I en videoupptagning på Sorals hemsida från ett fullsatt möte inför ett tusental åhörare i Marseille i januari i år står han ensam på scenen och talar stillsamt till en andäktig publik. Plötsligt tar han fram sin mobiltelefon, ringer Dieudonné och när denne svarar stämmer åhörarna upp i ett ovationsartat ”La quenelle, la quenelle!”