Underhållning kan vara en spegel av stämningarna i ett land. Det vi ser på när vi vill roa oss är en spegelbild av vår kultur vid ett givet tillfälle.

Under den avslutande delen av president Bill Clintons tid i Vita huset var tv-serien Vita huset (The West Wing) både emotionellt och intellektuellt tilltalande, med dess optimistiska syn och en politisk ledning som huvudsakligen bestod av goda människor som brydde sig om sitt land. Jag räknar mig till dem som inspirerades till att göra politisk karriär som en följd av det positiva och sympatiska porträttet av Washington i den TV-serien.

Idag är det dock en mycket mer dyster syn på Washington som möter tittarna.

Netflix tv-serie House of Cards skildrar den mordiske och beräknande Frank Underwoods politiska uppgång, porträtterad som statsmannens motsats av skådespelaren Kevin Spacey. HBO:s tv-serie Veep ska egentligen vara komisk, men är en deprimerande träffsäker skildring av hur odugliga och egennyttiga de som arbetar i Washington är.

När de amerikanska presidentkandidaterna inledde sina kampanjer inför primärvalet fanns det en sak som de kunde vara överens om: Washington fungerar inte.

Den republikanske senatorn Ted Cruz från Texas, som vann primärvalet i Iowa, har suttit i senaten i fyra år och rasar mot det han kallar ”Washingtonkartellen”. Senator Bernie Sanders från Vermont, en socialist, efterlyser ständigt en politisk ”revolution”. Guvernörer som Jeb Bush från Florida och Chris Christie från New Jersey (men som hoppade av efter primärvalet i New Hampshire) manar regelbundet till att ta makt från Washington; senatorer rasar mot kongressen trots att de själva är en del av den.

Det är inte någon överraskning att alla säger att Washington inte fungerar. Det amerikanska folket håller med. I januari 2016 redovisade opinionsundersökningsinstitutet Gallup att åtta av tio amerikaner ogillade det arbete som kongressen utförde. Den ena opinionsundersökningen efter den andra visar att amerikanerna är djupt skeptiska mot och frustrerade över de statliga myndigheterna och de folkvalda i Washington. Partipolitiska låsningar och djupa, grundläggande meningsskiljaktigheter mellan president Obama och republikanerna i kongressen har lett till att det inte gått att få särskilt mycket gjort.

Det vore lätt att se på den amerikanska politiken med en känsla av förtvivlan. Mycket lite blir gjort i Washington, och trots presidentkandidaternas retorik verkar det inte troligt att de politiska hjulen kommer att börja snurra inom den närmaste framtiden.

En politisk tv-serie under de senaste åren hade dock en soligare och mer optimistisk atmosfär, NBC:s omtyckta Parks and Recreation. Tv-serien skildrar det politiska styret i den lilla fiktiva staden Pawnee, Indiana. Där är tjänstemännen allt annat än perfekta, men trots det lyckas de åstadkomma små men konkreta positiva förändringar i invånarnas liv.

Det är knappast en slump att det är i lokalpolitiken, på hemmaplan, som tittarna är mer beredda att tro på att det goda kan segra och att tjänstemän försöker göra det rätta. I städer och stater i hela Amerika gör borgmästare och guvernörer, tjänstemän och lokala lagstiftare framsteg mot en ljusare framtid, mot verkliga reformer. Lokal- och delstatsstyren erbjuder unga ledare med nya idéer chansen att träda fram, kandidera och åstadkomma förändringar.

Och i staten Indiana, den verkliga staten där den fiktiva Parks and Recreation utspelas, finns det visserligen djupa politiska klyftor, men också unga ledare som är beredda att arbeta över partilinjerna för att få saker och ting gjorda.

Amerikas tre största biltillverkare (”Big Three”) är idag enkla att lista: Ford, General Motors, Chrysler. Men i början på 1900-talet fanns det ytterligare en: Studebaker.

Studebaker, som grundades i mitten av 1800-talet och hade sitt huvudkontor i staden South Bend, Indiana, var en framstående amerikansk biltillverkare och ett känt varumärke vid tiden för andra världskriget. South Bend, där även det berömda University of Notre Dame ligger, var en snabbt expanderande fabriksstad; de flesta i South Bend tjänade sitt uppehälle tack vare Studebaker.

Men 1960-talet var ingen storhetstid för Studebaker och 1963 stängdes företagets fabrik i South Bend. Antalet invånare sjönk kraftigt; folk flyttade därifrån i jakt på andra ekonomiska möjligheter. Som Kathryn Roos, tidigare stabschef åt borgmästaren i South Bend, uttryckte det:

– Vi var en företagsstad och vi hade förlorat vårt företag.

Den amerikanska Mellanvästern och staterna i ”Rostbältet”, före detta tillverkningsnav som Ohio och Michigan, har upplevt nedgångar under de senaste årtiondena. South Bend var en stad som drabbades särskilt hårt.

– Det kändes nästan som att South Bend varit deprimerat under de senaste femtio åren. Staden försökte fortfarande komma över att Studebaker har stängt, sa Roos i en intervju.

Men det var under den tiden som Peter Buttigieg föddes i South Bend, närmare bestämt år 1982, vilket gör att han tillhör den äldre delen av ”åttiotalisterna”. Buttigieg var av allt att döma en stjärnelev då han växte upp: högtidstalare på skolavslutningen, utbildad vid Harvard, mottagare av det prestigefyllda Rhodesstipendiet som lät honom studera vid universitetet i Oxford.

Det här är en berättelse man har läst ett otal gånger: en ung man eller kvinna klättrar till höga höjder, han eller hon lämnar sin hemstad bakom sig för att söka lyckan i storstäder som New York eller Boston. Och ett tag var det även Buttigiegs bana.

Men till slut blev lockelsen att göra någonting gott för sin hemstad för stark.

År 2010 ställde Buttigieg upp i valet till delstatskassör i Indiana, men fick se sig besegrad av den republikanske kandidaten Richard Mourdock. Buttigieg lät sig dock inte avskräckas utan fokuserade på sin hemstad, som fortfarande kände sviterna av fabriken som hade stängts flera årtionden tidigare. Hans valkampanj till borgmästarposten blev framgångsrik, han utsågs med bred marginal.

– För mig handlade det om min hemstad. Jag växte upp här i South Bend, säger han när jag frågar honom varför han valde att ställa upp i borgmästarvalet.

De utmaningar som South Bend står inför är utan tvekan stora, fattigdomen är ubredd, det har den varit ända sedan den tiden då Studebakers fabrik stängdes. Bostadspriserna hölls till exempel nere av grannskap med övergivna hus utspridda överallt. Buttigieg satte upp mål som gick ut på att få staden att leva upp igen, som att ta hand om 1 000 övergivna hus under de första 1 000 dagarna vid makten.

– Staden var faktiskt rätt nedgången. Inget ont om mina företrädare, de gjorde ett fantastiskt jobb genom att få staden att fungera, men jag såg en möjlighet att få saker och ting att fortsätta att fungera.

När jag ber hans före detta stabschef, Kathryn Roos, att beskriva honom kallar hon honom ”borgmästare Pete” och påpekar att han är åttiotalist. Han representerar en anda som värderar problemlösning framför tjafs och användandet av ny teknik och innovationer framför att lita till hur man alltid har gjort.

Innovation, samarbete och fokusering på konkreta resultat: samtliga ses som avgörande av ”borgmästare Pete”, särskilt för dem som har ansvar för städer.

– Allt fler människor dras till att arbeta i städer eftersom man kan göra avtryck. De som kanske hade tagit sig till Nasa på 1960-talet eller Silicon Valley på 1990-talet beger sig nu till städer för att arbeta inom omvandlingen av staden eftersom man kan få så mycket gjort.

Buttigieg förändrade verkligen sitt samhälle. Han nådde sitt mål att ta hand om 1 000 övergivna hem, dessutom gjorde han det i förtid. Under hans ledarskap slog sig styret i South Bend ihop med forskare vid Notre Dame för att skapa ett ”smart avlopp” som följer vattennivåerna och får systemet att fungera mer effektivt, vilket skyddar den lokala floden. Som ett resultat av hans goda rykte blev han omvald 2015 med slående bred marginal och tilldelades John F Kennedy-bibliotekets utmärkelse New Frontier Award för sina insatser som ung folkvald ledare.

När jag frågar Buttigieg vad han ser som sin största bedrift som borgmästare i South Bend rabblar han upp en lång rad initiativ, men sedan gör han en paus och konstaterar att det har hänt någonting i South Bend som man inte kan ta på sedan staden valde den unge borgmästaren som har fokuserat på den goda förvaltningen och innovationer.

– Folk har liksom fått lov att tro på staden igen, säger han.

En politisk förnyelse håller på att ske i städer och stater. Men de är också platser där nya politiska talanger och kommande unga ledare får en möjlighet att engagera sig och göra skillnad samt inleda sina politiska karriärer.

Efter katastrofvalet 2012 inledde republikanerna en självrannsakan. Som svar på nederlaget beställde partiets nationella ledning en rapport – ”Tillväxt och möjligheter” – där partiets utmaningar analyserades. Den inleddes med följande ord:

”Republikanerna av idag är berättelsen om två partier. Det ena av dem, guvernörsdelen, växer och är framgångsrikt. Det andra, den federala delen, håller alltmer på att marginaliseras …”

Om det finns något parti som riskerade att stämplas som splittrande och passivt, partiet som tillhörde det förgångna, var det republikanernas. Men intressant nog var situationen den omvända på lokal och delstatlig nivå. Republikanerna, i synnerhet, har fokuserat på att bygga upp leden av unga ledare, man har särskilt koncentrerat sig på att uppmuntra kvinnor och minoriteter att ställa upp som republikanska kandidater i val till lokala och delstatliga ämbeten. Sedan president Obama tillträdde har republikanerna vunnit över niohundra mandat i delstatliga lagstiftande församlingar landet runt.

Republikanernas mål med att fokusera på dessa val går inte bara ut på att skapa en grogrund för unga ledare som verkligen kan åstadkomma förändringar på lokal- och delstatsnivå, genom att fokusera på möjligheter som ”den gamla vänskapsklubben” inte lagt beslag på, utan också på att få en mer varierad lista med kandidater som kan ställa upp under republikanernas fana över hela USA.

Det så kallade ”framtida majoritetsprojektet”, en satsning av republikanernas statliga ledarskapskommitté, arbetar till exempel för att ”rekrytera, utbilda och välja republikanska kandidater från en stor mängd grupper på delstatsnivå som i högre utsträckning motsvarar Amerikas enorma mångfald”, och stödde mer än tvåhundra kommande unga ledare i 2014 års val.

Eller ta till exempel GOPAC, som fokuserar på kommande konservativa ledare. År 2015 anordnade organisationen en konferens för framtida ledare i Key West för att tillhandahålla utbildning och resurser för dessa ”framtida stjärnor”. Jag var av en av deltagarna och medan jag var där mötte jag delstatssenator Erin Houchin från Indiana.

Vi hade redan träffats tidigare. Första gången var år 2008 på Yaleuniversitet. Hon hade arbetat för föreningar och grupper som kämpade för att skydda barn från övergrepp, och var regional samordnare för senator Dan Coats från Indiana. Houchin och jag var båda unga republikanska kvinnor som hade kommit till det berömda och prestigefyllda universitetet i hopp om att lära oss hur vi själva kunde ställa upp i val en dag. Många av kvinnorna som deltog var inte nödvändigtvis inställda på att omedelbart ställa upp i federala val, utan hoppades först bli invalda i stadsfullmäktige eller delstatens lagstiftande församling.

När jag träffade senator Houchin på nytt år 2015 hade hon nått det målet. Hon hade blivit invald i Indianas delstatssenat som representant för sin stad, Salem, och området däromkring. Hon konstaterade att det är någonting speciellt med att arbeta i delstatsstyret, delvis på grund av närheten man har till dem man representerar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

– Ju närmare man är folk som man beslutar över, desto mer ansvarig känner man sig, trots att man alltid borde känna sig ansvarig oberoende av vilken nivå man arbetar på. Jag träffar folk i mataffären och i kyrkan och jag tror att verksamheten i distriktet verkligen hjälper till att få besluten man fattar att framstå som högst påtagliga.

När senator Houchin, som växte upp i södra Indiana, förklarar varför hon valde att överhuvudtaget ställa upp påminner det om borgmästare Buttigieg: ”Om det finns någonting jag kan göra för att hjälpa till att förbättra mitt samhälle kan jag inte låta bli att försöka.”

Houchin har lyckats få saker och ting gjorda i Indiana för att hjälpa dem i glesbygdsområdena som hon representerar, bland annat såg hon till att ge landsbygden internetanslutning via bredband. Hon var också drivkraften bakom en lag inriktad på att skydda unga män och kvinnor från att bli offer för människosmuggling genom att skärpa lagarna som reglerar strippklubbar.

Erin Houchin är en stark kandidat i primärvalet inom hennes kongressdistrikt och inom ett par månader är hon kanske på väg till Washington. Om hon lyckas ta sig dit blir det hennes första period som kongressledamot, en av över fyrahundra ledamöter i representanthuset. Samtidigt som hon kommer att bli medlem i en liten klubb med republikanska kvinnor i kongressen, kommer hon också att bli en del av en stor trög splittrad institution.

Man kan anta att det kommer att bli svårare för henne att få saker och ting gjorda i Washington än i Indianapolis, oavsett hur hårt hon än anstränger sig. Men man kan också hoppas att hon kommer att kunna ta med sig den handlingskraft som fick henne att se till att viktiga förslag godkändes och därmed blev ledare i Indiana till att börja med.

Alla unga politiska ledare är inte nödvändigtvis överens i alla frågor. Det råder fortfarande partipolitisk splittring också, eller kanske särskilt, i en stat som Indiana, som varken är ett starkt fäste för republikaner eller demokrater. (Indiana röstade på Barack Obama år 2008, men på Mitt Romney år 2012.) Under våren 2015 stod Indiana i centrum för en oerhört livlig politisk och kulturell debatt om rättigheter för homosexuella och religionsfrihet.

Ett lagförslag, Religious Freedom Restoration Act (RFRA), lades fram med syfte att skydda religiösa människors rättigheter från myndighetsåtgärder som skulle kunna tvinga dem att bryta mot sin tro. De som stödde lagförslaget hävdade att det bara speglade motsvarande lagar som godkänts i andra delstater. De som motsatte sig förslaget hävdade att en sådan lag exempelvis skulle kunna utnyttjas av företag för att diskriminera homosexuella kunder och anställda. Debatten i Indiana uppmärksammades nationellt, Apples vd Tim Cook fördömde lagen. Ett antal företag, städer och stater förbjöd sina anställda att göra affärer i Indiana så länge lagen fortfarande gällde.

Erin Houchin var en av de fyrtio republikaner som röstade för religionsfrihetslagen. Borgmästare Buttigieg, som är demokrat, var motståndare till den.

Sommaren 2015 skrev Peter Buttigieg en ledare i South Bend Tribune där han förklarade varför han motsatte sig lagen, dessutom avslöjade han en ny och djupt personlig omständighet: Buttigieg kom själv ut som homosexuell. ”Den här sortens samhällsförändringar, som ses som skåpmat i några delar av landet, ger ofta upphov till splittring här i trakten”, skrev Buttigieg. ”Men det behöver de inte vara. Vi försöker alla ta oss fram här i livet, och saker och ting kommer att gå mycket bättre om vi lyckas göra det tillsammans.”

I Washington hindrar djupa ideologiska skiljelinjer politiska överenskommelser. Och även om djupa skillnader inte nödvändigtvis försvinner på delstatlig eller lokal nivå kommer de ibland i andra hand för att få saker och ting gjorda. ”Vi är inte fast i kategorier eller gamla ideologiska partipolitiska strider”, säger Buttigieg.

Den amerikanska politiken kan framstå som full av oenighet, frustration och handlingsförlamning. Men det är inte mot Washington som man ska vända blicken för att upptäcka den amerikanska politikens framtid till städerna och delstaterna. Det är där, som i South Bend och Salem, man hittar de nya ansiktena och de nya tankarna som kommer att föra Amerika framåt.

Kristen Soltis Anderson är republikansk opinionsanalytiker och vice vd i analysföretaget The Winston Group. Artikeln är skriven särskilt för Axess.

Översättning: Martin Peterson