Vad är det som får vissa makthavare att behålla makten medan andra förlorar den? Varför överlever vissa stater medan andra erövras eller upplöses? Detta är frågor som har sysselsatt människor i alla tider. Ett av de mer krassa svaren formulerades av Niccolo Machiavelli i Fursten, som nu kommit i nyöversättning av Paul Enoksson på Atlantis. Till skillnad från många andra skrev Machiavelli om vad han ansåg fungerade i praktiken – bortom vackra ord och önsketänkande.

Fantasyserien Game of Thrones har av en del kallats för en ohämmad skildring av Machiavellisk realpolitik. Och flera av de frågor som Machiavelli tar upp finns med i serien. I januari började andra säsongen att sändas på SVT, och den tredje började sändas i USA i slutet av mars. Serien utspelar sig i det fiktiva Westeros och kretsar kring kampen om rikets tron. Men även om det är fantasy är det inte en vanlig Tolkienkopia med den klassiska kampen mellan gott och ont, utan handlingen rör sig hela tiden i en svårnavigerad moralisk gråzon. På många sätt är Game of Thrones fantasygenrens första vuxna tv-serie, och har fler likheter med historiska skeenden som rosornas krig och peloponnesiska kriget än med Sagan om ringen och Harry Potter. Som tittare är det bitvis svårt att förstå sensmoralen: hederliga människor mördas och dem man uppfattar som onda växer i makt och inflytande. Så vad säger egentligen Game of Thrones om makt och politik, om gott och ont?

George R R Martin har skrivit böckerna som ligger till grund för tv-serien. En återkommande fråga som han ställer genom sina rollfigurer är: Vad är makt? Under första säsongen fick tittarna följa lord Eddard Stark, ledaren för huset Stark från norr, i hans kamp mot drottning Cersei Lannister, tillhörande huset Lannister som är det mäktigaste i södra delen av riket, och gift med Eddards vän kung Robert Baratheon.

I ett kritiskt läge, när kungen ligger för döden, erbjuds Eddard Stark möjligheten att ta makten över tronen genom att sätta Cersei Lannister och hennes oäkta son i husarrest. Men hans heder hindrar honom. Trots hans ädelmod avrättas han brutalt av Lannisters senare under säsongen, vilket orsakade en tittarstorm där många kände sig svikna. Martin ansågs ha svikit sagoregeln att hjälten inte ska straffas för att han står upp för det goda. Men Eddard Stark dog just för att han lät sig styras av sin heder, medan huset Lannisters handlingar snarare styrs av realpolitikens logik. Som drottning Cersei säger två avsnitt före avrättningen: ”När du kämpar om tronen så vinner du eller dör du. Det finns inget mellanting.” Det är ett eko av Machiavellis råd i Fursten: ”Den som i alla avseenden vill vara god är nämligen dömd att gå under, då han är omgiven av alla som inte är goda. En furste som vill behålla sin makt måste därför lära sig att inte vara god och använda sig av detta eller avstå, alltefter omständigheterna kräver.” Budskapet tycks glasklart, och inte särskilt aptitligt: Machiavellisk realpolitik fungerar. Att inbilla sig att man står över det politiska spelet får tragiska konsekvenser.

Detta är i alla fall första säsongens mest uppenbara poäng. Men Game of Thrones ger motstridiga budskap. När den andra säsongen börjar är Daenarys Targaryen, som tillhör kungasläkten som tidigare styrde Westeros, övergiven av alla sina krigare. Hon befinner sig på en annan kontinent sedan barnsben, efter att hennes far avsattes i ett uppror lett av Eddard Stark och Robert Baratheon. Hennes kungliga blod har dock inte gett henne någon reell makt, utan hon tvingas bygga upp den från grunden med hjälp av egen styrka, list och färdighet. Samtidigt som hon strävar efter att sitta på Westeros tron har hon också, till skillnad från övriga karaktärer, en uttalad ambition är att hjälpa svaga och utsatta, vilket får slavar och andra att flockas kring henne.

Till skillnad från Starks och Lannisters tänker hon inte bara på sin egen familjs intresse, utan också på vad som är moraliskt riktigt för alla människor. Att vanligt folk älskar henne ger en fördel gentemot andra härskare. Hon tvingas anpassa sig till de rådande omständigheterna, men hon hänger sig trots det inte åt kallhamrad realpolitik. Menar George R R Martin i polemik mot Machiavelli att det trots allt är bättre att vara älskad än fruktad?

Även om Eddard Starks hederskänsla leder till att han förlorar huvudet i slutet av säsong ett, handlar säsong två om hur just maktfullkomlig grymhet får landet att störta i inbördeskrig. Genom att bete sig som en tyrann förlorar kung Joffrey, son till den nyss avlidne kungen Robert och Cersei Lannister, mycket av folkets och många av lordernas stöd. Kungens makt är inte oinskränkt. Hedern förlorar många slag mot realpolitiken i Westeros, men inte alla. Vad spelar det för roll att man vinner en kortsiktig seger om människor vars lojalitet man är beroende av börjar vända sig emot en? Att följa normer och handla moraliskt är inte bara naiv svaghet, som Eddards halshuggning först verkar betyda. Och karaktärerna fortsätter genomgående att brottas med frågan om vad makt egentligen är.

Ett fantasyelement som förekommer är att vintrar kan vara i årtionden i Westeros. Släkten Starks motto är ”Vintern närmar sig”; man måste komma ihåg att göra det som är nödvändigt. Samtidigt som spelet om tronen pågår och inbördeskriget växer i styrka finns i norr också ett existentiellt hot mot hela mänskligheten, som ökar i takt med att den långa vintern närmar sig. Bortom en gigantisk mur vaknar mänsklighetens uråldriga fiende, som muren är byggd för att hålla borta. Den underbemannade bevakningen symboliserar vad kortsiktigt egenintresse kan leda till när det behövs gemensamt ansvar och samarbete. Hotet bortom muren gör ingen skillnad på Lannisters och Starks. Det är lätt att dra paralleller till det internationella systemets svårigheter att lösa klimatproblem, kärnvapenspridning och finanskriser. Muren påminner tittaren om att politik inte bara är ett spel, den handlar också om verkliga, omistliga värden.