Hon kunde inte ge upp rätten att tänka fritt. Det bjöd henne emot att inordna sitt tänkande under den kristna trons absoluta sanningar. Med sorg hade hon gjort sig fri och gått därifrån.

Minst tre namnkunniga kristna debattörer har svarat Lindquist: först teologen Patrik Hagman, sedan teologen Joel Halldorf och därefter DN-skribenten Erik Helmerson. Den förstnämnda sade att det Jesus egentligen uppmanar oss till är att ifrågasätta allt och därmed också den kapitalistiska, västerländska livsstilen. Med andra ord kommer en kristen intellektuell behändigt nog att hamna precis i den vänsterpolitiska position där Kristina Lindquist redan befinner sig. Nästa teolog svarade att den verkliga friheten infann sig när han satt i kyrkan. Där var han fri från de bojor som egna och andras omdömen utgjorde. Det är en frihet att framhålla – men den upphäver inte den intellektuella ofrihet som var Lindquists bekymmer. Helmerson, slutligen, skriver att kristen tro är att gå skallgång tillsammans med andra troende. Några färdiga svar finns inte och den man söker, Kristus, uppenbarar sig bara undantagsvis. Man behöver alltså inte frukta att kristendomen på något vis skulle begränsa tänkandet. Vi är ju alla bara ute och söker.

De ovan refererade replikerna rymmer var för sig sanna, poetiska och fyndiga formuleringar. Men inget av dem erkänner den spänning som Lindquist beskriver, den mellan kristen tro och intellektuellt arbete. Och så blir det när tyngdpunkten i kristenlivet avtecknas i kollektivistiska termer: Vi slår följe genom livet med andra människor, döda och levande, i traditionens spår, i ett trons landskap, sökande, prövande. Den kristna historien är lager på lager av sedvänjor och tolkningar, eller en väv som sakta växt fram, där djup­gående lärostrider blir till vackra färgvaria­tioner. Den ene hittar läkedom i de djupblå ränderna, en annan finner ro bland de regnbågsfärgade fransarna. Det säger sig självt att dogmer aldrig blir absoluta eller betvingande när tron utmålas på det sättet.

Jag tycker att det vore tråkigt om den här debatten tystnade utan att Lindquist hade fått åtminstone något svar som låg i linje med vårt nordeuropeiska, lutherska arv:

Det berättas i evangelierna om en rik yngling som kommer till Jesus och frågar vad han ska göra för att få evigt liv. Det utspinner sig ett samtal om att leva rätt och gott och ynglingen hävdar att han hållit hela den gammaltestamentliga lagen under hela sitt liv. Jesus, som naturligtvis visste att det inte var sant, sade då, ungefär: ”Ett fattas dig, gå och sälj allt du äger och kom sedan och följ mig.” Då gick den unge mannen sorgsen därifrån, för han var mycket rik.

Kristina Lindquist beskriver hur hon står inför valet att ge upp det som är henne allra kärast, den intellektuella friheten, för att leva livet som kristen. Hon väljer den intellektuella friheten. Det är ett ärligt val, det är framförallt ett verkligt val, för en kristen är inte fri att göra precis vad hon behagar intellektuellt. Hon måste ställa sitt förnuft och sitt tänkande under en gudomlig makt och auktoritet. Den som är kristen kan inte hamna var som helst i frågor om tillvarons fundament, mening och moral, hon kan inte förlita sig på det mänskliga förståndet och den egna intuitionen som all sannings och kunskaps källa. Begränsningen är högst verklig och inget Lindquist hittat på. Søren Kierkegaard vänder upp och ner på frihetsbegreppet och säger att verklig frihet är att avstå platsen som Gud i sitt eget liv, att nöja sig med att vara människa. Frihet är att ta emot sitt liv från Gud, och som enskild individ leva det i relation med sin skapare. Men det är en frihet som är något annat än det vi i vanliga fall avser med begreppet, rentav dess raka motsats.

Vad hade hänt om den rike ynglingen gjort som Jesus sagt, om han gått iväg och sålt alla sina ägodelar, delat ut pengarna till de fattiga och sedan kommit tillbaka? Kanske hade han upptäckt att det han tidigare värderat så högt vägde fjäderlätt i förhållande till den skatt han istället fått. Men det fick han aldrig veta, han hade gjort sitt val.