Egentligen är det märkligt att det inte har skrivits mer om Alf Henrikson (1905–1995). Kanske är en förklaring att han hade så storartad bredd i sin skrivande gärning att den helt enkelt är svår att överblicka. Henriksons hjärna verkar ha varit oavbrutet sysselsatt och öppen för oväntade och nya inslag. Sammanlagt gav han ut mer än 80 böcker, men han betraktade hela tiden sig själv som journalist.

Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (Explicare AB) består av två delar. Den förs­ta har rubriken ”Ett författarliv” och för den svarar författaren och journalisten Åke Lundqvist. Den andra heter ”Alf Henrikson bit för bit”, bjuder på ett antal uppsatser och är redigerad – och i stora delar författad – av språkskribenten Catharina Grünbaum. Båda är förnämliga skribenter, med bakgrund i Henriksons gamla tidning Dagens Nyheter.

”Han svarade fören ström av böcker innehållande en myckenhet lättsamt presenterad men grundlig historisk kunskap.”

Henrikson författade verk inom en rad olika områden. För många var han i förs­ta rummet en storartad historiker – eller kanske snarare historieberättare. Han svarade för en ström av böcker innehållande en myckenhet lättsamt presenterad men grundlig historisk kunskap med titlar som Antikens historier, Svensk historia, Kinesisk historia, Dansk historia, Byzantinsk historia (möjligen ett undantag och något av ett lågvattenmärke med sitt rabblande av historiska krönikor) och Isländsk historia. Förutom gedigen kunskap kännetecknas dessa skrifter av en underfundig humor, viss vanvördighet och helt enkelt spiritua­litet. Böckerna nådde många läsare, hans svenska historia gick sålunda ut i upprepade upplagor; tillsammans i sådana sammanhang helt fantastiska 360 000 exemp­lar. och över honom närmast regnade priser och utmärkelser. Han blev hedersdoktor i Stockholm 1968, 19 år senare tillerkände regeringen honom värdigheten professor, trots hans ringa formella akademiska erfarenhet.

Härutöver uppträdde Alf Henrikson också tidigt som dramatiker. Lundqvist beskriver målande hur 1930-talet blev dennes genombrott som författare av revyer, lustspel, komedier, med text och musik, ofta utspelade i en historisk kontext. Under andra världskriget stod han för texten till den välkända obligationsmarschen till stöd för försvarslånet – med musik av Lars Erik Larsson. Hans pjäs Lax, lax, lerbak från 1948 var ett beställningsverk som tillkom i samband med Stockholms 700-årsjubileum. Detta på sin tid ofta framförda krönikespel speglar huvudstadens historia från Birger jarls dagar till nutid i ett antal scener där man får följa fisket i Stockholms ström. Henrikson stod också för den svenska texten i Ingmar Bergmans starkt hyllade tv-version av Mozarts Trollflöjten 1975.

Ändå kommer väl många av oss allra bäst ihåg Henrikson för hans långa och oavbrutna serie kortverser – de lär uppgå till mer än 20 000! – på DN:s Namn & Nytt-sida, dit han kom redan 1929. Dessa erbjöd i början kommentarer till dagshändelser och innehöll ofta tänkvärda infall framförda med påtaglig teknisk skicklighet och med för honom karaktäristiska, ak­tuella och annorlunda glosor insatta – samt omvända ordföljder.

Till hans särmärken hör vidare olika suveränt utnyttjade stilbrott, såväl ifråga om rytm som om ord. Genom en medveten kontrast till en skickligt bunden form visar han sin glädje och kunskap om de mest olikartade versmått, både antika och rimmade. Stilen är personligt färgad med en humor som desarmerar det högtidliga (men i större mängder emellanåt nog kan upplevas som tröttande). Utifrån tre dikter analyserar Grünbaum inspirerat Henriksons versifikatoriska teknik. Mot all fanatism hyste han en stark skepsis.

Som framgått byggde han på en rad källor: dikterna är sålunda ofta fulla med namn historiska gestalter men även hämtade ur Bibeln. Hans verser förutsätter inte sällan sådana kunskaper hos läsarna. Efter hand tvangs han dock upphöra med nästan studentikosa parodier på dikter i den stora svenska traditionen, detta sedan läsarna uppenbarligen inte längre kände till förebilderna. Och numera går nog åtskilliga hänvisningar till det klassiska arvet många förbi.

Ibland kunde dessutom tongångarna vara väl så allvarliga. Hans rader tillkomna med anledning av kollegan Jan Olof Olssons (Jolo) bortgång våren 1974 tillhör de mest citerade i våra dödsannonser. (”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/ och någonting alldeles oväntat sker.”)

Boken bjuder på en rad exempel på hans verskonst. Dikterna kunde gärna innehålla lättsamma reflektioner som denna från november 1981:

En härlig dikt förgyller en minut.
En god roman tar alltför tidigt slut.
Ett ståtligt drama räcker väl en vecka.
En enda kokbok räcker livet ut.

Med start 1945 utkom under de följande åren dussintalet böcker med samlingar av hans dagsverser. Man kan i sanning undra om han inte på så vis utgjorde den mest lästa svenska poeten under det förra seklet.

Nu har förstås kortverser inte varit något unikt för DN. Svenska Dagbladets Kajenn (Caj Lundgren) höll på sin tid motsvarande höga kvalitet. Och i Göteborgs-Posten stod Erik Nordström för många kluriga rim. Samma gällde Christer Åsberg i Upsala Nya Tidning. I sammanhanget är det också givet att nämna dansken Piet Hein. Under signaturen Kumbel Kumbell svarade han för bortåt 10 000 korta verser som gick under namnet Gruk och hade ett ämnesval snarlikt Henriksons.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Såvitt jag vet är det i dagens större svenska dagspress bara DN:s Namn och Nytt-sida som – om också mera sporadiskt – alltjämt vidmakthåller traditionen. Åsberg medverkar för övrigt i bokens andra del med korta och läsvärda texter om Henriksons författarskap med rubriker som ”Rytande och rytm” och ”H som i Henrikson – och andra signaturer”. Den fyndiga boktiteln Vägen genom H sammanhänger med att just ett enkelt ”H” ofta var den signatur Henrikson nyttjade, särskilt vid kortverser. Det är också en anspelning på hans ungdomsbok Vägen genom A, numera en klassiker där han skildrar vad två bokmalar möter när de tuggar sig igenom A-volymen i ett uppslagsverk.

Biografier brukar innehålla avsnitt om hustruns/makens och den övriga familjens betydelse som inspiration bakom huvudpersonens tänkande och skapande. I Henriksons fall tycks det dock inte finnas så mycket att rapportera härom, familjen speglas så gott som aldrig i hans texter. Om sitt privatliv var han mycket fåmäld och vid intervjuer närmast avvisande. Han gifte sig 1931 med Anna Weck – en ungdomsbekant från Huskvarna – och paret bodde under det livslånga äktenskapet i en villa i Ängby och fick två söner.

Betydelsefulla personer för Henriksons verk var däremot de ackompanjerande tecknarna vilket medfört att de har fått ett självklart utrymme. De presenteras i ett särskilt avsnitt i bokens andra del. Detta gäller framförallt hans båda kolleger från Namn & Nytts spalter: Birger Lundquist och Björn Berg.

Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum har presterat en faktafylld, lättillgänglig och rikt illustrerad skrift om en av våra främsta språkekvilibrister. Som läsare kan man bara tacka och ta emot.