Nu brukar det i och för sig inte bli som Annie Lööf tänkt. Efter valet 2018 hoppade Centern av alliansen som annars hade återerövrat regeringsmakten. Ett visst ”blame game” följde, vem var orsak till vad? Den här gången var detta något osköna uppbrott från ett för borgerligheten unikt framgångsrikt samarbete egentligen moderatledaren Ulf Kristerssons fel.

Om Kristersson spelat sina kort bättre under de tröttande talmansrundornas tid hade skuldfrågan aldrig behövt diskuteras. Istället för att lägga fram alla sina tre regeringskort på en och samma gång – alliansregering, m-kd-regering eller moderat enpartiregering – skulle han ha börjat med allianskortet. Om han hade velat få detta prövat i riksdagen hade talmannen knappast nekat honom den möjligheten. Och då hade Annie Lööf och hennes parti tvingats att aktivt rösta emot sig själva som regeringsbildare. Vem hade efter det kunnat säga något annat än att det var Centern som stjälpte alliansen?

Centern ville skapa förutsättningarna för ett fortsatt treblockssystem i vilket den tredje kraften, enpartiblocket Sverige­demokraterna, med fortsatt demokratisk konstgräsbevattning skulle hållas utanför. Detta skulle ske genom att Centern bytte block. Vi fick Januariöverenskommelsen. Ja, liberalerna var också med, men det hade ingen mandatmatematisk betydelse, bara lite legitimitetsbalsam på Centerns blocksprång.

”Den nya mitten i svensk politik kan alltså mycket väl komma att bestå av S och SD. Ett närmande kommer att ske efter nästa val. Det blir en mycket bred mitt mandatmässigt, nästan halva väljarkåren.”

Tvärt emot Lööfs intentioner så krattade hon med denna manöver manegen för ett nytt tvåblockssystem i Sverige. Därmed blev det ironiskt nog så att det var Annie Lööf som skapade förutsättningar för att göra Sverigedemokraterna rumsrena i svensk politik.

Med centern kvar i en alliansregering hade samarbetet med Sverigedemokraterna aldrig utvecklats i den fart och med den intimitet vi nu ser. Det enda Moderaterna tar avstånd från idag när det gäller Sverigedemokraterna är sitt eget tidigare avståndstagande från partiet.

När så Januariöverenskommelsen spricker på att Liberalerna lämnar den under det politiskt märkliga året 2021 måste Annie Lööf komma upp med någonting nytt för att göra Centern fortsatt politiskt relevant. Det blev den breda politiska mitten. Alla skulle vara med och samarbeta utom ytterkantspartierna SD och V. Ett nytt treblockssystem eftersträvades, nu med två enpartiblock. Skuffelsen för Centern var att ingen annan ville vara med i denna breda mitt. Efter valet 2022 kan Annie Lööfs problem tvärtom vara att något inbjudningskort till den nya mittenpolitikens releasefest aldrig postas till Centern.

För vad händer efter valet i september i år? Centerväljarna hoppas att Magdalena Andersson behåller posten som regeringschef. Lööf ser möjligtvis också en statsrådspost framför sig. Och om Liberalerna inte klarar spärren är en ny S-regering det närmast till hands liggande alternativet. Miljöpartiet hänger också på gärdsgårn. Men mer avgörande för att en S-C-regering inte kommer till stånd är Vänsterns syn på saken. Det blir svårare för S att regera med C än utan. Huvudalternativet för Magdalena Andersson om MP åker ur riksdagen blir därför en Socialdemokratisk enpartiregering. Den får då förlita sig på en tuvhopparstrategi, det vill säga att göra upp i sakfrågor än till vänster och än till höger.

Om liberalerna klarar spärren kan det bli maktskifte. M-KD-L bildar en regering utifrån ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna.

Oavsett vilken utgången blir så måste maktpartiet framför alla, Socialdemokraterna, skaffa sig en ny maktbas för att säkra den framtida regeringsmakten. Och hur ser då den ekvationen ut? S och M tar ut varandra eftersom inget av parterna vill ingå i en regering där de själva inte har statsministerposten. Dessutom står partierna långt ifrån varandra i de centrala höger-vänsterfrågorna som skatter och fördelningspolitik.

Där finns ett annat alternativ för S. Ett steg som alla kategoriskt kommer att avfärda före valet, men som lika säkert kommer att börja diskuteras direkt efter detsamma: ett närmande till Sverigedemokraterna. Endera för att säkra en av tuvorna att hoppa på vid fortsatt minoritetsregerande. Eller också för att bygga en ny maktbas i syfte att återta regeringsmakten – Socialdemokratins bärande strategi och främsta framgångsfaktor.

Sakpolitiskt står partierna närmare varandra än något av dem vill medge:

Pensionerna: Det område där ett önskemål om samverkan mellan S och SD redan uttryckts från LO, dessa båda partiers fackliga huvudalternativ. Båda partierna vill avskaffa den så kallade pensionärsskatten. Båda partierna vill höja garantipensionen. Båda partierna vill förändra premiepensionssystemet.

Äldreomsorgen: Båda partierna betonar vikten av att alla som är i behov av vård på sina äldreboenden ska tillhandahållas detta, oavsett var i landet man bor. Båda partierna anser att ökade kunskaper i svenska är en nyckel för att höja kvaliteten i äldreomsorgen. Båda partierna menar att kommunerna bör satsa mer på åtgärder för att förebygga psykisk ohälsa hos äldre.

Socialförsäkringssystemet: Båda partierna ser garantier för att de svårt sjuka ges bästa möjliga medicinska och pekuniä­ra möjligheter till återrehabilitering som ett fundament i välfärdsbygget. Båda partierna vill motverka risken för att personer hamnar mellan stolarna i välfärds­systemen genom ökad samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. SD vill till och med i detta syfte slå ihop de båda myndigheterna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Överhuvudtaget har S och SD en påtagligt likartad syn på välfärdsfrågorna där omtanken om de socialt och ekonomiskt utsatta sätts i centrum inom ramen för en fungerande marknadsekonomi. Detta gör att partierna här ligger närmare varandra än vad S och V gör, där välståndsutveckling ställs mot demokratisk socialism.

Stötestenen har varit migrationspolitiken, men är det inte längre efter de förflyttningar på området som Socialdemokraterna gjort sedan 2016. Återstår Sverigedemokraternas bruna historia. Ingen liten sak, kan tyckas. Men ett socialdemokratiskt parti som vuxit fram som en motkraft till kommunismen och ändå inte haft några problem att återkommande säkra makten med hjälp av Vänsterpartiet Kommunisterna kommer att välja makten först även här.

Den nya mitten i svensk politik kan alltså mycket väl komma att bestå av S och SD. Ett närmande kommer att ske efter nästa val. Det blir en mycket bred mitt mandatmässigt, nästan halva väljarkåren. I vilken takt och på vilket sätt närmandet sker avgörs av valresultatet.

För Annie Lööf blir detta nästa kalldusch. Närmandet till S skedde i syfte att isolera Sverigedemokraterna. I slutändan isolerade Lööf istället sitt eget parti. Misstaget var att tro att Socialdemokraterna skulle välja C före makten. Vilket blir då hennes nästa steg? Att bita huvudet av skammen och närma sig Moderaterna för att tillsammans söka stöd hos SD för en Alliansregering? Eller att ansluta sig till den nya breda mitten, tillsammans med SD?

Annie Lööf har gjort politik till det omöjligas konst.