Ordet metaversum myntades i science fiction-författaren Neal Stephensons kultbok Snow Crash från 1992. När folk använder det idag menar de att nätet inte längre kommer att vara en skärm som vi sitter framför eller håller i handen. Det kommer att vara en alternativ, simulerad värld – en hel planet i virtual reality (VR), där människor­ möts, gör affärer, studerar, roar sig och, misstänker jag, arbetar. Hur arbetsvillkoren kan tänkas se ut återkommer jag till.

Förra året meddelade Zuckerberg sina aktieägare att de investeringar som har gjorts för att förverkliga en övergång till metaversum kommer att sänka vinsten med 10 miljarder dollar, och att lika stora investeringar är att vänta de närmaste åren. Google, Apple och Microsoft förbereder liknande satsningar, liksom Kina och Sydkorea.

De kollektiva världar som dataspelen har utvecklats till kan ses som en föregångare till metaversum. 150 miljoner människor använder Minecraft, där de enligt Ball har byggt en stad lika stor som Los Angeles – samt ett ocensurerat biblio­tek för användare från Mellanöstern. De som minns hur Microsoft Flight Simulator brukade se ut för 20 år sedan kommer att häpna om de provar spelet idag: det är en simulerad värld, med fotorealistiska kopior­ av städer, landskap och flygplatser, konstant uppdaterad med verklig flygtrafik samt det senaste vädret. Du kan flyga förbi ditt eget hus.

”Om någon fortfarande tror att den virtuella världen bara är på lek: förra året spenderade människor 100 miljarder dollar på virtuella varor – mark, vapen, kläder och annat.”

2021 utkämpades det största slaget i rymdspelet EVE Onlines historia efter sju månaders förberedelser; hur många deltagare kommer att minnas det som en av de viktigaste händelserna i sitt liv? Blir det naturligt att blanda virtuella händelser med verkliga i framtidens historieskrivning?

Om någon fortfarande tror att den virtuella världen bara är på lek: förra året spenderade människor 100 miljarder dollar på virtuella varor – mark, vapen, kläder och annat – som köps och säljs inuti dataspel. Den virtuella marknaden är redan större än musikbranschen. Och som Heinrich Heine skulle ha sagt om han hade levt idag: där man skjuter virtuella människor för nöjes skull kommer man snart att skjuta dem på riktigt. US Army har tecknat ett avtal med Microsoft om VR-utrustning för 22 miljarder dollar.

Så tidigt som 1993 varnade aktivisten Jeffrey Chester för att nätet skulle bli en elektronisk shoppinggalleria om vi lät oreglerade kommersiella intressen ta hand om utvecklingen – och det är precis vad som hände. De förhoppningar som trummas upp kring metaversum påminner litet för mycket om retoriken kring internet cirka 1998: Nu ska ni bli fria, förstår ni!

Att nätet fungerar så bra som det trots allt gör beror på att stora, vinstdrivande företag kom in relativt sent, skriver Ball. Vid det laget hade statliga eller icke-kommersiella institutioner redan lagt fast de standarder som garanterar ett gemensamt, globalt internet (föreställ dig ett Samsung-internet eller ett Telenor-internet­ som försämrar servicen för konkurrenternas kunder). Med metaversum är det risk att det blir tvärtom, eftersom det nu är företagen som leder utvecklingen. Ball understryker att regeringarna måste bli mycket bättre på att reglera datainsamling och personliga rättigheter – och på att etablera internationella riktlinjer som skyddar oss mot monopolföretag.

Ball har varit strategichef för Amazon Studios och leder nu konsult- och riskkapitalföretaget Epyllion. Han har medverkat som teknikskribent i The New York Times och The Economist. I The Meta­verse ägnar han en hel del utrymme åt tekniska problem – ett metaversum kommer att ställa enorma krav på beräkningskapacitet och bandbredd – vilket är lika med att han föredrar att uppehålla sig på relativt säker mark, för de knepigaste problemen kommer inte att vara av teknisk natur. Får min avatar ha dreadlocks? Får jag se ut som Elvis, eller har något företag varumärkesskyddat honom? Frågan gäller för övrigt inte bara kändisar: Får jag gå omkring i VR-världen som en exakt kopia av en annan person, eller äger varje människa sitt unika utseende? Vem ska kontrollera det?

”Det enda sättet att förbereda sig på det som ska komma är att fokusera på specifika teknologier och deras samlade egenskaper”, säger Ball. Fel, säger jag. Det enda sättet att förbereda sig inför en oviss framtid är att släppa tekniken och börja fokusera på vilket slags framtida samhälle som skulle vara människovärdigt och önskvärt. När vi har en någorlunda klar uppfattning om det (helt eniga kommer vi aldrig att bli) är det teknikens uppgift att springa efter oss och försöka förverkliga visionen.

”Hur ska jag någonsin kunna röra mig fritt i VR-världen om jag egentligen befinner mig i min egen lägenhet, där jag slår huvudet i väggen efter ett par steg?”

Till bokens förtjänster hör att Ball är lugn, balanserad och teknikhistoriskt kunnig. Han inleder med en presentation av Vannevar Bushs fascinerande memex – en aldrig byggd maskin som kan beskrivas som ett arkiv av hyperlänkade texter, skisserad i essän ”As we may think” från 1945.

Hur ska jag någonsin kunna röra mig fritt i VR-världen om jag egentligen befinner mig i min egen lägenhet, där jag slår huvudet i väggen efter ett par steg? Det svarar inte Ball på. Däremot har han spännande saker att berätta om hur känselsinnet ska manipuleras. Maskiner som utsänder ultraljudsvibrationer kan få försökspersoner att känna att de rör vid ett bowlingklot eller petar sönder ett sandslott.

Ibland är Ball mer än lovligt naiv. På tal om näthat skriver han att om det skulle hjälpa att anställa fler moderatorer ”kunde ingen vara mer motiverad att göra det än Mark Zuckerberg”. Hur det fungerar i praktiken vet alla som har blivit avstängda från Facebook för att en algoritm av misstag har reagerat på ett ord – och dit hör jag själv. Chansen att få upprättelse genom att tala med en människa är noll.

Ball skriver lyriskt om vikten av personlig närvaro i klassrummet, något som Zoomlektioner under pandemin aldrig kunde ersätta, men tror sedan att VR kan revolutionera undervisningen utan att de subtila, mänskliga effekterna går förlorade. Plötsligt var den personliga närvaron inte så viktig.

Ball är också ganska naiv i sin tro på att enkla ekonomiska modeller kan lösa komplicerade sociala situationer. Föreställ er en värld där Twitteranvändare belönas med värdefulla ”Twitter tokens” när de rapporterar hot eller andra oönskade beteenden, skriver han. Ja, vad skulle kunna gå fel? Folk anmäler redan sina politiska motståndare för påstådda regelbrott helt gratis, för att tysta dem eller sätta käppar i hjulet för dem.

Är det inte rent av samma naiva förhoppning som också ligger bakom blockchain? Systemets fördel, skriver Ball, är att det är ”trustless” – det påstås fungera så perfekt att några institutioner eller regelverk inte behövs. Vi behöver inte lita på varandra, för systemet låter sig inte korrumperas! Chris Dixon, riskkapitalist på Andreessen Horowitz, har sagt att blockchain-tekniken innebär att Googles ideal ”don’t be evil” ersätts av en teknologi vars främsta egenskap är ”can’t be evil”. Tro det den som vill.

Behovet av förtroende och omdöme är ett inneboende, i grunden olösligt dilemma i alla mänskliga sammanhang. Vi kan inte avskaffa det genom att outsourca det till tekniken, så att vi kan behandla alla främlingar som fiender eller som töntar vi kan lura på pengar, medan tekniken garanterar att samhället trots allt inte kollapsar. Ett tillitslöst samhälle där männi­skor inte behöver växa upp, eftersom tekniken tillåter dem att fortsätta att leva som egoistiska barn, är ingen människovärdig utopi.

Det är oklart hur betydelsefulla blockchains, kryptovalutor och NFT kommer att vara på några års sikt, skriver Ball. De uppmärksammas inte för sina eventuel­la förtjänster, utan på grund av den vilda spekulation som har uppstått kring dem. NFT – en förkortning för non-fungible tokens – är digitala filer som är lika unika som fysiska föremål. Du kan köpa dem, äga dem, eller sälja dem vidare. Deras verkliga värde, om de har något, är att de möjligen erbjuder en lösning på de problem som drabbar upphovsrätt och äganderätt när digitala filer låter sig kopieras i ett oändligt antal identiska exemplar. Men observera att du kan göra en NFT av en fil, exempelvis ett digitalt konstverk, som du inte har upphovsrätt till. Här finns inget ”can’t be evil”.

Underhållningsbranschen kommer att förändras rejält. Istället för att sitta på bio kommer du att kunna stå i samma rum som Travis Bickle när han säger ”Talkin’ to me?” skriver Ball. Föreställningen om att det skulle vara ett framsteg bygger på en djupgående missuppfattning om vad underhållning är. Missförståndet ser ut så här: ju fler färdiga sinnesintryck ett massmedium matar dig med, desto bättre. Därför är bio bättre än Balzac. Luktbio är bättre än vanlig bio, och metaversum bättre än all bio. VR med lukt kommer att lanseras som ännu lite bättre än vanlig VR.

Men att konstruera fiktiva världar i medvetandet är inte ett orättvist arbete som tekniken ska befria oss från, på samma sätt som en tvättmaskin har befriat oss från slitet att tvätta för hand. Det är just detta mentala konstruktionsarbete som är underhållning, och det stimulerar människor eftersom det är lika naturligt för oss som det är för fåglar att flyga. En roman är inte primitiv; vi bör tvärtom se den som en högt avancerad teknologi för att aktivera den mänskliga hjärnan. Dess abstraktion är inte en brist utan en fördel. Att personer och miljöer enbart beskrivs i text innebär att läsaren uppmanas att använda sina erfarenheter och minnen, sin fantasi och sin inlevelseförmåga – att kombinera innehållet i sitt medvetande på nya sätt.

Ien engagerande bok möter du dig själv ur en okänd vinkel. De subtila och långsiktiga effekterna av detta kombinationsarbete ska inte underskattas. Historikern Lynn Hunt tror rent av att det maniska romanläsandet under 1700-talet ledde fram till upplysningens deklaration om universella mänskliga rättigheter. När du läser en roman kommer du att känna saker för människor vars livsöden skiljer sig rejält från ditt eget – föräldralösa barn, rika, fattiga, utlänningar, kvinnor, män – och snart framstår det som självklart att de alla är individer med samma rättigheter som du själv, skriver Hunt i Inventing Human Rights (2007).

Varje massmedium som ersätter den egna fantasin med passiv konsumtion innebär ett steg bakåt. Den inre, associativa verksamhet som VR tar ifrån oss kommer kanske att vägas upp av en tidigare otillgänglig inre associationsverksamhet som den nya tekniken stimulerar oss till. Kan VR aktivera något inom oss som romaner inte kan? Är det vi får i så fall bättre eller sämre än det vi förlorar? Om romanen gav oss ett samhälle där medborgerliga rättigheter var ett självklart ideal, vilket samhälle kommer ett metaversum att ge oss?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Märker ni förresten hur litet som behöver förklaras? Människor förstår genast vad ett metaversum är och vad det är bra för. Att Balls tekniska vision framstår som både självklar och lockande beror på att människor på sätt och vis redan lever i ett metaversum. Vi har alltid tillbringat en stor del av våra liv i gemensamma, fiktiva världar – myter, religioner, framtidsplaner, rädslor, lekar. Kanske den mest karaktäristiska egenskapen hos djuret människan är att verkligheten inte duger åt oss. Vi vill ha något mer. Människan är inte människa utan sina imaginära världar. Redan att du skymtar en främling i tunnelbanan och föreställer dig att ni har sex är tre sekunders virtuell verklighet. VR är alltså inget främmande, men det väcker en följdfråga. Om människor redan är så bra på virtuella verkligheter – vad kan tekniken tillföra?

Den som lyssnar noga när Ball talar om framsteg kommer att höra något bekant. Bakom resonemangen i The Metaverse ligger den eviga, ogenomtänkta amerikanska fantasin om en plats utanför samhället, en tom plats helt utan historia, dit man kan flytta och göra snabba pengar, eftersom inga regler gäller. Det finns inte längre några oupptäckta territorier på kartan, och det är därför metaversum är så viktigt – för att man kan låtsas att det återigen är 1896 och att det går rykten om guld i Klondyke. Det borde vara dags för andra former av kreativitet, sådana som svarar på frågan ”Hur bygger vi ett människovärdigt samhälle?”

Kommer vi att lönearbeta i metaversum? Under vilka villkor? Ball grubblar inte över det. Folk i väst betalar redan personer i tredje världen för att lägga ner de timmar av trist spelande som krävs för att skaffa de vapen och andra prylar som gör att spelet börjar bli spännande. Axie infinity är ett vietnamesiskt dataspel, framförallt populärt på Filippinerna, där folk lämnar vanliga jobb och spelar för att försörja sig. Vinnarna i spelets turneringar får betalt, men att köpa de virtuella djur som slåss mot varandra är numera så dyrt att spelarna måste sätta sig i skuld hos en beskyddare. De sociala relationerna kunde med andra ord vara hämtade från antikens Rom. Att den typen av transaktioner numera involverar kryptovalutor förändrar inget i grunden: vi använder alltmer avancerad teknologi för att reproducera samma sociala missförhållanden. Det förtjänar inte att kallas utveckling; filosofiskt sett är det status quo.

Den teknik som upprätthåller metaversum är för övrigt inte ett dugg virtuell. Det låter nästan oanständigt att påpeka att en serverhall eller en atlantkabel är lika materiell som motorn i en gammal Volvo. Bitcoin, Youtube och Netflix beskrivs redan som energislukande miljöbovar – hur täcker vi det växande energibehovet?

Vid det här laget har jag, som ni förstår, avlägsnat mig ganska långt från Ball. Trots bokens förtjänster går han inte så djupt att han ställer sig några av de ovanstående frågorna. Som de flesta teknoböcker handlar The Metaverse inte om att tänka, utan om att lära sig acceptera teknologin i förväg, innan den har blivit verklig. Böcker av det här slaget talar så mycket om krea­tivitet, men den enda kreativitet de tillåter är den som hjälper läsaren att anpassa sig till den färdigförpackade framtid som någon vill sälja. När teknoförfattare hyllar människors egna, subversiva skaparförmåga låter det alltid så här: Titta, Johnny använder sina VR-glasögon till något som tillverkaren aldrig hade kunnat föreställa sig! Sensmoral: Johnny är duktig, rent av lite rebellisk. I själva verket är Johnny inget mer än en lydig konsument – en konsument som aldrig efterfrågar något annat än det som storföretagen tillhandahåller. Hans subversivitet sträcker sig inte längre än till att köpa en Nikekeps och upptäcka att han kan vända skärmen bakåt.

Det vill säga: läsaren får lära sig att leka snällt inom den sandlåda som teknomonopolen ger oss. Lustigt nog är Ball skarpt kritisk till denna inskränkta syn på kreativitet när den uppträder i ett sammanhang där han kan känna igen den. Han går hårt åt Apple för att bolaget ägnar sig åt skamlösa monopolfasoner i sin App store – som han beskriver just som en sandlåda där andra företags handlingsutrymme är kraftigt begränsat.

En totalt simulerad värld är lika med en totalt övervakad värld. VR-pionjären Jaron Lanier nämns inte hos Ball, trots Balls teknikhistoriska kunskaper. Sannolikt för att Lanier, efter sin inledande entusiasm på 1980-talet, har kommit att bli en av IT-branschens ledande dissidenter. Inget hindrar VR från att utvecklas till en perfekt ”Skinner box”, varnar Lanier i sin bok Dawn of the New Everything (2017). En ”Skinner box”, uppkallad efter behavio­risten B F Skinner, är en miljö där någon utövar fullständig kontroll över en människa eller ett försöksdjur, genom straff och belöningar, genom att styra samtliga sinnesintryck. För människor fungerar kontrollen bäst om du inte är medveten om att du befinner dig i en ”Skinner box”.

Jag har sett något riktigt otäckt, berättar Sune Lehmann när Johann Hari intervjuar honom i sin nyutkomna bok Stolen Focus. Lehmann är professor i komplexitets- och nätverksstudier vid Danmarks Tekniske Universitet, och har blivit intresserad av att undersöka vad den nya tekniken gör med människors koncentrationsförmåga. Det otäcka är ett foto av en kongresshall full av människor vars ansikten täcks av VR-utrustning. Framför dem, på scenen, står Mark Zuckerberg. Han är den ende som inte har några VR-glasögon. Han ler.