Om vikten av läskunnighet talas det då och då, mera sällan om vikten av lässkicklighet. Men utan lässkicklighet skulle det inte existera någon framställning om intellektuella personligheter värd namnet och knappast någon historieskrivning överhuvudtaget. Man behöver inte leta länge om man söker belägg för att sådana som själva är iakttagelseförmögna och formuleringsskickliga ofta läser med pennan i hand. De markerar det slående och det väsentliga, ord och fraser som lyser upp helheten och får den att blotta sin mening.

Slumpen kan göra att man får tillfälle att iaktta lässkicklighet inte endast manifesterad i ett färdigt verk av den läsande om det lästa utan så att säga in progress. Häromåret ringde antikvariatsbokhandlaren Peter Bodén till mig och undrade om jag inte ville köpa en bärkasse med de böcker av Bertil Malmberg som hade varit i Werner Aspenströms ägo. En god antikvariatsbokhandlare känner förstås till potentiella kunders intresseområden. Jag frågade hur det var ställt med marginalanteckningar. Jo, sådana fanns. Det blev affär.

I den där bärkassen fanns ett drygt tjugotal av de böcker som Bertil Malmberg fick utgivna. Några saknades, som debutdiktsamlingen Bränder (1908), romanen Åke och hans värld (1924) och reportageboken Tyska intryck 1936 (1936). Titlarna som kan sorteras under beteckningen sakprosa är alla praktiskt taget sönderlästa, ryggarna randiga av läsveck och pärmarna lagade med nu gulnade, flagnande tejpremsor. Noteringarna är många, i allmänhet gjorda med blyerts, någon gång med ett ytterligare lager gjort med blå eller röd kulspetspenna, som gällde det att sålla ut det viktigaste från första läsningens skörd. Längst fram i böckerna – på främre pärmens insida och smutstitelsidan, ibland på ytterligare någon sida – finns ett register. Aspenström noterar någon kategori som han finner betydelsefull och tillfogar ett eller flera sidnummer, i artikelsamlingen Utan resolution (1949) till exempel: ”Att förbruka sitt material 29”, ”Kärlek till vaxkabinett 208” och ”298 självförsvar, viktigt”. I inlagan förekommer anteckningar, men det som dominerar är understrykningar i löpande text och kryssmarkeringar i marginalerna.

Slående är att Aspenström visar väldigt skiftande intresse för olika delar av de lästa böckerna eller för skilda inslag i dem. I Förklädda memoarer (1956) är det som sökte han stöd hos Malmberg för sin attityd. På smutstitelsidan återfinns bland annat följande anteckningar: ”145 utstrykandet ett positivt skapande”, ”att läsa andra för att själv stimuleras 170” och ”inte för att få överblick, ’Sparsamhetens estetik’ 198”. För mig framstår Aspenströms metod att läsa som kongenial med Malmbergs metod att skriva. Att välja bort är som regel viktigare än att inkludera. Valen av vad som får komma med blir mot bakgrund av den påbjudna återhållsamheten särdeles väsentliga.

I de skönlitterära titlarna – diktsamlingar allihop – går mönstret med läsveck, tejpremsor, register, understrykningar och kryssmarkeringar igen. Snarare än på enskilda dikter – även om han identifierar somliga som nyckeldikter – är Aspenström koncentrerad på uttryck som vandrar, som dyker upp här och var, lätt varierade eller tämligen omstöpta men ända tillräckligt konstanta för att vara igenkännliga, uttryck som återkommer likt teman i ett evigt pågående musikstycke. De där uttrycken blir glimtar, som antyder vad alltihop handlar om, trots att detta aldrig blir klart och redigt och platt formulerat; de blir fönster att spana in genom för att få en idé om … ja, vad? Det är den fråga läsaren Aspenström föresätter sig att besvara.

Markeringarna hos Aspenström gäller alltid enskilda ord eller sammansättningar av ett fåtal ord, aldrig hela diktpartier eller förlopp i sin utstoffering. Med en dikt som fångar hans intresse kan resultatet bli ungefär som hos en elev i den författarskola som Ezra Pound en gång improviserade i Rapallo och där lärjungarna ställdes inför uppgiften att i Shakespeares sonetter ta bort allt onödigt, det brus som omger det bärande. Läst av Aspenström på motsvarande vis kommer en av dikterna i Orfika (1923) att få följande lydelse: ”Förtvivla, men förtvivla ej / ofrånkomligt / ur dina smärtor stiga / en evig himmel / oförgänglig / förverkligandets krav / är sken och dager.” 116 ord ur dikten som Malmberg skrev den är här utelämnade.

”En god antikvariatsbokhandlare känner förstås till potentiella kunders intresseområden. Jag frågade hur det var ställt med marginalanteckningar. Jo, sådana fanns. Det blev affär.”

Den förtätade dikten ger en bild av ett grundmönster som Aspenström uppenbarligen urskiljer i Malmbergs lyrik och livsuppfattning. En dikt är som sådan värdefull. För att samla material för att kunna skriva en dikt måste diktaren ådra sig skuld. För att inte blotta skulden måste diktaren i sin dikt bygga kulisser. Att nämna ”skuld” och ”kuliss” går bra. Ett sådant omnämnande erbjuder just en glimt, är ett fönster. Ansamlad skuld väcker fasa. Aspenström noterar i volym efter volym uttryck som ”kärleksdriftens fasor”, ”fasans tecken”, ”fasa i fasans grav”, ”fasans förförelse”, ”fladdrande fasa”, ”fasans gam”, ”fasans medalj” och ”den kylande fasans arketyp”. Och han kan uppmana sig själv: ”Hur många ’fasor’, räkna!”

Grundmönstret bildar ett kretslopp: fylla på med material, ådra sig skuld, bygga kulisser, erfara fasa. I diktsamlingen Men bortom marterpålarna (1948) uppträder i registret sådant som ”Teater 37, 106, 38, 108”, ”Glimtpoesins början 15” och ”’förbrukat intill avsmak’ Viktigt!” (ordet ”Viktigt!” understruket). Här nämns också ”Kretsloppet 72, 105, 109, 118”. Syftningen är på ett slags själens/existensens mönster, upprepat och upprepat, intill äckel och förtvivlan. Diktsamlingen tycks utgöra ett utbrytningsförsök eller uttrycka en utbrytningsvilja, åtminstone en utbrytningslängtan. I inlagan markerar Aspenström exempelvis orden ”förfallets adel” (sid 13), ”djupare vansinne / mer mångvetande” (sid 14), ”i glimtar […] framträdde / i glimtar […] glimtar är tydlighet […] avslöjande hieroglyfer” (sid 15), ”Och min sista tid vill jag bruka för sanningen” (sid 17), ”förljugenhet” (sid 18), ”svag vämjelse” (sid 20), ”Fasan” (sid 33), ”nya kulissen” (sid 37), ”kulisserna” (sid 106).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den lässkicklige läser inte förutsättningslöst. Tolkningskompetens kräver förkunskap. Aspenström avtäcker ett stråk, kanske ett huvudstråk, i Malmbergs författarskap genom att läsa den ena boken i ljuset av den andra, inrikta sig på det repetitiva och det i någon mån progressiva. Han är också uppmärksam på den referensvärld som är Malmbergs, noterar omdömen fällda om andra diktare, anspelningar på andra diktare eller bara likheter med andra diktare. Det kan gälla Goethe eller Hölderlin, Baudelaire eller Eliot, Sven Lidman eller Karl Vennberg. Det kan också gälla honom själv. Apropå dikten ”Keruberna” i Flöjter ur ödsligheten (1941) noterar han: ”WA Snöleoparderna Fallskärmshimlen”.

Stundom kostar Aspenström på sig lite längre reflektioner. Ovanför inledningen till första avsnittet av ”Morgon i München 1923. Ur en ofullbordad essay-roman” i Utan resolution skriver han: ”Detta välfyllda magasin av syner och formler, modeller och material för senare upplevelser”. Vid dikten ”Rörelsen” i Med cyklopöga (1950) begrundar han att kretsloppets fånge förblev en gåta för sig själv: ”Gas rör sig, sten sjunker i jorden, Diktaren vet inte ens om han är ett organiskt levande väsen eller ett livlöst ting. Hur får man veta det? Man hör sig för, ställer frågor, ’hämtar informationer’, lämnar så att säga jagets och diktandets rum för att om möjligt få besked ’utifrån’, lovar att återkomma sedan han uträttat detta ärende, undersökt saken, men kan han ens undersöka, kan jaget återkomma, ingen – denna strikt logiska dikt / Här räcker det inte med ’cogito, ergo sum’, inte ens ’scribo, ergo sum’, ty mina tankar rör sig, mina frågor, men finns jag och vem eller vad är jag.”

Aspenströms Malmbergläsning resulterade i ett nummer av Svenska Akademiens minnesteckningar, Bertil Malmberg (1987), en rik bok i ett starkt begränsat format. Den utmynnar i en briljant reflektion kring den avslutande dikten i den avslutande diktsamlingen, Klaviatur (1955), punkten för ett författarskap som fullbordas med en undran: ”Vem ropade ’jag’ genom min mun?”