Den yvige Nikita Chrusjtjov, som inte drog sig för att drämma näven i bordet, var övertygad om att kommunismen hade en lysande framtid. När han i juli 1959 debatterade med USA:s vicepresident Ri­chard Nixon om vems system som var bäst – den så kal–lade ”köksdebatten” – trodde Chrusjtjov fortfarande att han hade tiden på sin sida. Visst, den sovjetiska ekonomin låg långt efter USA:s när det gällde de flesta nyckelindikatorerna. Visst, de flesta Sovjetmedborgarna bodde fortfarande trångt i de ökända kommunala bostäderna, eller till och med på landsbygden i usla skjul med utedass. Visst, sovjetiska konsumenter hade inte tillgång till diskmaskiner eller färgteveapparater, eller ens bilar – en helt osannolik lyx!

Men allt skulle snart komma att förändras till det bättre.

Sputnik, som sköts upp den 4 oktober 1957, tydde på det. Satelliten skrämde vettet ur amerikanerna där den pep hotfullt i sin bana runt jorden. Några år senare, den 12 april 1961, gick turen till Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Man kunde fråga sig vad som skulle ske härnäst. Chrusjtjov offentliggjorde sina planer på att gå om USA:s produktion av mjölk, kött och smör 1959. Och i oktober 1961 meddelade han lyriskt i det tredje partiprogrammet att ”den här generationen sovjetiska medborgare kommer att leva under kommunism”.

Så här efteråt är det häpnadsväckande hur fel Chrusjtjov hade när han presenterade ett sådant ambitiöst program för materiellt överflöd. Det blev en kalldusch. I början av 1960-talet innebar obalansen i den sovjetiska ekonomin, som länge hade prioriterat tung industri framför konsumtionsvaror, att sovjetiska hushåll hade för mycket pengar utan att det fanns särskilt mycket att använda dem till. Chrusjtjov försökte råda bot på problemet genom att höja priset på kött, mjölk och fågel. Det blev ett ramaskri, och i Novotjerkassk i södra Ryssland ledde det till kravaller, som slogs ner med våld av den statliga säkerhetstjänsten och polisen.

I sitt storhetsvansinne trodde Chrusjtjov att han på något sätt skulle segra i kampen för medelkonsumenten. Han ansåg att socia­lism var ett utomordentligt bra system. Det behövdes bara lite justeringar här och där. ”I den här frågan är vi starkare än Gud”, meddelade han i januari 1961, ”så länge som vi låter oss ledas av marxist-leninismens principer.” Men spannmålsproduktionen stagnerade. Tillväxten inom jordbruket föll från 8,6 procent 1954–1958 till 0 procent 1961–1963. Efter en omfattande torrperiod 1963 tvingades Sovjetmedborgarna för första gången att köpa sitt spannmål från utlandet, för ofattbara 860 ton guld.

Marxism-leninism var inte den universallösning man hoppats på. Chrusjtjov avsattes av sina egna i oktober 1964. En av de orsaker som uppgavs var en dramatiskt nedåtgående tillväxt (från 10,6 procent 1950–1953 till 5 procent 1963).

Den sovjetiska ekonomin var fortfarande på väg uppåt, även om det gick långsammare än tidigare, men det var ett varningstecken; Sovjetunionens ekonomi höll på att stagnera. Få var lika väl medvetna om problemet som Chrusjtjovs ersättare på premiär­ministerposten Aleksej Kosygin.

Kosygin var mottaglig för de idéer som sovjetiska ekonomer, framförallt Jevsej Liberman i Charkiv, hade fört fram sedan början av 1960-talet. Han publicerade 1962 en artikel som menade att socialistiska företag skulle tillåtas större självbestämmande och rätt att behålla delar av vinsten i syfte att stimulera arbetarna. Liberman och andra likasinnade föreslog därmed att man delvis skulle återinföra marknadsekonomi på lokal nivå samtidigt som staten behöll kontrollen. Kosygin höll med Liberman och såg till att offentliggöra en rad dekret med början i september 1965. Dessa ”Kosyginreformer” var ett sista försök att vända den sovjetiska ekonomins nedåtgående trend.

En del historiker har kopplat nedgången och det slutliga övergivandet av Kosygins reformer till Leonid Brezjnevs uppgång och den byråkratiska elit han representerade. Dessa konservativa krafter (förknippade med senstalinism och militär makt) undergrävde reformer och såg till att de aldrig trädde i kraft; de ”valde stagnation”, enligt en ekonomihistoriker. ”Vad då, vilka reformer?” lär Brezjnev ha yttrat privat. ”Jag kan inte ens nysa så att det hörs. Gud förbjude, en liten sten kommer i rullning, och sedan – ett jordskred … Ekonomisk frihet kommer att leda till kaos. Vilka ruskigheter kommer att inträffa då? Folk kommer att hugga ihjäl varandra.”

”I sitt storhetsvansinne trodde Chrusjtjov att han på något sätt skulle segra i kampen för medelkonsumenten.”

Bilden av den ärkekonservative Brezjnev som försiktigt leder ett oregerligt Sovjetunionen samtidigt som han slår tillbaka alla försök till reformer är delvis sann, men det framgår också tydligt i annalerna att Brezjnev inte var mindre medveten än Kosygin om problemen, och att han försökte hitta sätt att råda bot på dem.

Brezjnev var under två dagar i januari 1966 ordförande för ett politbyråmöte där man diskuterade ekonomin och hur man skulle kunna främja tillväxten. Brezjnev var, liksom Kosygin, positiv till incitament för Sovjetmedborgarna i syfte att öka produktiviteten bland arbetarna. ”Varifrån kommer våra produkter?” frågade han. ”Vi behöver fler produkter … om vi betalar ut en bonus för varje 100 kg produkter kommer folk att producera mer. De kommer att ha något att arbeta för. Jag är en stark anhängare av incitament.” Han ville även tillåta privata småföretag, till exempel skräddare, i linje med Kosygins förslag på att tillåta privat catering.

Några av dessa idéer var före sin tid. Faktum är att en del kom att ingå i Mikhail Gorbatjovs perestrojka, och innan det i Deng Xiaopings reformer och öppningspolitik. De kom att resultera i ett försiktigt återinförande av marknadsekonomi, självklart under statens överinseende. Men om nu Brezjnev och Kosygin hade samma inställning, hur kom det sig att försöken övergavs?

Det finns inga enkla svar i det här fallet, bara en lång rad överlappande orsaker. Ett viktigt skäl hade att göra med den i Sovjet­unionen alltmer populära åsikten bland de sovjetiska ledarna i slutet av 1960-talet att det skulle vara möjligt att öka arbetarnas produktivitet genom att investera i vetenskap och teknik, samt ta till sig datorrevolutionen. I det här fallet var jämförelsen med USA särskilt missriktad. Amerikanerna var redan långt före Sovjetunionen. Bara General Electric hade 1966 mer datorkraft än hela Sovjetunio­nen. I juli 1968 tog KGB-chefen Jurij Andropov upp problemet i ett memorandum adresserat till Brezjnev. Andropov uppmärksammade Brezjnev på att amerikanerna redan hade 40 000 datorer, medan Sovjetunionen bara hade 2 500, och glappet var troligen på väg att öka. ”Jag pratar om faktorer som om 15–20 år kommer att definiera hur världen ser ut, så vi får inte gå miste om något viktigt.”

Andropov hade rätt, men samtidigt missade han poängen. Hans memorandum utelämnade helt och hållet materiella incitament, och därmed visade det prov på en teknokratisk syn på reformer, där reformer endast är en funktion av forskning och utveckling, samt datorisering.

Det var det sistnämnda, tonvikten på en ”teknisk-vetenskaplig revolution”, som Brezjnev till slut tog till sig under 1970-talet, vilket bidrog till det gradvisa utfasandet av Kosygins reformer. Det fanns även andra problem, men kanske inga lika svåra som planekonomin, vilken trots försöken att introducera materiella ­incitament i produktionen visade sig vara extremt svår att reformera. Lägg det till det ännu inte lösta problemet med glappet mellan löner och konsumtionsvaror (eller frånvaron av sådana). Man kan slutligen lägga till de ökande behoven hos militären och industrin, som slukade statens pengar i allt snabbare takt, och det framgår tydligt hur det kom sig att försöken att lösa problemen med den sovjetiska ekonomin var dödfödda.

Men det fanns andra, ännu mer uppenbara orsaker till stagnationen. De sovjetiska ledarna valde inte reformer för att de plötsligt inte hade råd att låta bli, de anslöt sig till den fossila bränsle-revolutionen.

Samotlorsjön gömmer sig bland de ogenomträngliga träsken i djupaste västra Sibirien och har inte mycket att erbjuda en resenär som kan tänkas förirra sig dit. Det fanns inget att se, och inga vägar nådde dit. Området utgjordes endast av oändlig, karg siberisk tajga med ilskna mygg och ridåer av norrsken på himlen. De lokala herdarna, som var chanter, manser eller tillhörde andra utrotningshotade finsk-­ugriska stammar, hade givit namn åt regionen: det autonoma Chantien-Mansien. Endast 2,6 procent av regionens invånare lever där på en yta stor som Frankrike, de allra flesta i en handfull trista sovjetiska städer längs den mäktiga floden Ob, som elegant ringlar sig genom det ogästvänliga slättlandet innan den mynnar ut i Norra ishavet.

I maj 1965 blev Samotlor platsen för en gigantisk upptäckt när Georgij Norkin och hans team av härdade oljearbetare borrade den första källan i det som inte bara kom att bli Rysslands största oljefält, utan ett av de största i världen. Produktionen 1974 var 100 miljoner ton; 1981 var man uppe i 1 miljard ton och 1986 i 2 miljarder ton. Samotlor var ofattbart produktivt, men inte unikt. Andra oljefyndigheter i västra Sibirien bidrog till att Sovjetunionen 1975 producerade mer olja än USA. Över hälften av de 603 miljoner ton som producerades i Sovjetunionen 1980 kom från västra Sibirien. Och där fanns också gas.

Även här gjordes de främsta fyndigheterna i västra Sibirien. Men ingen var mer omfattande än den i Urengoj i det autonoma Jamalo-Nentsien femtiosex mil norr om Samotlor. Regionen är långt större och ännu mer glesbefolkad än Chantien-Mansien; större delen är belägen norr om polcirkeln. Förhållandena här var om möjligt ännu hårdare än i Samotlor. Enligt legenden betyder Urengoj ”dödlig plats” på ett av de lokala språken, fast minst en etymologisk ordbok översätter det som ”ogenomtränglig”. Det var både och. Urengoj fanns med i Stalins fantasiprogram för en utbyggnad av järnvägen i det nordligaste Ryssland. Tusentals Gulagfångar arbetade här i början av 1947 med att desperat gräva sig genom permafrosten, men hela projektet övergavs efter Stalins död 1953. Sedan, i juni 1966, upptäckte ett sovjetiskt team ett enormt gasfält, som med sina 16 biljoner kubikmeter skulle komma att bli det tredje största i världen.

De sovjetiska ledarna blev varse att de med Samotlar och Urengoj, samt andra, mindre fyndigheter i västra Sibirien, satt på omätliga rikedomar. Tänk om man kunde ta upp dem ur marken och pumpa i väg dem till utländska marknader! Hårdvaluta skulle bidra till att lösa många av de problem Brezjnev och Kosygin brottades med: brist på konsumtionsvaror, brister i jordbruksproduktionen och otillräcklig teknik. Svåra reformer som verkade ofrånkomliga i mitten av1960-talet kunde kanske skalas ner eller undvikas helt i ett land som flödade av olja och gas. Fossila bränsle-revolutionen gav Sovjetunionen nytt hopp om framtiden

Två bidragande orsaker ledde till denna stora räddningsaktion i Sovjetunionen. Den första var möjligheten att leverera olja och gas till Europa i och med att västerländska bolag var villiga att leverera stålrör i utbyte mot gasavtal. Västtyskland ledde den utvecklingen. Industrikoncerner som Mannesmann var de första att lockas av den sovjetiska stålrörsmarknaden i slutet av 1950-talet, men den dåvarande västtyska förbundskanslern Konrad Adenauer satte käppar i hjulet när Nato rekommenderade ett embargo på rören. Idén kom från Kennedys regering, som såg export av stålrör till motståndarna i kal­la kriget som ett hot mot Västeuropas säkerhet. Men restriktionerna lättades efter 1966, och Mannesmann och andra bolag kunde leverera rör till Sovjet. Det första tjugoårsavtalet mellan Västtyskland och Sovjetunionen undertecknades den 1 februari 1970.

Den andra viktiga faktorn var de snabbt stigande priserna på olja och gas. Den amerikanska oljeproduktionen var som störst 1970, och priserna hade redan börjat öka när oktoberkriget ledde till ett embargo och minskad produktion i arabstaterna. Inom några få månader ökade priserna på råolja från 3 dollar fatet till omkring 11 dollar fatet, vilket ledde till en energikris som kom att plåga väst under resten av 1970-talet och början av 1980-talet. Moskva kunde dra fördel av dessa oförutsedda händelser. Den sovjetiska oljeproduktionen nästan trefaldigades mellan 1960 och 1973, till största delen på grund av den ökade produktionen i västra Sibirien, så man kunde dra fördel av de skyhöga priserna. Vid mitten av 1970-talet kom nästan hälften av Sovjetunionens exportinkomster från olja.

Gaspriserna ökade inte riktigt lika snabbt, men de följde i allmänhet svängningarna i oljepriset, fast med någon fördröjning. Sovjetunionen tjänade 1982 över 3,9 miljarder dollar årligen på gasexporten bara till Västeuropa (nästan hälften gick till Västtyskland).

Dessa inkomster gjorde att Sovjetunionen kunde ­importera teknologi från väst, men framförallt spannmål, som det rådde stor brist på under 1970-talet. Olja och gas blev därmed avgörande för Sovjetmedborgarnas levnadsstandard, och myndigheterna behövde inte längre i lika hög grad införa de genomgripande ekonomiska reformer som hade kunnat avvärja krisen under slutet av 1980-talet.

Tusentals idrottare, journalister och turister samlades 1980 i den sovjetiska huvudstaden för ett ovanligt skådespel: de första olympiska spelen organiserade av Sovjetunionen. Den 19 juli trängdes omkring 100 000 åskådare i den nyrenoverade Luzjnikistadion för att bevittna öppningsceremonin. Det var en färgstark show med tusentals dansare i folkdräkt, och unga gymnaster byggde mänskliga pyramider. En skröplig Leonid Brezj­nev var också närvarande. Han läste inledningsmeningen från en lapp, tittade ömsom på lappen och ömsom på publiken, han sluddrade en aning och hans blick var trött. Senare sprang basketbollspelaren Sergej Belov uppför läktarna för att tända den enorma olympiska facklan. Publiken jublade. En orange flamma lyste upp den mulna himlen.

Några år tidigare hade Brezjnev nästan satt stopp för det hela. Han oroade sig för hur mycket spelen skulle kosta. Och det gick rykten om vad som skulle kunna hända om alla de utländska journalister som flödade in i Moskva skulle upptäcka hur folket i Sovjetunionen hade det.

Men det var för sent. Kreml stod på sig och lade stora summor på idrottsanläggningar, flera större hotell, cirka 250 kaféer och restauranger, till och med en helt ny terminal på Sjeremetevoflygplatsen.

Myndigheterna tog till desperata åtgärder för att bevara skenet av materiellt överflöd. Det var mycket begärt i en ekonomi på väg utför. Det visade sig till exempel att kärnvapennationen Sovjetunionen varken hade papperstallrikar eller pappersmuggar. Peppar och snabbkaffe fick köpas in från det kapitalistiska Finland. Den trista huvudstaden rensades på icke önskvärda element. Tiotusentals uniformerade poliser och civilklädda KGB-officerare tog hand om säkerheten genom att skydda mot ”provokationer” från dissidenter och utländska besökare. KGB rapporterade hur en del besökare plockade isär radio­apparater på hotellrummen i jakten på dolda mikrofoner. Hela stan förvandlades till en enda stor Potemkinkuliss.

Moskvaolympiaden markerade höjdpunkten på det sovjetiska projektet, men den avslöjade även stora problem strax under ytan. Ett arbetarparadis med tomma butikshyllor och urdålig service, skränig propaganda och en ständigt närvarande säkerhetstjänst, åldrande ledare som var medvetna om de ökande sociala och ekonomiska problemen, men som varken hade lust eller förmåga att göra något åt dem. Den sovjetiska ekonomin stagnerade. Framtiden såg mörk ut.

”Vad hände med det där löftet om att bygga upp en kommunistisk stat före 1980”, var ett av dissidenternas skämt (de syftade på Nikita Chrusjtjovs löfte 1961 om ett framtida materiellt överflöd). Slutklämmen lydde: ”De bestämde sig för att vara värd för olympiska spelen istället.”

Iefterhand sticker flera saker ut. För det första, Sovjetledarna förstod tidigt att systemet inte fungerade. Chrusjtjov hade redan en känsla av att hans skrytsamma löften inte var stadigt förankrade. Det var därför han outtröttligt organiserade om den sovjetiska byråkratin i syfte att öka effektiviteten, men det ledde bara till kaos. Hans efterträdare försökte sjösätta långtgående reformer som, om de fått slutföras, skulle ha lett till införandet av marknadsekonomi inom den socialistiska ekonomin. Men det behövdes inte, eftersom upptäckten av stora oljefyndigheter gjorde att man kunde skjuta upp räkenskapens dag.

För det andra är det anmärkningsvärt i hur hög grad det sovjetiska projektet kom att bli beroende av västerländska marknader för sin överlevnad. På 1970-talet importerade man inte bara nödvändig teknik, utan även livsmedel från väst. Man importerade även rör, som gjorde att man kunde bygga större och längre oljeledningar för att transportera mer olja och gas till Europa, och därmed tjäna mer hårdvaluta till stöd för Sovjetmedborgarna. Sovjet var inte på något sätt fångat i ett enväldigt, slutet system, det var starkt integrerat i de europeiska marknaderna och på världsmarknaden, vilket visade sig vara både en räddning på kort sikt och en dom på lång sikt, för när energipriserna dalade i mitten av 1980-talet gick Mos­kva snabbt i konkurs.

För det tredje, bland kalla krigets många dimensioner verkar den som handlar om ekonomi i efterhand vara den viktigaste. Det var inte vapen som avgjorde hur konflikten slutade, inte ideologiska skillnader, och det var inte heller avlägsna krigsskådeplatser. Det som i slutänden avgjorde det var hur väl systemet kunde leverera till medborgarna. Och i det fallet visade sig Sovjet­unionen vara mest sårbart just när världen trodde att de var på väg framåt. Bluffen hade kunnat avslöjas mycket tidigare om det inte hade varit för mineraltillgångarna – och västvärldens omättliga energikonsumtion.

—

Översättning: Katarina Trodden

Texten kommer från antologin The Market. Money, States and Ideas for a Free World som ges ut av Bokförlaget Stolpe våren 2025.