I ena änden av detta spektrum finns ett veritabelt berg av massproducerade och ofta snabbt inaktuella böcker som i huvudsak erbjuder tips på hotell och restauranger, skrivna i en ton som är avsedd att vara både lättsam och förtrolig men som ofta känns pinsam. I den andra änden hittar man verk som nästan har övergått till att bli världslitteratur, som Fernando Pessoas Vad turisten bör se i Lissabon.

Egentligen är båda dessa extremer på guidebokens skala lika oanvändbara. De förra för att de är oläsliga, de senare för att de har alltför höga litterära anspråk – de närmar sig en annan genre, reseskildringen. En riktigt god guidebok har i stället en kärv karaktär som få andra texter har – kanske undantaget uppslagsverk och antikvariatskataloger. De bästa i sin genre, exempelvis de gamla upplagorna av Blue Guide, de röda guideböckerna från Touring Club Italiano (som också gör världens kanske vackraste turistkartor) eller de tyska mastodontserierna Handbuch der Deutschen Kunstdenkmäler (de så kallade Dehio-handböckerna) och Handbuch der historischen Stätten är långt mer än listor av tips på sevärdheter. Det är lika njutningsfullt att slita dem i jackfickan, tumma dem till oigenkännlighet i skydd från regnet i någon gotisk arkad eller under en paus på ett Grand Café, som att läsa sönder dem hemma i fåtöljen.

Den nästan telegramartade stilen kan i förstone te sig avskräckande för sträckläsning, men vinner på närmare bekantskap. Bland de glädjeämnen som är förbundna med att läsa en riktigt god guidebok är att få slippa påflugna värdeomdömen. Både Dehio-handböckerna och Touring Club Italianos röda guideböcker är mycket restriktiva med att tilldela besöksmål stjärnor, och andra gör det inte alls. Den korthuggna, deskriptiva stilen förutsätter att läsaren har tillräckligt med intresse för ämnet för att orka dra sina egna slutsatser. För den som är uppmärksam finns ett rikt stoff för fantasin.

En bra guidebok ger en fördjupad förståelse som varken övergripande populärvetenskapliga kulturhistorier eller akademiska specialskrifter ger. Med sitt lågmälda språk bidrar den till förståelsen för en plats särart på ett sätt som knappast någon annan genre förmår.