En roman om valfångst, kan det vara något?

Det tyckte nog inte den amerikanske författaren Philip Roth. Hans roman The Great American Novel (1973) anspelar på den gamla föreställningen att det finns eller borde finnas en roman som kunde leva upp till det panegyriska omdömet. Inför en enmans litteraturhistorisk domstol framförs och förkastas olika kandidater bland amerikanska klassiker.

Det börjar med Herman Melvilles Moby Dick, vanligen uppfattad som den främs­ta kandidaten till den nämnda utmärkelsen. Den romanen beskrivs av Roth som en 500 sidors bok i 135 kapitel om valspäck, med en galning instoppad för spänningens skull (en något oklar anspelning). Skenbart handlar det om valfångst men beundrarna vill gärna se boken som en sinnrik allegori om ”Good and Evil”.

Inte heller andra kanoniserade texter kommer lindrigare undan. Huckleberry Finn avfärdas som en äventyrshistoria för pojkar. William Faulkners Stormen och vreden kan bara läsas av ”a God damn professor”. Henry James använde 500 ord när ett enda hade räckt. Och så vidare. Även Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven avfärdas.

Det bör nämnas att denna elaka och roliga betygsättning är ett verk av en fiktiv gestalt, inte explicit av Roth själv. Personligen har jag i alla händelser inte något behov av att välja mellan Melville och Roth, jag har med beundran läst det mesta av båda. Utan resultat brukade jag för övrigt använda min förslagsrätt och till Svenska Akademien lansera Philip Roth som Nobelpristagare i litteratur.

I melvilles roman är kapten Ahab befälhavare på valfångstfartyget Pequod (namnet efter en utdöd indianstam, alltså med syftning på död och undergång). Villebrådet är alldeles bestämt och konkret. Han söker efter Moby Dick, den vita valen. Som minne av ett tidigare våldsamt möte haltar kapten Ahab fram på ett ben med protes av valben. Han är nu besatt av begär efter hämnd utöver det vanliga, ”en övernaturlig hämnd”, vilket blir viktigare än de ekonomiska aspekterna av verksamheten.

Den som söker på internet eller i litteraturvetenskapliga verk får det nedslående beskedet att Moby Dick kan symbolisera i stort sett vad som helst. Det beror på iakttagaren om valen ska beteckna Gud, naturen, ödet, havet, ondskan, universum, USA:s befolkning, mänskligheten i stort eller något annat. Mångtydigheten är avsiktlig och har i mer än ett sekel sysselsatt skarpsinniga forskare. Romanen kom ut 1851 och fick då blandad och föga entusiastisk kritik.

Herman Melville (1819–1891) gick som ung till sjöss och mötte då personer och människor som sedan kunde utnyttjas i författarskapet. Efter ett skeppsbrott blev han kvar fyra månader bland polynesiska kannibaler. Sådana erfarenheter går igen i Melvilles populära sjöskildringar och i mästerverket Moby Dick. Läsning av betydelse för honom var framförallt Bibeln och William Shakespeares verk.

Efter hemkomsten försökte Melville med växlande framgång etablera sig som yrkesförfattare. Han försörjde också sig i andra yrken, bland annat vid tullen i New York. Den uppmärksammade långnovellen Billy Budd publicerades postumt 1924.

Melville fick sitt genombrott under 1900-talet och sedan ett sekel är han en av de mest omskrivna av amerikanska författare. Han har beskrivits som den första världsförfattaren i USA:s litteratur. Bland de tidiga beundrarna finns författarkolleger som William Faulkner, D H Lawrence och E M Forster.

Moby Dick erbjuder ett stoff som har varit lockande för versioner i andra medier. Romanen har filmatiserats flera gånger. Den mest kända versionen är John Hustons från 1956, där Gregory Peck spelar kapten Ahab. Spektakulär och estetiskt opretentiös underhållning med en besläktad tematik, men utan symboliska och metafysiska inslag, ingår i Steven Spielbergs film Jaws (Hajen, 1975). En monstruös haj terroriserar där befolkningen på en fiktiv ö. En ”Ahab’s Blues” har spelats in av både jazz- och popband. Flera romaner och dataspel bygger på inslag som hämtats från romanen. Boken har översatts till svenska av både Hugo Hultenberg och Per Erik Wahlund.

Romanen börjar med att berättaren presenterar sig, ”kalla mig Ishmael”. (Samma namn som Abrahams och Hagars son i Gamla testamentet.) Ishmael är på väg till värdshus för övernattning, och nästa morgon ämnar han söka hyra på Pequod. I de tidiga kapitlen är Ahab osynlig och framställningen tjänar främst att presentera besättningens medlemmar. När så Ahab övertalar dem att delta i jakten på den vita valen blir detta ett gemensamt projekt för alla ombord trots att det går emot valjägarnas ekonomiska intressen.

Det är tydligt att den kritik som återges av Philip Roth inte gärna kan betecknas som vederhäftig. Han påstår till exempel att harpunerarna skulle utgöras av svarta människor. Men de är av högst blandat etniskt (och religiöst) ursprung. Viktigast bland dem är Queequeg, som genast blir Ishmaels vän. Han är en tatuerad kannibal och polynesisk hövdingason. I övrigt möter berättaren en indian Tashtego, samt Fetala som är anhängare av zoroastrismen, en religion av fornindiskt ursprung, som knappast var så utbredd i 1800-talets USA. En av harpunerarna är förvisso afroamerikan, ”a tall African”, Daggoo. Svart är också Pip the Cabin Boy. Befälspersonerna är av namnen att döma vita anglosaxiska män. Fartygets ägare är två bröder som är kväkare. En kosmopolitisk och ekumenisk roman alltså. Valfångstfartyget kan också tillspetsat beskrivas som ett klassamhälle till sjöss.

Tolkning av symboliska inslag i texter kan eftersträva antingen entydighet eller mångtydighet. Jag använder i det förstnämnda fallet termen ”allegori”. Texter som förutsätter allegorisk tolkning finns exempelvis i Bibeln. Det råder ju ingen tvekan om vad som avses med Egyptens feta och magra boskap eller Jesu liknelse om utsädet som föll i god jord eller på hälleberget. Det finns bara ett riktigt svar.

När man tolkar skönlitterära verk framhävs ofta det mångtydiga. Här vill jag använda termen poetisk symbolik. Där söker man ingen entydig gåtans lösning. Det är meningslöst att fråga vad Hamlet betyder. Eller för att åberopa exempel från djurvärlden; vad betyder albatrosserna hos Coleridge och Baudelaire eller tigern hos Blake? Det enda möjliga svaret är: Det beror på vem som läser, poängen är att läsaren själv ska pröva sig fram.

Melville använder helst den poetiska symboliken, men alls inte genomgående. Den allegoriska symboliken tjänar att framhäva Melvilles kristna anknytning. Ishmael har just avslutat en period som ”schoolmaster”. Han är beläst och hans förslag till texttolkningar får en litterär karaktär.

Ishmael och Queequeg väver tillsammans en matta. Episoden kan uppfattas metalitterärt, det handlar om hur den lästa romanen har kommit till. Ord blir dikt, mattans färger bildar mönster med färg och form. Arbetet styrs av flera faktorer: fri vilja, slump, tvång, allt detta samverkar. Symboliken är på ett märkligt vis både poetisk och allegorisk med den ovan presenterade terminologin. Konkret och entydig blir symboliken när handtaget i Ishmaels­ hand av berättaren beskrivs som identisk med den fria viljan. En prövande och öppen läsning är också möjlig, och dialektiken mellan olika strategier för tolkning ter sig mycket suggestiv. Både professionella läsare och den stora publiken fäster sig väl framförallt vid den intrikata symboliken, och därför tenderar andra aspekter att förbises.

Ishmael och Queequeg blir genast goda vänner trots allt som skiljer. Den förste är en produkt av civilisationen, den andre en ”vilde”. Queequeg ser ut som George Washington ifall denne hade varit född som kannibal. Moraliskt är det ingen skillnad, synden är densamma på alla meridianer. Ishmael är kristen (presbyterian), medan Queequeg dyrkar en svart träbit. Ishmael är religiöst tolerant och hävdar att alla religionsyttringar måste accepteras. Religiös tolerans alltså, i den amerikanska demokratins anda. En gräns dras dock inför seder som är direkt skadliga för kropp och hälsa.

Strax efter episoden med mattan upptäcker man i närheten en val, dock ej Moby Dick. Mannarna går i båtarna men valen undkommer. Scenen är märkligt sammansatt, både naturlig och övernaturlig. Man kan uppfatta det som en prolog eller ouvertyr till den stora apokalyps som avslutar romanen. Berättartekniskt är det en anmärkningsvärd omsvängning. Den intrikata symboliken övergår i realism, en påminnelse om att detta också är en äventyrsberättelse till havs. Man kan faktiskt läsa långa stycken utan att alls fundera över symboliken. I sådana avsnitt går läsarens tankar till en författare som Jack London.

Temat ”tolkning” introduceras redan när personerna befinner sig på landbacken. På värdshuset lägger Ishmael märke till en svårbegriplig tavla, han prövar förgäves olika möjligheter att finna meningsfull innebörd. En plausibel lösning anar Ishmael först med hjälp av andra. Det dunkla verket befinnes troligtvis kunna återge en jättelik fisk och därmed symbolisera den påbörjade expeditionen. Sista kvällen före avresan avlyssnas en predikande präst med förflutet som sjöman. Det drastiskt och humoristiskt utformade ämnet är föga överraskande ”Jona i valfiskens buk”, och predikstolen liknas metaforiskt vid ”världens skepp”. Framför sig har deltagarna en expedition som varar åtminstone i tre år. Lön utbetalas inte, endast del i fångsten.

Egentligen är Moby Dick två romaner under en titel. Boken handlar om jakten på den vita valen men är också en monografi över det som har med valar att skaffa. Dessa djur skildras i stort och smått. De framställs mångsidigt utifrån olika aspekter historiskt, zoologiskt och filosofiskt. De blir ett militärt fenomen när de går till attack ensamma eller i flock. Både fiktion och mer eller mindre sanna historier och iakttagelser från världshaven alltså. Det är gott om skrönor ur valarnas värld. En val har simmat omkring på haven med en harpun i kroppen som upptäcks först efter tre år.

Romantexten föregås av en ordlista som upplyser om vad ”val” heter på olika språk. På svenska blir det ”wahl” (med gammalstavning).  I några sidor litteraturhänvisningar i ämnet noteras Bibeln, Shakespeare och Montaigne med mera.

Författaren har höga tankar om valfångst. Fartyget har varit hans Yale och Harvard. Omdömet om den blodiga hanteringen sägs vara högst överdrivet, dessutom är arbetet nyttigt eftersom det ger olja som lyser upp jorden. Valjägarna beskrivs som skickliga och stolta yrkesmän. Ishmael försummar inte att påpeka att världen kartlades tack vare valjägarnas expeditioner.

Om valjakt och vardagsliv på Pequod ges mångahanda besked, i stort som smått. Verktyg och metoder för denna speciella fångst beskrivs ingående. Mer eller mindre kuriösa biprodukter från hanteringen omtalas ofta, exempelvis små smycken eller statyetter av benbitar eller tänder från valar och andra havsdjur. Det gastronomiska perspektivet försummas inte. Tredje styrman hävdar med emfas att valbiff inte får koka eller steka för länge, det räcker att helt kort hålla en bit glödande kol intill köttbiten. Valhjärna påstås vara lika läckert som kalvhjärna. Tro’t den som vill!

Berättaren lägger in avsnitt som åberopar litteratur i ämnet cetologi (kunskap om valar), då blir det flera sidors detaljerade översikter som presenterar olika sorters valdjur. Texten beskrivs som ett försök att klassificera kaos. Böcker i långa rader citeras, bland annat av Carl von Linné, som får beröm emedan han fastslagit att valen inte är en fisk. Valens kroppsdelar beskrivs mycket ingående, med tydlig beundran för djurets skönhet och kraft. Moby Dick hör hemma samtidigt i två världar, den faktiskt naturvetenskapliga och den metafysiskt poetiska.

När pequod lämnat hamnen gör berättelsen ett uppehåll för att informera om det dagliga livet ombord. Sådana pauserande avbrott förekommer ofta för att ge plats åt beskrivningar i skilda ämnen.

De återkommande avbrotten i epiken ger också glimtar från dagligt liv ombord. Måltiderna beskrivs, solenna som vid ett furstehov. De aväts under dyster tystnad, och kaptenen skär upp köttbitarna efter rang vid skilda bord. Här råder klassamhället. Tre master står uppresta under dagarna. De är bemannade med plats för utkiken högt däruppe där nybörjaren står ostadigt och kastas hit och dit av vindarna. Man kan i alla fall söka skydd i en liten tältliknande utbyggnad på masten. Inget för höjdrädda!

Avbrott i dagsrutinerna är de nio mötena med andra valfångstfartyg, kallade ”Gams”. Då blir det tillfälle att utbyta nyheter och umgås socialt med sina yrkeskolleger. Skeppen kommer från olika delar av världen och skildras allegoriskt. Ahab har ständigt samma fråga: ”Har ni sett den vita valen?” Varje möte fokuserar på en besättningsman och förebådar den kommande undergången. Enderby of London till exempel har förlorat en arm till valen, men känner därför inget agg.

I sitt första framträdande håller Ahab en formlig hatpredikan. Valen får då metafysiska dimensioner och ryktesvis menar åtminstone de vidskepliga att Moby Dick måste vara odödlig. Det verkar också som om han äger förmågan att gå till anfall samtidigt på olika platser. Det ryktas även att denna ondsinta best har smak för människoblod. Man känner lätt igen honom på det jättelika och rynkiga huvudet. Ishmael fäster sig vid den vita färgen som i en mångsidig genomgång framstår som olycksbådande, förknippad med undergång och död.

Moby Dick beskrivs ofta så att han får mänskliga eller övermänskliga drag. Bilderna av honom är ofta missvisande, valen kan ju aldrig avbildas exakt som han ser ut. Tecknaren har varit klumpig eller i själva verket syns delfiner eller elefanter på de gamla avbildningarna. I värsta fall liknar bilder av förmenta valar ”amputerade grisar”. Ofta är det fråga om strandade och alltså döda djur. Moby Dick kan lika litet som Gud konkretiseras i bild.

Efter de mer eller mindre statiska avsnitten i romanen följer så de spektakulära beskrivningarna av slutuppgörelsen mellan Ahab och Moby Dick. Där finns ingen vinnare, de båda kontrahenterna trasslar in sig i samma linor och försvinner i havets djup. Författaren brer på rejält med bloddrypande effekter och man tycker sig läsa ett libretto till en opera med dundrande undergångsstämning. Läsaren associerar lätt till både Wagner och Johannes uppenbarelsebok.

Queequeg insjuknar svårt och låter därför fartygets snickare tillverka en likkista. Emellertid tillfrisknar han och därför kan Ishmael överta den kombinerade livbojen och farkosten från Queequeg. Kistan blir räddningen och Ishmael kan tack vare den flytande likkistan bli den ende överlevande. Symboliken växlar här från död till liv. Guldmyntets bild på masten som skulle bli belöning till den som först upptäckte den vita valen visar sig vara tredelad, vilket av förste styrman uppfattas som tröstande budskap om treenigheten. Ahab har förstås en annan uttolkning.

Den romanupplaga som först gavs ut i England saknade epilogen om Ishmaels mirakulösa räddning, varför kritikerna invände att en död man inte gärna hade kunnat berätta om skeppets undergång. Emellertid trycktes en ny upplaga med det rätta slutet. Liksom i fallet Mark Twain visade sig alltså ryktet om författarens död vara betydligt överdrivet. Ahab ångrar sig i sista stund, efter att ha försummat familjen under 40 års besatthet av den vita valen.

Men livets grymhet undgår ingen. Under Pequods jakt på villebråd sliter dödligt sårade hajar köttbitar ur den likaledes döende valens kropp. Äta eller ätas, det är frågan!