Nyligen läste jag om en av mina gamla favoritböcker, Johan Asplunds Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Korpens förlag, 1987). Det är en rätt kort sak, som författaren själv kallar ”uppsats”, vilket jag måste säga tilltalar mig, i en tid av begreppsinflation, där var och varannan artikel gärna dubbas till essä. Det finns mycket att kommentera, men en mening fastnar jag särskilt för, då den blixtbelyser grundproblemet med vårt offentliga samtal idag: ”I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet.” Läs om den meningen och sug i dig dess innebörd.

Det offentliga samtalet är ett samtal som bara är skenbart öppet, det pågår mellan aktörer på den offentliga scenen, inte egentligen med allmänheten. Faran idag ligger att det inte ens tycks vara ett samtal. Eftersom det aldrig råder någon genuin osäkerhet om vad en partiledare eller opinionsbildare skall säga i offentligheten råder det inte heller verklig kommunikation i den. Alla vet att ingen av dem kommer att ändra sig under pågående debatt, ingen kommer att påverka den andra på riktigt, som vi kan göra när vi diskuterar med familj, vänner och kolleger. Det pågår endast ett spel, som alla låtsas vara sann kommunikation, samtidigt som alla vet att det är en föreställning med givna roller och satta repliker. Allmänheten upplever det allt oftare som att de medietränade proffsen säger vad de måste för att positionera sig, inte vad de nödvändigtvis själva tänker eller känner. Misstankar om hyckleri, dolda agendor och egennytta frodas, och därmed politikerförakt, som på sistone tycks ha vidgats till ett allmänt förakt för offentliga personer.

När offentliga personer inte kommunicerar genuint med varandra kommunicerar det inte heller genuint med allmänheten. Så har det i viss mån alltid varit, men idag har avståndet mellan ideal och verklighet blivit tydligare än någonsin, då sociala medier exponerar personer mer än någonsin. Närheten till aktörerna såväl i vår offentlighet genom sociala medier, som i de klassiska mediernas intimiserande personporträtt är illusorisk, men skapar förväntningar som de vare sig kan eller vill leva upp till.

För att få tillträde till offentligheten måste man ha en viss roll, som partiledare, journalist, debattör eller åtminstone artist och så vidare. Samtidigt får gränsen mellan offentlighetens aktörer och allmänheten aldrig vara skarp, för i teorin ska det demokratiska samtalet vara öppet för alla, vilket ges uttryck exempelvis i hur man placerar ”vanligt folk” på läktarna i tv:s debattprogram. Intimiseringen i de mediala personporträtten och den illusoriska direktkontakten via sociala medier problematiserar den outtalade överenskommelse om hur vår offentlighet avgränsas. Provokatörer kan utnyttja detta, de kan ”trolla” genom att tränga sig på med hån, hat, insinuanta frågor, eller bara svåra frågor, som i vanliga fall borde besvaras, men som på grund av att gränsen mellan intimitet och offentlighet blivit så otydlig, upplevs som hotfulla. Att bli blockad av någon känd debattör anses som höjden av framgång, det slutgiltiga beviset på att hen inte klarar att argumentera för sin sak. Den offentliga person som framställer sig som varm och nära, vars privatliv och personliga känslor exponeras som underlag för riktigheten i dess åsikter, i både klassiska och sociala medier, men som i möten med opponenter inte är förmögen till genuin kommunikation blir otäck, främmande på ett nytt sätt. Det uppstår ett glapp mellan marknadsföringen och produkten, som undergräver bägges trovärdighet.

Det är vanligt att allt dumt i samtiden skylls på sociala medier, där det bildas bubblor och folks samtalston titt som tätt tycks spåra ur. Rätt många skyller å andra sidan allt dåligt på vad de kallar mainstreammedier (MSM, med en amerikansk akronym), och som jag här kallar klassiska medier. Men det är överlappningen mellan dessa som gjort vår offentlighet dysfunktionell. Det kommer att ta ett bra tag innan vi är mogna för offentlighetens förutsättningar, som de ser ut idag – och de utvecklas fortfarande i en sådan takt att så snart vi tycker oss ha lärt oss något ligger vi efter utvecklingen igen. Knappast någon offentlig person som får ”chansen” att marknadsföras genom intimisering verkar villig att avstå från den. Men de som tänker i flera led, med sikte på framtiden, och med ansvarskänsla inför det offentliga samtalet, borde fundera över var de drar sina personliga gränser. Hellre att de håller sig på sin kant med sitt privatliv, men uppvisar en genuin vilja till kommunikation kring de frågor de driver i offentligheten. Det skulle osäkra samtalet, på ett förhoppningsvis fruktbart sätt. Viss förutsägbarhet behövs för att det offentliga samtalet ska fungera, men den genuina kommunikationen kräver också en viss grad av genuin osäkerhet.

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.