I debatten har Timbroliberaler stått mot ledarsidesliberaler, batongliberaler mot socialliberaler, Systembolagsliberaler mot legaliseringsliberaler, sabunister mot mångkulturalister.

Så central har denna kamp varit att till och med den mörkröda kulturredaktionen på Aftonbladet har blandat sig i leken och år efter år utdelat medalj till en i deras ögon ovanligt anständig liberal. Men kampen är nu avblåst. Avblåst och oavgjord. Visst pyr det lite här och där och visst försöker en och annan veteran blåsa nytt liv i striderna, men publiken har gått hem.

De våldsamma reaktionerna på den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson visar tydligt vad som kommer att engagera framöver. Det är ingen vågad gissning att de följande årens ideologiska diskussioner kommer att handla om konservatism, inte om konflikten mellan konservatism och liberalism, utan om själva konservatismen. Inte bara här i Axess, nej, på kultursidor och ledarsidor över hela landet, i tv-soffor och i radioprogram kommer detta knippe av föreställningar att vägas, mätas, närstuderas och jämföras. Vad är konservatism, egentligen? Är vi inte konservativa allihop, egentligen? Har konservatismen redan segrat, egentligen?

När konservatismen får nya anhängare, uppstår fragmentisering och en ny typ av positionering. För kategorisering och etikettering tycks vara en mänsklig instinkt. Chica livsstilskonservativa kommer inte att vilja förknippas med reaktionära glesbygdskonservativa, den eleganta bildningskonservatismen kommer att le överseende åt den allvarsamma pliktkonservatismen.

Är konservatismen främst en politisk försiktighetsprincip eller består den i grunden av en uppsättning dygder? Form eller innehåll? Med illa dolt förakt kommer processfundamentalisterna att distansera sig från kungakramarna. De som vill fylla konservatismen med kristet grundade värderingar kommer att reta gallfeber på dem som anser utgångspunkten vara estetisk snarare än etisk. Oändligt många statsvetare kommer att uttala sig om var gränsen mellan nationalkonservatism och främlingsfientlighet går.

Aftonbladets kulturredaktion planerar redan nu för att lägga ner sitt hummerknivsevent och istället börja dela ut rävsvansar till särskilt antiindividualistiska, konsumtionskritiska, vänstern välbehagliga kulturkonservativa opinionsskribenter.

Buden kommer att vara många på vad som bör stå i centrum i en pånyttfödd svensk 2010-talskonservatism: till exempel de små gemenskaperna, kunskap och bildning, ordning och reda och gränsbevakning, historien och kulturarvet, arkitektur och stadsplanering, plikter och skyldigheter, omsorg om de svagaste, en stark stat och ett återupprättat samhällskontrakt.

Inget av ovanstående kan undvaras i ett land där civilsamhället gjorts symbiotiskt beroende av staten, där gymnasieelever varken behärskar syntax eller logik, där lärare, poliser och socialsekreterare flyr offentlig sektor, där forskningen lever i skuggan av universitetens uppsvällda administrationsavdelningar, där kulturpolitikens tillkämpade mångfaldsperspektiv gjorts viktigare än den svindlande upplevelsen att ana hur människor en gång levde, tänkte och trodde, där stadsarkitekterna fortfarande låter bygga rostbruna lådor istället för riktiga hus för riktiga människor, där allsköns rättigheter är naturgivna men varje skyldighet är förhandlingsbar, där sexualbrotten ökar, de kriminella gängen dödar barn, och pensionärer avråds att öppna när det ringer på dörren.

Men vi kommer inte åt rötan utan att börja tala om ”karaktär”. Bränn värdegrundsmapparna, riv sönder målstyrningsdokumenten, makulera kontrollprotokollen och börja leta efter människor med karaktär. Platsannonsernas managementvokabulär måste bytas ut och rådande HR-filosofier förkastas. För uthållighet är viktigare än laganda, noggrannhet, ärlighet och intellektuell ödmjukhet är viktigare än flexibilitet, driv och påstådd kreativitet. Passion för digitalt ledarskap väger fjäderlätt i jämförelse med verklig integritet.

Karaktär – det är mitt bud.