Den ryska krigspropagandan vill göra gällande att det inte finns någon ukrainsk kultur och att ukrainska städer i själva verket är fundamentala fästningar av monotont äktrysk kultur. Få torde ha övertygats av detta. När Cherson befriades rusade människor ut för att kasta sig om halsen på de ukrains­ka soldaterna.

Inte minst Odessa, hamnstaden som fungerar som utskeppningshamn för det globalt livsviktiga ukrainska spannmålet, har en rik kosmopolitisk historia. Isaak Babel är den mest berömda litterära skildraren av det judiska Odessa för 100 år sedan, men inte den enda.

”Jabotinsky var sympatiskt inställd till den framväxande ukrainska nationalkänslan.”

Bland de böcker som förtjänar större uppmärksamhet finns inte minst ett fascinerande familjedrama som utkom i engelsk översättning 2005 med titeln The Five, skapat av Vladimir Jabotinsky. Boken skrevs på ryska och gavs ursprungligen ut i Paris 1936; därefter har upplagor på ryska sett ljuset i New York, Jerusalem och Odessa. Först 2002 kom en upplaga med tryckort Moskva. Översättaren Michael R Katz skriver i förordet till den engelska utgåvan att boken konsekvent har utelämnats ur översikter över rysk litteratur, ”antagligen för att författaren var ’judisk’ och inte ’rysk’ ”. Jabotinsky (1880–1940) hade inte bara en judisk bakgrund. Med tiden kom han att bli en kontroversiell förgrundsgestalt för den så kallade revisionistiska grenen av sionismen, som befann sig i opposition mot arbetarsionismen. Han ändrade sitt förnamn till Ze’ev.

I Jabotinskys bok får läsaren följa den judiska högborgerliga familjen Milgrom i en klassisk historia om uppgång och fall i det förra sekelskiftets Odessa. Det är en öppet självbiografisk skildring, präglad av värme och elegisk melankoli. Boken var på sätt och vis ett medvetet försök att skriva in sig i den stora ryskspråkiga litteraturen med en episk familjeskildring i det lilla formatet. Samtidigt är det en beskrivning av de alltmer fundamentala hinder som fanns i det dåvarande ryska samhället för alla som inte tillhörde den ryskortodoxa majoriteten. Möjligheterna för en judisk familj att vinna acceptans var begränsade. De olika familjemedlemmarna Milgrom tar till olika strategier för att hantera situationen. Den ryska överheten skildras som tilltagande brutal. Jabotinsky var sympatiskt inställd till den framväxande ukrainska nationalkänslan men såg sig med sitt ryska språk och sin judiska bakgrund inte som en del av den.

Noga taget är de teman som romanen berör – individens sökande efter identitet och sammanhang i en tid och miljö där stabiliteten undergrävs och världshistorien i sig uppträder som en obönhörlig kraft – egentligen mer typiska för den centraleuropeiska litteraturtraditionen än för den klassiska ryska romanen. Det är väl ytterligare en anledning till att boken aldrig har fått ta plats i en ryskspråkig litteraturkanon.

Inte minst är det en vacker skildring av Odessa, Jabotinskys älskade hemstad. Här beskrivs en stad som vänder sig mot havet och världen, där ukrainare, ryssar, armenier, georgier, greker och italienare rör sig tillsammans med den judiska befolkningen. Jabotinsky skriver på ett ställe att hela staden kändes utländsk. Livet levs här avgjort europeiskt, med sparesor till Karlsbad och franska guvernanter åt barnen i familjen Milgrom. Det kulturliv med teaterbesök och kafévistelser som målas upp för snarast tankarna till Wien eller Paris, och det är en sprakande, mångskiftande stad, omfamnande Svarta havets öppna vidder, som frammanas ur Jabotinskys minnesvrår. Det är en av de böcker som lämnar kvar en vag känsla av att det då alltid var sommar.

Inledningen till det sista kapitlet i boken kan få avsluta denna lilla introduktion till en rik roman: ”Jag kommer antagligen aldrig att se Odessa igen. Det är synd, för jag älskar staden. Jag var likgiltig inför Ryssland, även i min ungdom: jag minns att jag alltid var angenämt uppspelt när jag reste till Europa och jag återvände bara motvilligt. Men Odessa – det är en annan sak.”