Nyfiken på stämningsläget i Afrika reste jag i mitten av september till Zambia. En fråga som jag bar med mig var hur coronapandemin påverkar Afrika, en annan hur förhållandet till Kina utvecklats.

I Zambia har den kinesiska närvaron länge varit påtaglig, inte bara i det mer industrialiserade kopparbältet i norr utan även inom småskalig handel. I det kalla krig som successivt utvecklats mellan väst och Kina är Afrika en viktig spelplan, ­liksom under det förra kalla kriget. Råvaror, politiskt inflytande och ekonomisk framtidspotential står på spel.

När jag anländer till Radisson Blue hotell – ett av de få som är öppna i Lusaka – och presenterar mig vid incheckningen, stiger en man fram från sidan och hälsar mig välkommen på svenska. Johan Klang visar sig vara hotellets direktör sedan två år. Han berättar att man kunnat hålla öppet under hela året, men på sparlåga.

– Efter förhandlingar med facket och ministeriet för arbetsmarknad har en stor del av personalen gått på obetald semester. Från mars har beläggningen varit runt 10 procent, men nu ökar den till ungefär 18 procent. Men två nätter hade vi inga gäster alls.

”Ytterligare en indirekt konsekvens är ökat tjuvskytte. Färre turister betyder mindre övervakning.”

Radissongruppen är sedan några år helägt av kinesiska Jon-Jang Group. Det är ett privat företag med statlig ägarandel och idag världens näst största koncern inom hotellnäringen.

De flesta på hotellet bär ansiktsmask, man erbjuds handsprit vid flera olika stationer. Annars talar inte många om coronapandemin. Antalet registrerade fall har gått ner sedan toppen i juli och ligger på cirka 800 aktiva fall enligt statistiken; dödstalet hittills är omkring 350. Även om dessa siffror är i underkant – någon nämner att den troliga dödssiffran snarare är omkring 1 000 – kan de jämföras med 8 400 döda årligen till följd av tuberkulos och omkring 16 000 av hiv/aids i Zambia.

Flera av dem jag talar med menar att den direkta påverkan av viruset inte kommer att bli så kännbar i Afrika. En artikel i Science i augusti menade att statistiken är relativt trovärdig, plus att miljön i flertalet länder i Afrika gjort att männi­skor där har erfarenhet av flera olika infektioner och att detta kan ge ett visst skydd även mot coronaviruset. En befolkningspyramid där de unga helt dominerar spelar också en roll.

Från 2010 till 2016 var tillväxten stark, omkring 6 procent årligen, men har sedan sjunkit drastiskt för att i år troligen minska med 4 procent. Valutan har halverats i värde visavi dollarn på fem år och skulderna uppgår till 11 miljarder dollar, varav två tredjedelar till Kina och resten till Europa. Nyligen meddelade regeringen att man begärt anstånd i sex månader för nästa avbetalning i de lån man tagit upp i ­euroobligationer. Många menar att Zambia med nuvarande politik riskerar att skapa allt större problem och närma sig läget i Zimbabwe.

Johan Klang och hotellnäringen har känt av den ekonomiska nedgången.

– Det är dyrt att importera varor, som till exempel processad mat från Sydafrika och under pandemin tog turismen storstryk, all flygtrafik stoppades i maj. Först i augusti öppnades gränsen.

Zambia har 18 miljoner invånare och hör till mellannivån av länder räknat i BNP per capita i Afrika. Detta döljer dock stora skillnader, främst mellan det relativt välmående kopparbältet i norr och en stor, fattig befolkning på landsbygden. Sedan 2015 styrs landet av Edgar Chagwa Lungu, men den egentliga makten anses ligga hos några inflytelserika personer i presidentens närhet. Politiken präglas varken av stringens eller fiskal disciplin. Många inom näringsliv och med högre utbildning hoppas på oppositionen vid nästa val, som skall genomföras i augusti 2021.

Till skillnad från andra länder i regio­nen har Zambia inte stängt ned under coronakrisen. Det har varit en relativ fördel i regionen, framhåller Shabbil Mulla, indisk zambier i tredje generationen och vd för Hazida Motors. Företaget säljer och gör service på Scanias bussar och lastbilar som en del av verksamheten. Shabbil är 28 år och hans farfar utvandrade från Gujarat i Indien för att söka en bättre framtid i dåvarande Nordrhodesia. Farfadern arbetade först på ett handelskompani och startade sedan ett åkeri. 1987 bildades det nuvarande bolaget.

– Det vi sett under de senaste, tuffa åren är att billiga kinesiska lastbilar och bussar tagit en stor marknadsandel. Marknaden idag för europeiska lastbilar är ungefär 100 per år, medan kineserna säljer 1 000.

På den positiva sidan menar både Johan Klang och Shabbil Mulla att Zambia i jämförelse med andra länder i regionen är mycket fredligt. Kriminaliteten är låg och det finns inte mycket vapen i omlopp.

Kanske som ett undantag blev tre kinesiska föreståndare för ett textilvaruhus mördade nyligen i Lusaka. Morden var brutala men sätts i samband med de ofta mycket hårda metoder som kinesiska företag använder sig av. Deras syn på afrikaner anses också vara mycket nedlåtande.

Men bilden är komplex. ­Över 20 000 kineser arbetar i Zambia i 260 företag. Utländska investeringar är välkomna i Afrika, som givetvis behöver ekonomisk utveckling. Samtidigt diskuteras motiven bakom Kinas expansion på kontinenten.

En annan svensk som jag träffar är erfaren ingenjör inom energisektorn. Han planerar ett större infrastrukturprojekt med zambiska och västerländska företag, och berättar entusiastiskt om de olika delarna i projektet. Dock blir han litet dämpad när han kommer in på finansieringen. Det finns ingen större riskvilja nu och i och med att Zambia just meddelat att man inte kan betala av sina lån blir det mycket dyrt med finansieringen.

Ytterligare en faktor som han nämner är Kina. Projektets intressenter vill trots allt finna en finansiering – det gäller att stoppa kineserna.

– Kina har ett antal tusen arbetstillstånd in blanco, förklarar ingenjören. De kan sända hit folk utan att de zambiska myndigheterna lägger sig i. Det är klart att det kan skapa spänningar, tillägger han.

Bland annat för att se hur turismen och ekoturismen påverkas av pandemin besöker jag Lower Zambezi, en nationalpark vid Zambesifloden. Vid den motsatta stranden ligger Zimbabwe med flera kända nationalparker och reservat. Men just nu är dessa anläggningar tomma på besökare, en indirekt följd av coronapandemin. Ekoturismen här hämtar normalt sina kunder från hela världen, inte minst Europa och Amerika – inte i år.

Naturen i Lower Zambezi är spektakulärt vacker. I bakgrunden ser man bergen som leder till höglandet i väster. Parken har en dramatisk historia. Under 1940-talet evakuerades större delen av befolkningen på grund av sömnsjukan som då härjade. Så småningom grundades nationalparken Lower Zambezi samt tre kringliggande buffertområden där människor kan bo men med naturen skyddad, förutom viss reglerad jakt.

Sedan kom kriget mellan Sydafrika och de så kallade frontstaterna i kampen mot apartheid och vitt styre i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Under åren 1970–1980 var det som nu är nationalparker på ömse sidor om Zambesi en av de hetaste fronterna i kriget. När Lower Zambesi åter öppnades i början av 1980-talet vågade inte många resa hit eftersom området var fullt med minor. Den tidigare populationen av svarta noshörningar hade också helt utrotats.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Safaricampen jag bor på har drabbats hårt av de indirekta effekterna av pandemin.

– Vi kom hit i början av mars fulla av förväntan, berättar Tissie, som är 30 år och annars bor i Lusaka. Vi satte upp tälten, gjorde reparationer och organiserade allt. I slutet av månaden kom beskedet att vi skulle stänga ned helt.

– Jag blev så deprimerad och besviken, utbrister Tissie. Aldrig hade jag väntat något sådant, det kom som en fullständig chock. Vi är 75 personer som arbetar här, många med familj. Hur skulle vi klara oss?

Campen öppnade i juli, men beläggningen är mycket låg. Management och delägare har gått ner till en fjärdedel av lönen, övriga till halva lönen. Inne i parken finns sex liknande camper och strax utanför åtta. Med ungefär lika många anställda i varje camp och med Världsbankens snittsiffra fem för hur många varje anställd i Afrika söder om Sahara försörjer, har omkring 6 300 personer sin direkta försörjning från eko­turismen enbart i Lower Zambezi. Sedan tillkommer alla de som levererar mat, utrustning, bilar, transporter, reparationer och annan kringservice. De drabbas nu alla av coronapandemin, förutom risken att smittas.

Ytterligare en indirekt konsekvens är ökat tjuvskytte. Färre turister betyder mindre övervakning. Nikita på den lokala naturskyddsorganisationen Conservation Lower Zambezi berättar att både ”bushmeat” för lokal konsumtion och jakt på elfenben för den asiatiska marknaden – mest Kina och Vietnam – ökat dramatiskt i år. Organisationen, som till stor del finansieras av turistintäkter, har inte råd med lika mycket övervakning genom ”ambassadörer” i byarna och operationer med sin specialiserade hundpatrull. Av organisationens 60 anställda är 50 lokalt rekryterade.

Lika klart som att Zambia drabbas hårt av de indirekta konsekvenserna av pandemin, lika tydligt är det att Kinas inflytande i ett institutionellt relativt svagt land som Zambia blivit mycket påtagligt. Det kan ses som positivt genom att investeringar i infrastruktur och företag tillförs. Men det har också skapat tydliga konflikter och motsättningar, från arbetsplatserna upp till högsta nivå med en nygammal beroende­ställning på grund av skuldsättning. Och genom efterfrågan i Kina och Vietnam hotas elefant och noshörning.

När jag reser från Zambia dominerar kineser vid incheckning och i avgångshallen. De har nästan alla hel ”rymddräkt” till skydd mot coronapandemin, inklusive vit engångsoverall, skyddsglasögon, ansiktsmask och gummihandskar. Det ger ett märkligt intryck, som taget ur en katastroffilm: en bild av distans mellan Kina och övriga världen.