Har du lagt märke till den stora om­vändningen? När det gäller synen på människan håller humaniora och naturvetenskap på att byta plats med varandra.

Biologi handlar inte längre om själviska gener och hänsynslös kamp för överlevnad. Lyssnar man på en darwinist idag får man höra att altruism och samarbete har varit evolutionärt framgångsrika strategier för många djurarter. Det är på modet med spekulationer om att någon form av moral och grundläggande rättvisekänsla är medfödd – och inte bara hos människan; den nederländske etologen Frans de Waals böcker om bonoboapornas sociala samspel är förmodligen det mest kända exemplet.

Likaså om du lyssnar på en genetiker. Vid forskningens frontlinjer håller man på att överge den gamla motsättningen mellan arv och miljö. Istället betonar genetikerna det ömsesidiga, komplicerade samspelet mellan gener, organism och omgivning: de erfarenheter du gör under livet påverkar vilka gener som aktiveras eller ligger vilande i dina celler.

”Idag handlar biologi om människan som föränderlig, social, lärande, komplicerad, påverkbar och ständigt stadd i utveckling.”

Neurobiologerna har blivit intresserade av sådant som tidigare ansågs svårt eller omöjligt att mäta – hur konst, musik och dans påverkar hjärnan och kroppen. Vare sig du spelar själv eller bara lyssnar till musik får det tydligt observerbara, positiva effekter på hjärnan. Karolinska Institutet har startat sajten ”Den kulturella hjärnan” för att sprida resultaten från detta snabbt expanderande forskningsfält.

– Vi vet att stress, ångest och ilska påverkar oss direkt, och att det kan påverka våra gener, sade Yulia Kovas när jag träffade henne på en konferens i Stockholm 2019. Hon är professor i genetik och psykologi vid Goldsmiths, University of London.

– Den sortens effekter är väldokumenterade. En logisk följd av det är att stora samhälleliga problem kan förändra hur våra gener arbetar.

Därför har biologer börjat titta närmare på sociala orättvisor. 16 miljoner amerikanska barn lever under fattigdomsgränsen. Stress, buller och oengagerade föräldrar är en del av deras vardag. Nina Kraus, professor vid Northwestern University i Chicago, undersöker hur detta försämrar deras hjärnors förmåga att urskilja ljud, vilket i sin tur får konsekvenser för koncentrationsförmåga och språkinlärning. Hennes forskning har utvecklats ur de senaste decenniernas insikter om att hjärnans ­nervbanor ­konstant förändras av inlärning, även i
vuxen ålder.

Idag handlar biologi om människan som föränderlig, social, lärande, komplicerad, påverkbar och ständigt stadd i utveckling. Levande, helt enkelt.

Vill du höra motsatsen ska du gå till humanisternas del av universitetet, eller till en konsthögskola. Den människosyn som skymtar bakom de senaste årens nyheter om cancel culture och liknande konflikter på humanistiska institutioner påminner om det förra sekelskiftets rasistiska biologi. De mest progressiva studenterna beskriver människan som strängt determinerad av medfödda, statiska egenskaper som kön och hudfärg. Maktförhållanden är absoluta; under- och överläge är något du föds till och aldrig kan lämna.

Humanisterna uppfattar sociala interaktioner som ett fientligt nollsummespel: ska jag få det lite bättre måste du förlora lika mycket. De klassificerar människor i svarta och vita ”raser” på ett sätt som skulle få en modern genetiker att rodna. Försök inte övertyga en upplyst konstskoleelev om att konst och musik kan förändra människan. Tron på människans föränderlighet och mångsidighet verkar vara helt övergiven, liksom övertygelsen om att människor kan känna inlevelse och förståelse för personer utanför den egna gruppen.

Aalborgs universitet har köpt in ett datorprogram som scannar universitetets platsannonser och varnar för ord som ”analytisk”, ”kompetent” och ”ambitiös”. Sådana egenskaper räknas som ”manliga”, vilket kan avskräcka kvinnor från att söka tjänsten. Ordet ”excellent” fastnar också i programmet; det påstås vara etniskt diskriminerande.

De fördomsfulla associationer som finns i beställarnas och programmakarnas huvuden – att analys inte är ”kvinnligt” och liknande – är inte längre en del av problemet, de har förvandlats till en del av lösningen. Genom att förstärka dessa fördomar, och ständigt backa undan för dem istället för att utmana dem, tror man sig ha flyttat fram jämställdheten. Man antar att kvinnor som söker sig till universiteten inte klarar av att utvecklas bortom de sociala normer som en gång hävdade att vetenskap inte är kvinnligt.

Om det här är lönsamt och progressivt, hur länge dröjer det tills något företag erbjuder ett program som scannar igenom kurslitteraturen efter triggande ord och avlägsnar texter som är olämpliga för kvinnor? Här hade lite verklig normkritik varit på sin plats.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kanske undrar någon vilka egenskaper som antirasister har börjat koppla till hudfärg. Förra sommaren lade Smithsonian National Museum of African American History and Culture ut en hjälpsam guide på nätet (den drogs senare tillbaka efter kritik). Som ”vita” egenskaper räknades objektivt och rationellt tänkande, viljan att förstå orsak och verkan, att planera för framtiden istället för att föredra omedelbar behovstillfredsställelse samt att passa tider. Om jag får gissa bidrar sådana initiativ inte lika mycket till att förbättra svarta barns uppväxtvillkor som Nina Kraus forskning.

Att passa tider anågs inte vara en typiskt vit egenskap för 200 år sedan, när europeiska bönder som blivit industriarbetare måste lära sig att jobba efter klockan. Flera egenskaper på museets lista är sådant som inte faller sig naturligt för någon grupp människor, sådant som behöver läras in, och som kan läras in – om man inte brännmärker dem som fiendens egenskaper. Min elaka misstanke är att den verkliga motståndaren inte är ”vithet”, utan de personlighetsdrag och mentala redskap som kan hjälpa alla människor att lyfta sig ur sitt underläge. Allt som, med Kants formulering, befriar oss från vår självförvållade omyndighet har på nytt blivit farligt.

För att pröva var gränsen går – och säkert också för att retas en aning – skickade Helen Pluckrose, James Lindsay och Peter Boghossian 2018 ett antal förfalskade uppsatser till akademiska tidskrifter. En artikel som bestod av ett utdrag ur Mein Kampf där Hitlers antisemitism hade bytts ut mot lämpliga feministiska buzzwords accepterades av Affilia, en tidskrift för sociala studier ur feministiskt perspektiv.

Än så länge har humanister och biologer inte frontalkrockat kring den människosyn som har utvecklats i de båda lägren. Men när så sker, vilka uttryck kommer det att ta sig? Hur kommer det att låta när neurobiologerna börjar försvara en humanistisk människosyn mot humanisternas föraktfulla och endimensionella bild av människan? Här finns en kulturkonflikt som kommer att forma framtidens samhällsklimat.

Föreställningen om människan behöver alltid försvaras mot reduktionistiska idéer om att levande varelser inte är något annat än mekaniska automater, eller att tjuvaktighet ligger i blodet. Det ovanliga med vår tid är att biologerna står för försvaret medan humanisterna ägnar sig åt den determinism som biologin har övergivit.