Debatten handlar inte bara om ekonomi. Den knyter också an till moralfilosofiska perspektiv på krisbeteende. Är krisen en tid för moralisk rening efter år av kreditfinansierad konsumtion – eller innebär det enbart att krisen förvärras med större sociala problem som konsekvens?

Detta är en tacksam scen för att återuppväcka och porträttera debatter och profiler som var dominerande under den stora depressionen på 1930-talet. Och Nicholas Wapshott framstår med Keynes Hayek. The Clash That Defined Modern Economics som bara en i raden av författare som kommit ut med populärhistoriska verk om depressionen och den tidens nationalekonomiska debatt. Som erfaren journalist och biograf kan Wapshott också tekniken att levandegöra analytiskt komplicerade frågor.

Att gestalta konflikten mellan John Maynard Keynes och hans ärkefiende, dåtidens portalfigur för den österrikiska ekonomiska skolan, Friedrich Hayek, ger boken ett naturligt driv. Wapshott kan dessutom konsten att teckna goda personporträtt samtidigt som han fångar nyanserna i både Keynes och Hayeks tänkande.

Keynes Traktat om pengar från 1930 var ett angrepp på den ortodoxa lärans tillämpning i tider av ekonomisk nedgång. Här började Keynes att i mer vetenskapliga termer formulera grunddragen i sin reformering av nationalekonomin. Keynes menade att konjunkturcykeln kunde styras bättre med hjälp av en aktivistisk centralbank som huvudsakligen stimulerade investeringar i tider av ekonomisk avmattning. Sådana ingrepp skulle minska arbetslösheten och snabbare återskapa jämvikt i ekonomin. Keynes drev sin tes långt och förespråkade skapandet av en överstatlig centralbank med syfte just att moderera stora konjunkturnedgångar med hjälp av kredit- och valutapolitik.

Hayeks kritik mot Keynes byggde på att en förändring i penningmängden i syfte att skapa mer investeringar skulle inverka på relativpriserna i ekonomin, och att det är just dessa priser som avgör ekonomins inriktning. Hayek sköt in sig på Keynes argument att interventioner snabbare kunde sätta outnyttjade resurser i ekonomin i arbete och återskapa ekonomisk jämvikt. Han menade att artificiella stimulanser inte kunde åstadkomma den verkan som Keynes eftersträvade – tvärtom var det risk att de skulle skapa inflation – utan att det enda receptet var att ”leave it to time to effect a permanent cure”.

Detta skulle vara generalrepetitionen till den stora duellen mellan Keynes och Hayek. För sex år efter publiceringen av Keynes Traktat om pengar kom hans Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, det verk som verkligen gjorde Keynes till nationalekonomins stora innovatör. Förutsättningarna för en total konflikt mellan de två ekonomerna hade förstärkts. Hayek hade stärkt sin ”österrikiska” kritik och Keynes lade nu fram ett verk som förespråkade ännu mer interventionism.

Men den stora duellen blev aldrig av. ”Hayek blinks”, skriver Wapshott och påbörjar ett ivrigt sökande efter förklaringar till att han drog sig tillbaka från den tänkta duellen. Men där börjar storyn tappa fokus. Och bokens huvudsakliga inramning – konflikten mellan Keynes och Hayek som skapade den moderna nationalekonomin – blir alltmer besvärlig. Det finns drag av hayekianskt tänkande i modern nationalekonomi, men Keynes har fortsatt en avsevärt större roll. Och den konflikt som varit mer karaktärsdanande för nationalekonomi – i teori och praktik – är keynesianismens möte med nya eller nygamla skolor under efterkrigstiden, särskilt monetarismen.

Dessutom: skillnaden mellan Hayek och Keynes blev med tiden allt mindre. Keynes är egentligen inte en omdanare av den klassiska ekonomin. Vad han vill ändra är synen på ekonomiska interventioner i tider av kraftig ekonomisk nedgång. Hans teori är egentligen inte en allmän teori – utan en teori och rekommendation för tider av ekonomisk depression. Keynes upprepar detta vid flera tillfällen. I en förtrolig konversation med Hayek innan han dör (de båda var vänner, särskilt efter att Hayek på Keynes inrådan tillbringat krigsåren på King’s College i Cambridge) säger Keynes att han förväntar sig att Hayek ska gå till motoffensiv mot dem som Keynes anser missbrukar hans teori.

Och Hayek ändrar uppfattning om vilken ekonomisk politik som skulle ha bedrivits under den stora depressionen. Han ansluter sig inte till keynesianismen, men accepterar väsentliga delar av Keynes uppfattning om vad som händer i en depressionsekonomi.

I slutänden måste man därför fråga sig i vilken mån det verkligen fanns en stor, fundamental konflikt mellan dem. Givetvis fanns det skillnader i deras syn på makroekonomin. Men skillnaderna blev allt mindre. De delade i allt väsentligt den mikroekonomiska analysen. Politiskt sett var också likheterna påtagliga.