Dumheternas lätthet

Fredrik Johansson. Illustration: Johan Patricny

En avgörande händelse i den amerikanska presidentvalsrörelsen 1976 anses ha varit den groda som den sittande presidenten Gerald Ford hasplade ur sig i tv-debatten mot den demokratiske motkandidaten Jimmy Carter.

”There is no Soviet domination of Eastern Europe”, påstod Ford, till programledarens och tv-tittarnas häpnad.

Menade presidenten allvar? Jo, han framhärdade. Mindre än åtta år efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien framstod det som bisarrt. Sovjetunionen höll på att digna under ett alltmer förkalkat ekonomiskt och politiskt sy­stem, men dominera Östeuropa kunde man.

”Det politiskt horribla ­blandas bekymmerslöst med det mer surrealistiska.”

Fords poäng var mer själslig än realpolitisk. Han menade att folken i de sovjetiska satelliterna inte var andligen underkuvade. Men förklaringen blev knappt jäst efter degen. Att Ford hade en hi­storia av att fysisk och verbal klumpighet underlättade inte. Presidenten snubblade fram.

Att uttalandet avgjorde valet har varit en sanning i amerikansk politik i snart femtio år. Men det verkar intressant nog ha begränsat stöd i verkligheten. Åtminstone om vi ska tro de opinionsundersökningar som gjordes före och efter debatten. Möjligen satte Ford käpp i eget hjul och dämpade det driv som hans kampanj hade. Från juli till oktober hade presidenten tagit sig från 33 procent­enheter bakom Carter till att ligga jämsides. Kanske hade han vunnit om han hållit tand för tunga. Men uttalandet innebar ingen kollaps.

En förklaring är att utrikespolitik inte betyder så mycket. Men en annan är att väljare är mer förlåtande än politiska journalister och motståndare. Att vi som är lite för intresserade ägnar lite för mycket tid åt dumheter. Med verklig eller spelad indignation.

Det är både upplyftande och nedslående.

Upplyftande för att väljarna ändå ser den större bilden. Ford var ingen duvunge och hade inga illusioner om Sovjetunionen, även om han ska ha varit Bresjnevs favoritkandidat. Det visste väljarna.

Alla säger vi dumheter. Politiker som befinner sig under ständig mediebevakning kommer att göra det publikt. Joe Biden valdes till senator 1972 och har hunnit med en hel del, inklusive att vid ett tillfälle insisterat på att en rullstolsburen man skulle ställa sig upp.

I Sverige har vi ”Lycka till!”, att svensk industri är ”basically gone” och att internet är en fluga. Vi har den aningslösa serviliteten inför den kinesiska diktaturen och den politiska ”stabilitetens” välsignelser. Bandet rullar. Politiker jiddrar.

Nedslående för att en del dumheter faktiskt säger något och inte borde förbli ostraffade. Göran Persson kom billigt undan inför sin uppenbara och förberedda naivitet inför det kinesiska systemet. Misstroendeförklaringen i riksdagen samlade hans regeringsunderlag och splittrade oppositionen.

I en intervju i juli 2016 hävdade Donald Trump med den tvärsäkra enfaldens guldstandard att ”He’s (Putin) not going to go into Ukraine, all right?” Då hade Putin redan annekterat Krim och bedrev sedan flera år ett kolonialt erövringskrig via ombud i östra Ukraina.

Amerikanska politiska journalister dammade av Ford och såg framför sig hur Trump skulle få problem.

Så blev det som bekant inte. Trump skulle säga och göra än mer hårresande saker, utan att det skulle sänka hans kampanj. På den vägen är det. Det politiskt horribla blandas bekymmerslöst med det mer surrealistiska.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

I oktober i år uttryckte Trump exempelvis sin beundran för Hannibal Lecter (han menade antagligen skådespelaren Anthony Hopkins). För att några dagar senare slå fast att ”republicans eat their young”. Man får utgå från att yngre republikaner i fortsättningen helst träffar ex-presidenten efter lunch.

I partiledardebatten i SVT efter att Hamas mördat 1 300 människor i Israel hävdade Magdalena Andersson att den kontroversiella (för att tala i eufemismer) socialdemokratiska riksdagsledamoten Jamal El-Haj ägnat sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas och att ingen riksdagsledamot kan uppvisa ett lika ihärdigt arbete gentemot terrororganisationen.

Detta är naturligtvis inte sant. El-Haj deltog så sent som i somras – mot sin partilednings uttryckliga uppmaning – i en konferens i Malmö med prominent deltagande av individer med koppling till Hamas. Så långt en livslång kamp.

Borde Magdalena Anderssons uttalande spela någon roll? Ja. Borde hon få komma undan? Nej. Kommer det att spela någon roll? Antagligen inte.

Fredrik Johansson

Konsult och skribent.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare