Det var säkert mer än tjugo år sedan och jag fick ingen anledning att ångra mig.

Tvärtom. Den infriade alla mina högt ställda förväntningar. Och därmed blev den nyss bortgångne Paul Johnson en trogen följeslagare.

Inte för att han skrev mästerverk. Det gjorde han egentligen aldrig, eftersom han skrev så mycket gav han sig aldrig tid. Men han var alltid läsvärd. Och särskilt när man inte höll med honom, som i mitt fall när mina blickar drogs till den lilla antologi med hans avrättning av min stora idol. Jag tycker fortfarande att han hade fel. Men på ett så intelligent och underhållande sätt att man bara längtar efter fler smädelser och hånfullheter.

Engelsmannen Paul Johnson var i själ och hjärta en upprorsman. Han var hårdför socia­list under 1960- och 70-talen men bröt med sina ideal när Margaret Thatcher och Ronald Reagan dök upp. En tid på den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute gjorde också sitt till. Han bytte sida.

Han var inte ensam bland vänsterintellektuella att göra upp med och ­omvärdera sin samhällssyn. Och dryga 40 år senare kanske inte det framstår som så märkvärdigt i skenet av kommunismens sammanbrott och korporativismens kollaps. Men då innebar det att utestängas från kretsar där man tidigare alltid varit välkommen.

Paul Johnson var inte alltid lätt att ha att göra med: allt som oftast snarstucken, dömande och omdömeslös. Men han var sig själv. Och som Guardian konstaterar: ”What­ever else was said of him, Johnson was a force­ to be reckoned with, and a true English eccentric.”