Den spanske författaren Javier Marías senaste roman Berta Isla (Alfaguara) är i mina ögon hans bästa, fast det har jag förstås sagt om många av de föregående. Han är en författare för uppmärksamma läsare. ”Man borde aldrig berätta någonting”, skriver han i första delen av den mäktiga romantrilogin Ditt ansikte i morgon (2002, övers. Lena Heyman) och sedan börjar han berätta varför. Och 1 600 sidor senare vet man det. Marías vet hur man håller spänningen vid liv och framförallt hur man förmår läsaren att medverka i äventyret.

Javier Marías debuterade redan 1970 men det var i slutet av 1980-talet som han slog igenom med romanen Alla själar (övers. Karin Sjöstrand). Den blev snart filmad, dock under annat namn sedan författaren med framgång hade stämt regissören Elías Querejeta för att ha åstadkommit en film som inte hade något med hans roman att göra. Till saken hör att boken med rätt eller orätt hade uppfattats som en nyckelroman.

I nästa bok, Corazón tan blanco (Vita hjärta), visar sig ett drag som senare återkommer i hans böcker: den är både roman och essä. Med I morgon under striden, tänk på mig (övers. Kerstin Cardelús och Karin Sjöstrand) var Marías inte bara kritikens älskling utan också en bästsäljarförfattare, och han har sedan dess förblivit bådadera.

År 1998 publicerar han romanen Tidens mörka rygg (övers. Karin Sjöstrand), som diskuterar förhållandet mellan fiktion och verklighet mot bakgrund av debatten om Alla själar. Här uppträder också en metafiktion i form av kungariket Redonda, uppfunnet av Jon Wynne-Tyson. Trots sin republikanska övertygelse utropar sig Marías här till kung av det imaginära rike som med tiden fick ge namn åt hans bokförlag Reino de Redonda. Det spefulla namnet är flertydigt – ordet kan betyda rund, i musik står det för ett rondo och i Katalonien för en trafikrondell.

Ett återkommande tema i hans böcker är underrättelsetjänsten – i hans fall vanligen den brittiska – som får betydelse för såväl erotik som maktspel, familje- och yrkesliv. Det spelade en stor roll redan i Ditt ansikte i morgon och får en huvudroll i Berta Isla. Titelpersonen, Madridflickan Berta, har redan på gymnasiet förälskat sig i den spansk-engelske pojken Tomás Nevinson, som är både snygg och gåtfull, det senare tack vare sin utomordentliga språkbegåvning som han använder till att lära sig allt flera språk och härma allt flera dialekter. Den speciella talangen fortlever ovanligt nog även efter puberteten och gör honom tidigt underhållande i sällskapliga sammanhang. Snart nog kommer den att attrahera de Oxfordprofessorer som han möter och som enligt brittisk sed har minst ena foten i MI5 och/eller MI6.

Det blir hans öde. En vanlig kväll i det stillsamma Oxford råkar han ha lämnat en flickas säng strax innan hon hittas mördad. Den tillkallade kommissarien heter förstås Morse (för Marías unnar sig att ha roligt medan han skriver) och är snart unge Levinson på spåret. Ställd inför ett omöjligt val accepterar den talangfulle unge mannen ett oväntat, ovälkommet och svårbedömt erbjudande: han inträder i Hennes Majestäts tjänst som hemlig agent. Flera av Tomás brittiska vägledare och blivande chefer känner läsaren igen från trilogin Ditt ansikte i morgon.

Han inträder i det besynnerliga, konturlösa allas krig mot alla som har blivit den nya normen efter Berlinmurens fall, men som bär spår av gamla ingrodda konflikter. Om den samtida cyberkrigföringen har bedömare redan sagt att det här är inte krigsförberedelser, det är själva kriget. Något liknande upplever Nevinson via en ändlös räcka av mer traditionella ”operationer”, det må vara i Nordirland eller i Falklandskrigets Argentina. Det är inte alltid lätt för de medverkande att uppleva detta som ett krig för nationens frihet eller ens dess seger.

Om vad som sedan händer honom får vi inte veta mycket. Det är han ju förbjuden att berätta, vid risk att råka ut för alltmer skrämmande straff. Boken handlar därför mer om hans hustru Berta, som blir kvar i Madrid med deras två barn och med alltmer sparsamma upplysningar om sin mans förehavanden. Om hennes väntan, tankar och upplevelser får läsarna veta desto mer. Tillsammans med henne tvingas vi våndas inför ovissheten och behärska svårigheten att dölja hans besynnerliga och alltmer långvariga försvinnanden.

Inte att undra på att en av romanens återkommande referenser är Herman Melvilles Moby Dick – en av de texter hon som universitetslärare hjälper sina elever att förstå. Den vita valen är alltid någon annanstans men lämnar aldrig kapten Ahabs tankar. Berta själv är viljestark men inte ensam, och Javier Marías associerar gärna till annan läsning. T S Eliots ”Little Gidding” (en av de fyra kvartetterna) hör också till de återkommande hållpunkterna med sina tankar inför ett världskrig som aldrig tycks vilja ta slut. Av Flaubert lånar han en älskande kvinna ur novellen ”Une âme simple”, inte Madame Bovary. Berta är av starkare virke än den romantiska läkarfrun.

Därmed inte sagt att romanen om Berta och Tom skulle vara något slags litteraturseminarium. Författaren lever gärna själv i andras berättelser men de dyker inte upp för att bevisa några teser, snarare för att orientera honom och hans läsare i en tankevärld som båda är i färd med att utforska.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Efter att ha läst ett dussin av Marías romaner undrar jag fortfarande hur han bär sig åt. De är inte skrivna som äventyrsromaner men håller läsaren på spänn hela tiden. Överraskande händelser inträffar, men de är inte särskilt våldsamma. Detaljerna finns i och mellan personerna, sällan i den omgivande miljön. Vi är långt från realismen, men här bygger inte magin på skrönor. Hemligheten ligger, tror jag, i att Marías inte har någon respekt för romanformen. Det är klokt av honom, för romanen är ända sedan sin födelse proteisk – tänk Cervantes eller Sterne – och därför alltid vad man gör den till. Hans böcker är ofta någonstans mellan en anekdot och en essä, mellan praktisk filosofi och vardagliga mellanhavanden. Ungefär som Montaigne, slår det mig. Det är en fundersam text som får sitt liv av sina motsägelser.

Med sin rika begåvning brås Javier Marías på sin far, filosofen Julian Marías Aguilera, som tillsammans med José Ortega y Gasset grundade den institution som bär den senares namn. Julians akademiska karriär avbröts av inbördeskriget, och han tvangs tillbringa en tid i fängelse. Julian var liksom Ortega katolik och deltog aktivt i det andra Vatikankonciliet. Hans ymniga produktion som filosof, essäist, kritiker och översättare finns tillgänglig på ett tiotal språk, dock inte svenska. För den lika produktive Javier var han en förebild. Sonen har också känt en osläcklig indignation mot de tidigare vänner som angav fadern efter kriget. Den erfarenheten kan ha stimulerat Javiers ofta demonstrerade polemiska talang. Med sin far fick han tillbringa en del av sin uppväxt i Förenta staterna, och hans engelska blev ännu bättre genom några år som litteraturlektor i Oxford i början av 1980-talet.

Även Marías den yngre ägnar sig ibland åt att undervisa och översätta; filosoferar gör han förvisso också, men ”bara” som en nödvändig del av romanerna – eller som inspiration till ilskna kulturartiklar. Till skillnad från Julian, som översatte Seneca och Aristoteles, Leibnitz och Auguste Comte, intresserar sig Javier för anglosaxisk skönlitteratur: han har översatt Sterne, Hardy, Stevenson, Conrad, Hardy, Yeats, Auden, Ashbery, Faulkner och Nabokov. Också Isak Dinesen/Karen Blixen har han översatt till spanska via engelskan. Delvis samma urval uppvisar hans samling författarporträtt med den talande titeln Vidas escritas (Skrivna liv, 1992).