Det var uppenbart att ”högern” – i någon mening av ordet – organiserat sig till en folklig rörelse som mest påminde om ”vänstern”. Man var tvungen att lyssna noga på orden bakom det typiska skanderandet, läsa ordentligt på de lika typiska plakaten hållna av lika typiskt ungdomliga personer för att förstå vilka man hade att göra med.

Kritikern Albert Thibaudet skrev en gång att politiken automatiskt tenderar till vänster, och litteraturen lika automatiskt till höger. Överdriften har ett korn av sanning, såtillvida att den brett definierade vänstern sett det som sin uppgift att driva kollektiva projekt medan högern i regel snarare agerat bromskloss och i detta syfte ofta mobiliserat det konkreta mot det abstrakta: kulturen eller den enskilda upplevelsen mot rationaliteten eller sociologin. Detta förhål...