Nu för tiden pratar vi allt oftare om hur ledsna, olyckliga, deppiga och trötta vi är. Förr höll man tyst om sådant, men idag har det blivit socialt accepterat. Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i Melankoliska rum om hur tårarna strömmar i den moderna melankolin, men inte i den äldre där melankolikern istället framställs som plågat torrögd.

Att kritisera någon som gråter kan givetvis uppfattas som hjärtlöst, men kan man verkligen likställa en spontan känsloyttring med den upplevda känslan? Frågan är om vi känner mer idag, eller om vi bara gråter mer. Kraftiga känsloyttringar har inte nödvändigtvis sin upprinnelse i ett personligt lidande, utan kan vara ett vulgariserat uttryck för den sympati människor känner för andra. Genom att visa sig överdrivet känslosam leds uppmärksa...