Vad du än gör, gift dig inte! Det rådet ges till en viss Postumus i en dikt av den romers­ke satirikern Juvenalis (cirka 60–130 e Kr). Talaren i dikten har hört att hans vän planerar för bröllop och varnar honom för att ingå i det äkta ståndet. Han undrar vad är det för galna idéer som har drabbat honom. Hur kan han ens fundera på att gifta sig, när det finns rep att hänga sig med, fönster att hoppa från och floden Tibern att dränka sig i? Om han nu tvunget måste ha en livskamrat är en pojkvän ett bättre val. Med en partner av samma kön slipper han gräl och krav på presenter.

I Rom är det nämligen omöjligt att hitta en anständig kvinna. Vem Postumus än väljer kommer han att bli olycklig. Det kan aldrig sluta väl. Hans hustru kommer att bestämma över allt, till och med över vem han får umgås med. Varför göra sig till slav frivilligt? Skulle nu Postumus likväl ha den osannolika turen att hitta en någorlunda vettig kvinna, kommer han att få en svärmor på köpet som förpestar hans liv.

Dikten utvecklar sig till en misogyn kaskad av smädelser över Roms giftasvuxna kvinnor. Alla är lastbara. De är opålitliga, otrogna, penninghungriga och totalt skamlösa. De rör sig med skådespelare, musiker och gladiatorer och annat löst folk – och får till på köpet barn med dem. Till slut tar de livet av sina äkta män, gärna med hjälp av gift.

Om antikens romarinnor vet vi egentligen ganska lite. Inte blir vi mycket klokare av den romerska litteraturen, särskilt inte av Juvenalis satirdikt, full av överdrifter, elakheter och dråpligheter som den är. Men den säger oss något om synen på Roms kvinnor, eller kanske rättare sagt litteraturens sätt att skildra dem.

Jag kommer att tänka på Juvenalis när jag läser Eva Queckfeldts Romarrikets kvinnor. Makt, mord och moderskap (Historiska Media). I sin bok samlar Queckfeldt romarinnor som tas upp i de skriftliga källorna. Syftet är kort och gott att berätta stadens Roms historia med kvinnorna i centrum, utan att för den skull anlägga något feministiskt perspektiv. Skönlitteraturens kvinnor har lämnats därhän, vilket förstås är en rimlig avgränsning. Samtidigt ter sig facklitteraturens kvinnor lika fiktiva som de skönlitterära. De skräcködlor som vi hittar hos Juvenalis finns också hos historikerna och levnadstecknarna Suetonius och Tacitus.

Romarinnorna är märkbart lika varandra i sin stereotypa sedeslöshet. De är maktgalna, tygellösa och ofta incestuösa. Den grymma och giriga Fulvia hatade Cicero så mycket att hon efter hans död stack sin hårnål genom hans tunga.

Livia, det romerska imperiets första ”first lady”, var enligt Tacitus obehärskad och diktatorisk och har dessutom fått etiketten giftmörderska. En förmildrande omständighet var hennes trohet gentemot kejsar Augustus i deras långa äktenskap. Augustus dotter och dotterdotter förvisades för sin skörlevnad. Värst rykte hos eftervärlden har kanske Agrippina den yngre fått, hon som sägs ha mördat sin make, kejsar Claudius, och haft ett sexuellt förhållande med sin bror Caligula. Hennes son, kejsar Nero, försökte sedan ta livet av henne flera gånger. Om de memoarer som hon skrev hade bevarats hade bilden av henne med all säkerhet varit mer nyanserad. En annan, tidigare hustru till Claudius, var Messalina som var ökänd för sin promiskuitet. Hos Juvenalis förses hon med epitetet augusta meretrix, kejserlig hora. Iförd blond peruk gav hon sig ut i natten för att bjuda ut sig på stadens bordeller.

I dikten ovan frågar Postumus: Finns det inga anständiga kvinnor i Rom? Juvenalis svarar nej. Samhällets välstånd har fost­rat skamlösa och maktgalna kvinnor som styrs av lusta. De har det helt enkelt för bra. Annat var det förr, på den gamla goda tiden, den era som romarna betraktade som ren och oskuldsfull. Fattigdom och flit präglade människornas vardag och gjorde dem dygdiga. De hade varken tid eller råd att uppföra sig oanständigt. Denna bästa tänkbara värld i det förgångna var en tid som romarna nostalgiskt såg tillbaka på. I dess anda hade förfäderna skapat Roms storhet.

Moraliska föredömen från denna guld­ålder fanns kvar under kungatiden, bland annat i den trofasta Lucretia, hon som av skam efter att ha våldtagits av kronprinsen tog sitt liv. Livius berättar om hennes öde, ett öde som fick romarna att inför republik och utropa ”aldrig mer kungadöme”.

Under republiken finner vi ett standardexempel på kvinnlig ärbarhet i Cornelia, mor till bröderna Gracchus och dotter till den framstående fältherren Scipio Africanus. Queckfeldt återger en berättelse hos Valerius Maximus, där Cornelia gästas av en kvinna som visar sina vackra smycken. Under väninnans besök kommer sönerna Gracchus hem från skolan, varpå Cornelia säger: ”Där är mina smycken.” Så talar en riktig romarinna! Hon är anspråkslös och kärleksfull, föraktar rikedom och sätter sina söner i centrum. Dygdemönstret Cornelia nämns även hos Juvenalis, som dock snabbt konstaterar att en kvinna som hon är lika perfekt som tråkig.

Förtappad eller tråkig. Det är antingen eller; något mittemellan verkar inte finnas. Var är de vanliga kvinnorna? Kvinnorna med känslor? Med egenskaper? Tankar? Personlighet?

Tänk om den flitige brevskrivaren Cicero hade beskrivit sin hustru Terentia lite mer utförligt! Då hade vi kanske kunnat lära känna en romersk kvinna lite grann. Cicero berömmer Terentia för hennes godhet, kärlek och omsorg om familjen, men inte mer än så. När Plutarchos nämner henne i sin biografi över Caesar är det inte på ett sympatiskt sätt. Tyvärr vet vi inte vad Terentia skrev i sina brev till maken.

De romerska kvinnorna kommer oss inte nära. Efter att ha läst Romarrikets kvinnor funderar jag på om det ens är möjligt att hitta kvinnor av kött och blod i den romerska litteraturen.

Kanske ger Juvenalis en ledtråd. I början av sin dikt berättar han om det tidiga Roms lantliga och hårt arbetande kvinnor. De levde i hyddor och brydde sig inte om sitt utseende. Så kontrasterar han dem med de urbana och vackra Lesbia och Cynthia, litterära flickvänner med grekiska namn och erotiska intressen, besjungna av kärlekspoeterna Catullus respektive Propertius. Poängen framgår: Lesbia och Cynthia var inte möjliga som fenomen under den gamla goda tiden. De hade inte haft tid med utsvävningar utan varit upptagna med att amma och sköta sina enkla hushåll.

När Lesbia presenteras är det inte med namn, utan som hon ”vars döda sparv grumlade hennes stjärnögon” (min översättning), från Catullus dikt. Hon visar känslor. Det är så hon beskrivs, inte med en egenskap eller handling. På liknande sätt gråter Ovidius tillbedda Corinna över en sjuk papegoja. När fågeln dör upprättar hon en gravvård för den. I en annan dikt gråter hon efter att ha blivit slagen. Vidare känner hon rädsla, hon blir arg och svartsjuk, hon är avvisande. Cynthia hos Propertius är ännu mer temperamentsfull. Hon välter ett bord i fyllan och kastar ett glas vin mot sin älskare. Poeten tolkar hennes hetsiga humör som ett utslag för passionerad kärlek och tecken på trohet, trots vetskap om hennes ständiga otrohet.

Dessa kvinnor är förstås uppdiktade, även om de nog hade förebilder i verkliga livet. De är porträtterade inom ramen för en litterär konvention som var på modet. Ändå finns här mer liv och nyanser. Läsaren möter interaktion mellan män och kvinnor.

poeternas kvinnor fördöms inte kategoriskt för sina laster. De är upphöjda och dyrkas men betraktas inte som helgon. De är lösaktiga och klandras för det men betraktas inte som horor. De är något mitt emellan, både förtappade och perfekta.

Men flyktiga är de, poesins romarinnor, för oss och för poeterna. Att knyta Hymens band med någon av dem kan inte komma i fråga. Även om Tibullus drömmer om att få åldras tillsammans med sin Delia i ett hus på landet, förstår han att en sådan framtid är omöjlig. Hon vandrar snart vidare till nästa blomma. Han vet också att han lever i en tidsålder som är långt från den paradisiska tillvaro då allt var enkelt och beständigt. Han utbrister: Vilket gott liv människorna levde då!

Att hitta en lämplig kvinna i Rom att gifta sig med är alltså inte lätt. Om vi får tro litteraturen är romarinnorna helt enkelt inte giftasmaterial. Men om Juvenalis tror att den ogifte behåller sin frihet, tror han enligt kärlekspoeterna fel. Redan förälskelse i en Lesbia, Cynthia, Corinna eller Delia är slaveri. Men det är ett ljuvt slaveri, hur besvärliga än dessa romerska kvinnor må vara.