Om herr Deim från Freistadt fortfarande lever?

Det var min fråga. Lever? Han är frisk som en nötkärna, sade värdshusvärden. Till helgen brukar han komma hit för att äta söndagslunch.

Egentligen besynnerligt, tänkte jag. Herr Deim har ju sitt eget värdshus som måste gälla som det allra förnämsta i hela Mühlviertel. Men så slog det mig att han redan för ganska länge sedan sålt det och kanske just därför föredrog att inte äta söndagslunch i vad som en gång varit hans eget värdshus för att så slippa bli påmind om saken redan till förrätten.

Värdshusvärden hade dragit fram en stol och satt sig vid mitt bord för att berätta om ankorna i Böhmen. De är stora och feta. Beställ därför aldrig mer än en halv anka! En vän, en cyklist, hade efter en ansträngande dagstur genom Böhmerwald varit så hungrig att han beställt en hel, det vill säga två halva ankor på varsin tallrik.

Som alla riktiga cyklister var vännen liten och senig och den böhmiska ankan var han inte vuxen. Orörd skickades den andra portionen tillbaka ut i köket.

Det är alltid samma små och seniga typer som vinner Giro d’Italia, sade värdshusvärden.

Visst, sade jag. Och Tour de France.

Så är det, sade värdshusvärden. Alltid samma historia! När de stiger av cykeln når de ofta inte ens upp till sadeln.

*

I bryggeriet Eggenberg i Český Krumlov är också min hunger stor, men ankorna ännu större. Japanerna verkar vara av samma mening. Denna böhmiska småstad är full av turister från Asien som likt ett kollektivt väsen slingrar sig fram genom gränderna.

Bryggeriet är ett tempel vigt åt öl, den rostfria zinkdisken altaret, från morgon till kväll översvämmat av ölskum. Istället för nattvardskalken dyrkas här ölstopet. De asiatiska gästerna placeras vid två långbord och deras asiatiska turistvärdinnor, två finlemmade, trippande flickor, ilar genast fram till disken.

Kollektivväsendet fördriver tiden med att fotografera. Till individer blir det först med hjälp av kamera och mobiltelefon, instrument som tillåter dem att erövra ett slags ensamhet. Med ögon och näsa inspekterar de båda värdinnorna allt som bärs ut ur köket; på varje salladstallrik sprutas något från en liten plastflaska som en av dem tagit fram ur sin handväska.

Inget ont om Europa, men allt har sina gränser.

Vad de asiatiska turisterna egentligen uppfattar av detta Europa är inte lätt att veta. Säkert är väl bara att vad de här upplever är vad de redan på förhand bestämt sig för att uppleva. Anka beställer de inte. Bara då och då en liten öl, något som här är snudd på sakrilegium.

Desto flitigare fotograferas, knappast för att dokumentera ett stycke Europa utan för att bekräfta den japanska, koreanska eller kinesiska föreställningen om det: ett museum, något som en gång fanns, något som numera inte ens självt är klart över att det inte längre finns.

*

Bautzen är berömt för sin senap och ökänt för ett numera igenbommat fängelse som man på den kommunistiska tiden kunde skrämma också andra än barn med.

Och för vad mer?

Kanske för Napoleon. Här stod han 1813 i ett inte helt lodrätt torn för att följa för- och efterpostfäktningarna kring den stora folkslakten vid Leipzig. Till ingen nytta. Sådana strider i det stora skeendets utkanter föreställer man sig bäst som ett blodigt tidvatten av ebb och flod, ett sakta sjunkande och stigande, eller som ett dödligt sårat jättedjurs rosslande andhämtning.

Av ingenting av detta tar landskapet notis.

Fram till första världskriget var slaget vid Leipzig världshistoriens största. Det näst största utkämpades vid Königgrätz 1866, inte långt härifrån. Då var Napoleon sedan länge död.

I Bautzen klipper jag håret. Hårfrisörskan säger att det är lättare att klippa män än kvinnor, män är nästan alltid nöjda med resultatet. Hos frisören är de stillsammare och inte så påstridiga som annars.

Som redan Simson på sin tid, säger jag.

Någon Simson känner hon inte.

Utan hår är vi män alla odugliga, säger jag.

Plötsligt ringer hennes mobiltelefon. Nu talas sorbiska, särskilt mycket förstår jag inte, och så snart hon är färdig bekräftar hon min förmodan: sorbiska är hennes modersmål. Antagligen stämmer det trots att hon talar sitt eget modersmål med samma accent som alla tyskar använder sig av när de tar ett slaviskt språk i munnen.

Nå, vad tycks? frågar hon när resultatet visas upp i handspegeln.

Fantastiskt!

Och runt omkring mig är golvet fullt av kastrerad manlig dådkraft.

*

Utan att ha bett om det får jag i Volkach hjälp med att parkera. Den äldre herrn anstränger sig verkligen, rakad och nykter är han också.

”Svensk, säger ni? Det kan inte vara sant. Ni är för kort i rocken, svenskar är långa och blonda.”

Jag protesterar. Rygg mot rygg mäter vi oss på trottoaren. Faktum är att han är något längre utan att för den skull vara riktigt lång.

”Kanske är ni holländare?”

Tidigt denna morgon har han blivit utkastad hemifrån. Enligt hustrun är han lat och i största allmänhet i vägen; synd att hon inte kunde se hur han hjälpte till med att parkera min bil. Utkastad? För gott? Det vet han inte, men är fast besluten att på slaget sex i god tid till middagen vara hemma igen.

”Man måste ju åtminstone försöka.”

Så vänder han sig plötsligt om på trottoaren och vinkar till två damer som sitter på en balkong direkt invid den gamla stadsmuren, deras huvuden sticker knappt upp över balkongräcket, och båda vinkar glatt tillbaka.

Min hustru, säger han stolt. En riktig häxa! Men nu försöker hon ställa sig in.

Därefter rekommenderar han mig att ta en titt på vallfärdskyrkan Maria im Weingarten, fast i stället för kyrkan besöker jag en liten bokhandel för at köpa några vykort. Den kallar sig bokkabinett, och de enda svenskar jag hittar där är några Henning Mankell och så Astrid Lindgren med sin dagbok från andra världskriget.

Man skulle kunna tro att Centraleuropa fått nog av krig. Ändå påminns man i minsta håla om de två stora europeiska krigen från förra seklet. Nära kyrkan i Breitmarkt finns en springbrunn och bredvid den en pelare med namn på dem som då stupade eller saknas, alla fäder, söner eller bröder härifrån trakten. Nästan hundra år senare saknas de flesta av dem fortfarande. Pelaren ger besked om att Breitmarkt från 1914 till 1945 befann sig i krig med Ryssland. Sedan dess råder här fred. Till en början stupade männen från Breitmarkt långt bort härifrån, nästan i Asien, därefter allt närmare, i Ostpreussen, Pommern och de allra sista nästan hemma hos sig, alldeles utanför staden.

I springbrunnen bredvid pelaren porlar och plaskar vattnet stilla. Vattnet kommer ur en underjordisk källa och överallt där man stöter på sådana pelare är Europa hemma hos sig.

*

Tyska lidelser och passioner har hemsökt nästan alla oss andra européer, men gudskelov är de nuförtiden tyglade, nästan kultiverade, och i en del fall till och med förknippade med den ena eller andra säsongen. Sparris är en sådan tysk passion. Bara i år kommer tyskarna att sätta i sig sådär etthundrafemtontusen ton sparris. I dagarna har säsongen öppnats. I familjen Seuferts Zehntkeller finns sparris denna dag på menyn, så sent som igår ännu inte. Den tyska sparrispassionen fanns dock där igår eller till och med redan i förrgår, långt innan den hos familjen Seufert hamnade på matsedeln.

Och de andra tyska lidelserna?

De – nästan alla – har vi européer tvingat tyskarna att ge upp; bara sparrisen har vi låtit dem behålla och dess vita variant äts här särskilt gärna. Med potatis. Det gör inte vi européer, varför denna tyska lidelse förefaller oss särskilt misstänkt.

Med smält smör. Med hollandaise. Med ströbröd. Med olivolja, till och med tillsammans med ett stekt ägg à la Bismarck.

Men med potatis?

Dock skördar tyskarna inte vad de så gärna äter. Till det håller man sig med personal: igår kom sparrisplockarna från Polen, idag från Ukraina eller Belarus. Belarus låter nästan som namnet på en sparrissort, en särskilt trind och blek, just så som man här föredrar den på tallriken.

*

I Goslar tar hotellägaren personligen hand om varje gäst, kommer förtroligt fram till mitt bord och börjar genast att på serbiska förklara världen. Som tecken på just gästfrihet och människokärlek duar han alla sina gäster utan undantag.

Det handlar ju inte om olika slags folk eller nationer, inte om serber eller kroater, inte ens albaner har han något emot. Vad det handlar om är bra eller dåliga människor och bra kan man ju träffa på varsomhelst. Tyvärr också de dåliga. Eller kan man kalla det normalt, säger han, att som muslimerna spränga både barn och kvinnor i luften?

Det förnekar jag. Med mitt svar är han synbart nöjd. Jag skulle vara en av de där bra människorna. Men det behöver förstås inte ens sägas.

Idag rekommenderar jag min lammstek, säger han. Det är ju påsk och här i huset är vi alla goda kristna.

*

Upplysning i form av belysning har redan för länge sedan checkat ut från vår tids hotell och alltsedan dess ligger hela denna europeiska hotellvärld försänkt i mörker. Åtminstone i sängens närhet. Nattygsbordet? Fortfarande finns det där. Men helt utan funktion eftersom varken en bok eller ett par läsglasögon får plats på det längre.

Och egentligen är det värre än så: lampan på nattygsbordet är ren dekoration, ingenting annat än utsmyckning eller vad Adolf Loos föraktfullt skulle ha kallat ornament. Dess bleka ljus, som från en lanterna i tjock dimma, duger på sin höjd till en viss hemkänsla som med viss tillfredsställelse tillåter oss att snart släcka ljuset och så åter försänka rummet i mörker.

Ty vad gör man i ett hotellrum? Alldeles ensam?

Man sover.

Läst blir det i alla fall inte längre i hotellsängen.

Förr var ett hotells gäster inte sällan läsande och skrivande, folk som visserligen använde sängen till att sova i, men också för läsning. Inte längre. Joseph Roth är sedan länge död och i Europas hotell ligger nuförtiden gästerna enbart vakna till sängs för att titta på teve. För ljus, alltså den belysning som inte längre finns, har de ingen användning.

Det ska erkännas – inte heller för böcker. Den enda man här och där fortfarande kan hitta på rummet är Bibeln. I den kan man bläddra, också liggande till sängs, en bok som så att säga erbjuder sitt eget ljus när man öppnar den.

För egen räkning har jag med mig två egna, sekulära böcker. Allt förgäves. Det dekorativa skymningsljuset från nattygsbordet når bara som en matt halvcirkel randen av min säng, däremot inte boksidorna. Jag mer anar än läser vad som utspelar sig i boken, blandar ihop århundraden liksom den europeiska och asiatiska sidan av Konstantinopel, kan inte hålla reda på alla vesirer och konsuler, så att jag slutligen ger upp när det hursomhelst blir för dunkelt under Hagia Sophias kupol.

Men då jag befinner mig i Görlitz och inte Konstantinopel, i en stad som likt ett under förskonades från att under kriget förstöras, byter jag som sänglektyr ut Birger Mörners Turkiska minnen mot Adolf Hitlers Tischgesprächen im Führerhauptquartier 1941–1944. Ännu en gång förgäves. Till ingen som helst nytta. Den fjortonde december – till råga på allt min födelsedag – nittonhundrafyrtioett lägger Hitler inför sina gäster, bland dem Reichsführer-SS Heinrich Himmler, ut texten om den tidiga kristendomen: den skulle leda till mänsklighetens förintelse och vara ren bolsjevism i metafysisk förklädnad.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad ska nu detta betyda?

Jag förblir oupplyst, famlande i mörker. Det förefaller mig som om denna bok helt på egen hand släckt ner allt ljus, som om från dess sidor just ingenting annat än mörker skulle sprida sig i rummet. Snart släcker jag också det elektriska och somnar genast.

Sent om natten väcks jag av en kyrkklockas spröda klang.

Två, kanske tre slag. I min dröm fanns uppenbarligen ingen plats för dem.

*

Under sagans tunna glasyr slumrar Böhmerwald. Skogen slumrar grön, från saftigt friskt till dunkelt, nästan blåsvart grönt. Stela, spretiga grantoppar, ensamma gårdar i röjda skogsgläntor.

I Oberplan, Horní Plána, föddes Adalbert Stifter. Jag visste om det, men plötsligt står hans födelsehus där, tätt intill landsvägen. Också födelsehuset slumrar och drömmer stilla för sig självt. Inomhus inte minsta spår av diktaren; bara den tidens fysiska brist på utrymme har blivit kvar av honom. Solen värmer gårdsplanen. Husets murar lyser vita och stumma. Bara en katt saknas.

På väggen i den stifterska kammaren hänger en liten tavla i olja som föreställer en kvinna med gloria och på hennes knä ett flickebarn i små röda lackskor. Ur en bok, uppslagen någonstans mot mitten, läser helgonet högt för barnet som uppmärksamt lyssnar. En nästan likadan tavla har jag en gång hittat på Wiens loppmarknad.

Jag frågar damen i kassan vem helgonet är.

Det vet hon inte.

Om tavlan tillhört Adalbert Stifter eller kanske hans föräldrar?

Det vet hon inte.

Om här överhuvudtaget finns någon som vet?

Inte heller det vet hon.

I Stifters födelsehus är lika tyst och stilla som utanför. Jag är den ende besökaren, biljetten betalas i tjeckiska kronor.

Alldeles utanför Oberplan tar skogen plötsligt slut igen. Ängar och fält. På dem dyker de första vindkraftverken upp: träd som ur en sagoskog, bebodd av jättar. Fast deras jättelika propellrar rör sig bara trögt och liksom tvekande högt där ovanför i himlen.

*

På väg tillbaka till Wien, tolv dagar senare, stannade jag på nytt i Kerschbaum. Det var svinkallt, en isande vind drog över parkeringsplatsen framför värdshuset. Jag ville ta reda på om herr Deim kanske hade varit här för att äta söndagslunch; redan två söndagar nu skulle han ha haft tillfälle till det. Hade värdshusvärden hälsat honom från mig? Och hade herr Deim efter så många år fortfarande kommit ihåg mig?

Men värdshuset var stängt. Jag ryckte och slet i dörren, och först så på nära håll upptäckte jag plakatet i fönstret: tisdagar och onsdagar stängt.

Och just denna dag råkade vara en tisdag.