År 1820, för exakt tvåhundra år sedan, kom en diktsamling ut i London som skulle förändra den engelska litteraturhistorien. Det var en tunn, oansenlig volym med titeln Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes and Other Poems. Författaren var en tjugofyraårig poet vid namn John Keats, som skulle dö i tuberkulos mindre än ett år senare. Han hade tidigare gett ut två diktsamlingar, men hans berömmelse vilar nästan uteslutande på dikterna i denna hans tredje och sista. Lord Byron hade vaknat upp dagen efter att Childe Harold’s Pilgrimage hade kommit ut år 1812 och ”funnit sig vara berömd”. Man skulle kunna förvänta sig samma sensationella genombrott för Keats, men det skulle dröja till slutet av 1800-talet innan han definitivt blev erkänd som en av de stora engelska romantikerna.

”I centrum för de berättande dikterna står en kvinna som är både passiv och aktiv, offer och ibland förövare.”

Intensiva känslor av lycka och livsberusning kännetecknar Keats diktning på ett sätt som står i stark kontrast till hans korta, sorgliga liv. Vid nio års ålder förlorade han sin far. Efter några månader gifte modern om sig med en avsevärt yngre man och försvann därmed ur hans liv. Under tiden tog morföräldrarna hand om honom och hans tre yngre syskon. Modern återkom visserligen några år senare men dog i tuberkulos när Keats var fjorton.

Keats studerade till läkare och var nästan färdigutbildad när han beslöt sig för att ägna sig helt åt sin diktning. Han kom då att tillhöra en krets av politiskt radikala tänkare och diktare, och av den anledningen utsattes hans första två böcker för förödande kritik i konservativa tidskrifter. Vid denna tid beslöt sig mellanbrodern George för att emigrera till USA och lämnade Keats att ensam ta hand om den yngste brodern Tom, som avled i tuberkulos i december 1818.

Trots dessa motgångar och sorger utvecklade Keats under det följande året en förbluffande skaparkraft. Om man bortser från ett antal sonetter och Isabella var det under 1819 han skrev de dikter som gjort honom berömd. Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes and Other Poems består dels av de tre långa berättande dikterna som omnämns i titeln och dels, under ”Other Poems”, främst av de fem oden som har blivit hans mest älskade poem.

I centrum för de berättande dikterna står en kvinna som är både passiv och aktiv, offer och ibland förövare. Lamia är en orm förvandlad till förförisk kvinna men även ett offer för sin älskares övermod. Båda representerar illusionens lockelse och dess slutliga maktlöshet när de dör inför förnuftets avslöjande blick. Isabella; or, The Pot of Basil utgår från en novell av Boccacio. I dikten förföljs Isabella och hennes älskade Lorenzo av hennes bröder som till slut mördar honom. Isabella lyckas spåra upp hans lik och hugga av hans huvud som hon planterar i kruka med basilika. Bröderna inser att de är ertappade och flyr medan Isabella förtvinar och dör. Dikten är förvisso morbid men blev under 1800-talet en av Keats mest populära. The Eve of St Agnes skildrar en kärlekshistoria med lyckligt slut. Hjälten Pophyro enleverar Madeline, men det är hon som leder dem ut ur den medeltida borgen. Nutida feminister vill se dikten som en historia om förförelse och våldtäkt men förbiser då hjältinnans aktiva roll.

De fem oden som döljer sig bakom ”Other Poems” är Keats numera mest kända, särskilt då ”Ode to a Nightingale”, ”Ode on a Grecian Urn” och ”To Autumn”. De är alla högstämda dikter som ställer människolivets förgänglighet mot naturens och konstens beständighet. Diktarjaget kämpar för att nå den fullkomning som både näktergalen och den grekiska urnan förkroppsligar men förgäves. Visionens ögonblick förklingar; de frågor han ställer får inget svar. I ”To Autumn” nås kanske denna fullkomning ett kort ögonblick, men dikten blir i dess sista strof till en elegi där naturens alla sångare, syrsor, rödhakar och svalor, förenar sig i ett avsked till det döende året. Det blev ett avsked i dubbel bemärkelse, odet blev Keats sista betydande dikt.

Keats fick under sin livstid aldrig det erkännande han förtjänade. Hans vänner ansträngde sig dock för att hålla hans minne levande, och vid universitetet i Cambridge fann han kring 1830 en skara beundrare som inspirerades av hans diktning. Den främste av dessa var den unge Alfred Tennyson, som senare skulle bli det viktorianska Englands störste poet. Vad han främst fann hos Keats var en oöverträffad musikalitet i hans vers och en extrem konkretion i valet av detaljer.

En vändpunkt i kännedomen om Keats kom 1848 i och med att elever på Royal Academy använde sig av hans dikter för att gestalta sin revolt mot de ideal och regler som konstakademin ville påtvinga dem. Tre av dem skulle bli berömda: Dante Gabriel Rossetti, John Millais och William Holman Hunt, som i september det året bildade The Pre-Raphaelite Brotherhood. Hunt och Rossetti hade var för sig upptäckt Keats, en som de trodde helt okänd diktare, i mitten av 1840-talet. Hunt berättar i sina minnen hur han då köpt ett slitet exemplar av Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes and Other Poems för fyra pence. I skrivande stund finns två exemplar av denna upplaga från 1820 till salu på nätet, båda till det facila priset av 19 323,95 dollar.

Redan våren 1848 ställde Hunt ut sin målning The Eve of St Agnes på Royal Academys vårsalong. Tavlan föreställer de älskandes dramatiska flykt ur borgen precis som Keats beskriver den. I bakgrunden pågår en fest, i förgrunden ligger en berusad vakt på golvet, en annan sover i en stol medan de två hundarna känner igen Madeline som lugnande håller tillbaka Porphyro. De kan obemärkt passera ut. Tavlan är skickligt utförd men är ännu inte målad enligt prerafaelitismens stränga regler.

Av medlemmarna i The Pre-Raphaelite Brotherhood krävdes dels att de skulle skriva under en lista på ”odödliga”, där Keats givetvis ingick, dels tillämpa vissa konstnärliga principer i sitt måleri. Man krävde en detaljerad realism med de skarpa konturer och klara färger som man fann i medeltidens och förrenässansens konst, alltså före (”Pre-”) Rafael. Dessa principer kommer alla till uttryck i Millais tavla Lorenzo and Isabella, som föreställer en måltid med diktens huvudpersoner. På ena sidan sitter de försagda Isabella och Lorenzo och på den andra hennes illvilliga bröder. Deras aggressivitet mot kärleksparet manifesteras i en välriktad spark mot Isabellas hund som upptar förgrunden. Målningen kan givetvis upplevas enbart genom dess former och färger, men för en djupare förståelse krävs en kunskap om Keats dikt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Millais och Hunt valde även på 1860-talet motiv från Keats diktning i sina målningar. Den förre återskapar i The Eve of Saint Agnes det trolska månljus som i dikten faller på den halvt avklädda hjältinnan. Hunt i sin tur målar med stor detaljrikedom den sörjande Isabella lutad över krukan med Lorenzos huvud. Vid denna tid var de bägge erkända konstnärer och deras val av motiv bidrog givetvis till ett ökat intresse för Keats och hans dikter.

År 1848 publicerade även en medlem av den forna kretsen kring Tennyson, Richard Monckton Milnes, den första biografin om diktaren, The Life and Letters of John Keats. Han hade tidigt kontaktat personer som stått författaren nära: Charles Brown, som Keats hade delat bostad med, och Joseph Severn, som hade vårdat honom de sista månaderna av hans liv. Han hade vidare skaffat fram kopior av de långa, dagbokslika breven till brodern George i USA, medan andra vänner delade med sig av brev och avskrifter. Många av dessa ingår i biografin, som därigenom ger en mycket mer nyanserad bild av Keats författarskap och personlighet. Den gör upp med föreställningen om honom som sårbart offer, och fram träder istället bilden av en energisk ung man och en mycket medveten poet.

Under återstoden av 1800-talet växte sedan insikten om Keats storhet. Men det var Lamia, Isabella, The Eve of St Agnes and Other Poems, den tunna diktsamlingen från 1820, som fortsatt utgjorde grunden för hans växande berömmelse.