Michel Houellebecq är ett fenomen. Han är Frankrikes mest lästa författare. På utgivningsdagen den 4 januari låg i boklådorna 320 000 exemplar av den nya romanen Sérotonine (Flammarion). Utomlands är han den mest diskuterade. En roman av honom fyller första sidorna i de stora tidningarna.

Frankrikes mest berömde författare, för många den störste (ej min åsikt med Le Clézio och Modiano fortfarande produktiva), är samtidigt profet och seismograf. I Plattform förutsade han 11 september, i Underkastelse massakern på Charlie Hebdo och nu de gula västarna.

Iförd redingot och ett lyckligt leende gifte han sig nyligen med en kinesiska som skrivit en avhandling om honom. Kort därefter ställde hon ut maken på Instagram: naken i sängen med två kvinnor. Han fördömer den nyliberala versionen av EU, som är på väg att vålla böndernas död och Europas undergång. I Harper’s kallar han Trump en stor president. Han föreslår frexit efter brexit.

Han är en individualist som i individualismen ser vår tids förbannelse där alla tävlar med alla och slutar i ensamhet. Han är en promiskuös reaktionär som i religionen och familjen ser kittet i den sociala gemenskapen. Han föraktar renässansen, reformationen, upplysningen.

Lokala produkter – Normandies camembert, cider och calvados – hyllar han och sänder dem med sin roman vidare till utlandet som där får möta ett Frankrike med strejker och skandaler – som alltid. Ett land där författare anses ha en idé och en åsikt om allt, där alla debatterar och följaktligen alla är intellektuella. Houellebecq bekräftar stereotyperna och vänder dem fingerfärdigt och elakt upp och ned.

Det är frestande att i hans jagberättare Florent se författaren själv: autofiktion i form av en memoarbok utifrån Macrons nu. Favoritkaféet O’Jules ligger vid Place de l’Italie i närheten av Hotel Mercure med sitt enda rum utan rökdetektor. Matsedlarna på hans brasserier stämmer. Slott och byar och deras invånare existerar. Överallt haglar litterära allusioner, här till Thomas Mann och Gogols Döda själar.

Sérotonine är underhållande, lättläst och förgrenar sig i olika riktningar. Språket liknar just en jordbruksingenjörs: neutralt, kalkylerat funktionellt. En veterinärs mottagning, jaktgevärens kaliber, samlag, efterrätter och starka känslor presenteras som kalla fakta. I miniessäer och utvikningar bollas med tonfall från pressen, politiken, erotiken. Lekfull komedi samsas nonchalant med en mardröm om den väntande apokalypsen. Bara bland korna förnimmer Florent en organisk kontinuitet.

Tematiken känns igen: kommunal byråkrati, turism, pornografi, vattnig liberalism, nymoralism, gastronomi, vaginor och penisar. Inslagen hittar sin plats i berättelsen. Varje kapitel kan läsas oberoende av de andra, berättaren avverkar de uppträdande en efter en, ofta i varierande monologer.

En mindre essä utreder skillnaden mellan kvinnors och mäns kärlek. Förenklat: för kvinnan en skapande kraft av samma storleksordning som en jordbävning eller klimatomvälvning, en som formar en ny värld där kropp och själ är ett och som utplånar spåren av den individ hon varit. Inför henne står mannen beundrande men reserverad, men upptäcker småningom att hennes villkorslösa passion gör att han inte kan tänka sig tillvaron utan henne. Då först väcks hans kärlek på allvar, den som kvinnan känt från första stund.

”Man förebrår mig kanske för att lägga för stor vikt på sex.” Men Houellebecq vill försvara den största njutning livet ger. Inte desto mindre är hans kvinnosyn ägnad att väcka förargelse. Är han då misogyn, en kvinnoföraktare? Nja, för berättaren är kvinnorna de enda som med sin kärlek kan rädda honom från en dödlig livsleda. Men när en kvinna visar sig ovärdig hans drömda ideal, då vänds hans kärlek i avsky. Hon bör lära av korna – de moderliga, heliga – hur man lever och älskar. Människor och djur är inte så olika för agronomen. Bara en kvinnas kärlek kan rädda en man från att förbli lika obetydlig och grå som samtliga män hos Michel Houellebecq.

Vad kan då en mans kärlek göra för en kvinna? Det förblir tills vidare osagt.

I grunden är Sérotonine en ytterligt sorgsen roman om kärlek och den känns, kanske för första gången, alldeles äkta. Ur samhällets hyckleri växer en nödvändig ärlighet och en kärlek som inte räknas i hormoner. I det perspektivet tror jag mig urskilja hur Houellebecq bortom sin sociala kritik hyllar litteraturen, fantasin, för dess frigörande makt.

Florent är som agronom utsänd av den regionala jordbruksstyrelsen för att inspektera bönder lika deprimerade som han själv. Vid 46 år, nära att dö av sorg (vid samma ålder som Baudelaire och Gérard de Neval), lämnar han Paris där en kedja av terapeuter hållit hans åkommor under lupp. Han bryter med sin japanska sedan han på en video råkat se henne penetreras av femton män och tre hundar, förutom att hon tillbringar sex timmar om dygnet med arton hudkrämer.

Med precision beskriver han sin flykt: snabbköp, garage och ladugårdar, hotell som gör honom ursinnig med sina rökförbud, tågtidtabeller som är rena skojet på grund av förseningarna. Landsbygden väcker hans nostalgi och en vrede över dess ”disneyfiering”. Parallellen mellan det traditionella jordbrukets misär och mannen som sträcker vapen är slående och gripande. Hans ungdoms ideal är förrådda, hans kärleksliv ett fiasko, han går mot ensamhet och sinnessjukdom och ser självmordet som en befrielse.

Han predikar i öknen och har inget emot att bidra till vår planets undergång. Men tack vare Captorix, en medicin som höjer signalsubstansen serotonin i hjärnan, överlever han. Hans vanmakt och depression ger vika, men han berövas sexlusten. Hans läkare förser honom med namn på pålitliga eskortflickor, utan resultat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vilket inte hindrar att han söker upp och ömsint skildrar övergivna amourer: danskan Kate, den mest begåvade kvinna han mött och som han reste med längs Östersjökusten samt främst Camille, kamrat på veterinärkursen, som gav honom fem år av lycka. Hans dröm är att återuppliva deras kärlek och imitera sina föräldrars lyckliga äktenskap; när pappan fick en hjärntumör tog båda livet av sig utsträckta i samma säng och begravdes i samma kista.

För tjugofem år sedan publicerade Houellebecq diktsamlingen La poursuite du bonheur (Jakten på lyckan). Han vet att lyckan finns hos en enda varelse, den han saknar mest. I en obarmhärtig värld är kärleken det enda han kanske fortfarande kan tro på.

Nu finner han – nej, hans huvudperson – bönderna krossade av EU:s mjölkkvoter och övergivna av sina utarbetade fruar. Hans ende manlige vän Aymeric har ärvt ett slott – även det existerar, med den släkten – med trehundra mjölkkor så föga lönsamma att han vart år tvingas sälja några tiotal hektar av familjens egendom. Han skjuter sig på ett lastflak då han och bönderna med sina traktorer spärrar motorvägen i protest. Det skildras i ett detaljrikt reportage som kunnat gälla de gula västarna.

I Underkastelse (2015) satiriserade Houellebecq ett Frankrike som i sin djupa splittring röstat fram en muslimsk president, inte i religiös iver utan av längtan till en konservativ livsform med kvinnan kvar i hemmet. Men moderniteten, konstaterar författaren, har redan sopat bort allt som hör till en kultur – förutom hela Västerlandets försvagade libido och Florents eget kärleksliv.

Houellebecq är en retsticka i jätteformat som i nyårsdagens ordensregn förlänades en av landets högsta utmärkelser – enligt regeln ”den man agar älskar en”. Han axlar ett Frankrike i upplösning. Fårorna i hans ansikte uttrycker nationens olyckor. Hans läsare tillåter honom inte att vara lycklig. Som radikal misantrop ska han bära deras förtvivlan åt dem. Hela hans verk, har han sagt, är ett vildsint attentat mot en civilisation på villospår.