En rörelse mot ljuset
För samtidigt som det i somliga kretsar är populärt att problematisera och kritisera upplysningsprojektet, finns det, när man tänker efter, knappast något område av tillvaron som inte har påverkats av upplysningstänkandet.
Att denna påverkan i allt väsentligt dessutom har varit av godo har idéhistorikern Anthony Pagden föresatt sig att visa i sin lika brett upplagda som polemiskt kampglada The Enlightenment and Why It Still Matters. ”Om vi ser oss själva som moderna, om vi är framåttänkande, om vi är toleranta och allmänt öppensinnade, om stamcellsforskning inte skrämmer oss men däremot fundamentalistisk religiös tro, tenderar vi att se oss själva som ’upplysta’ ”, skriver Pagden. ”Och därmed konstaterar vi att vi själva är arvtagare, låt vara avlägsna, till en specifik intellektuell och kulturell rörelse.”
Som titeln indikerar, har Pagden mycket litet till övers för de historiker som under senare årtionden har talat om olika upplysningar – den radikala, den skotska, och så vidare. Inte heller gör Pagden några kronologiska differentieringar, och frågorna om vad som avlöste upplysningens tidevarv och varför lämnas öppna. I Pagdens tolkning är upplysningen en och densamma, och dess kärna är, precis som Kant formulerade saken, människans utträde ur sin egen, självförvållade omyndighet. Och som undertiteln samtidigt antyder, är upplysningen ett arv som Pagden menar alltmer har satts ifråga.
Mot kombinationen av idéhistoria och äreräddning skulle man kunna ha vissa invändningar. Det senare förutsätter ett mått av förenkling och en urvalsprincip som inte nödvändigtvis leder till en fördjupad historisk förståelse. Men dessa farhågor kommer i stort sett på skam: tyngdpunkten i Pagdens framställning ligger i hög grad på den historiska framställningen, en framställning som i mycket utgår från upplysningstänkarnas självförståelse, och frågan om varför detta skede fortfarande spelar en så viktig roll sparas till en avslutande diskussion.
Vad var då upplysningen? Det har inte saknats förslag på slagkraftiga definitioner – den store teologen Karl Barth skrev till exempel att upplysningsmänniskan är den person som inte längre har någon kejsare. Men fenomenet är samtidigt så sammansatt att definitionerna omedelbart ger upphov till garderingar och motsägelser.
I centrum för Pagdens upplysningstolkning står religionskritiken, både ifrågasättandet av kyrkornas ställning i samhället och underminerandet av de stora trossystemen som helhet. Visserligen är det svårt att finna uttalade ateister under den aktuella perioden, men den gudstro som de egentliga upplysningstänkarna uttryckte var – enligt Pagden – snarare ett sätt att undvika ”tankepolisens” och censorernas misstankar än allvarligt menade uppdateringar av kristendomen. Upplysningen blev början till, som en av kapitelrubrikerna i Pagdens bok lyder, ”den faderlösa världen”.
Den revolution som detta innebar hade dock inletts långt tidigare: den katolska världens enhet splittrades på 1500-talet, den vetenskapliga revolutionen hade inneburit Guds försvinnande som orsaksförklaring, och Hugo Grotius visade redan i början av 1600-talet att det gick att tänka rättsfilosofiskt utan stöd i eller referenser till en existerande Gud. På ett mer konkret plan bidrog religionskrig och utbrott av fanatism till att den organiserade religionens ställning försvagades, och dess anspråk och förklaringsmodeller förlorade i tyngd.
Vägen ur detta tillstånd till den optimistiska syn på människan och hennes förnuft som upplysningen idag förknippas med var dock inte alldeles självklar. Pagden fäster stor vikt vid Thomas Hobbes, som excellerade i pessimistiska bedömningar av människans motiv och härledde samhällets uppkomst till hennes egenintresse snarare än till någon medfödd begåvning för ett liv i social gemenskap. På denna punkt var upplysningens stora bidrag inte förnuftsresonemang eller rationalism, utan medkänsla – somliga skulle kanske rentav säga sentimentalitet. ”På ett sätt”, skriver Pagden, ”kan upplysningen ses som ett försök att bredda och förmänskliga Hobbes empatilösa syn på människans natur och de slutsatser som den ofrånkomligen ledde till, utan att falla tillbaka i den begränsande men välkomnande omfamning som föreställningen om en välvillig gud innebar.”
Stöd för ståndpunkten att människor och samhällen inte alls behöver religion, åtminstone inte i kristendomens form, för att leva lyckligt och moraliskt fann man i omvärlden. Intresset riktades både mot ”primitiva”, föregivet mer naturliga, samhällen – inte minst Tahiti – och mot den kinesiska civilisationen, som i förfining överträffade allt vad Europa kunde uppvisa. I ett par fascinerande kapitel visar Pagden hur intresset för andra kulturer tog sig uttryck i forskningsresor och en reselitteratur, som återspeglade en allmän fascination för det mänskliga livets mångfald, samtidigt som den hade en högst polemisk funktion – så till den grad att beskrivningarna av det okända snarast fungerade som kontrast till det alltför väl kända Europa.
Här kommer också flera av upplysningens paradoxer fram: en nästan rörande antropologisk entusiasm som samexisterade med ett mer svärmiskt intresse för det exotiska, en utbredd övertygelse om civilisationens kraft och värde som gick hand i hand med upphöjandet av ”den ädle vilden” som ideal.
I samband med det intensifierade intresset för omvärlden kommer Pagden också in på sitt andra upplysningstema, universalismen. Upplysningen, menar han, gav upphov till föreställningen om ett världsmedborgarskap och en gemenskap större än den religiösa. ”Det var upplysningen som gjorde det möjligt för oss att tänka bortom de snäva världar som vi föds in i, att tänka globalt. Det var upplysningen som gjorde det möjligt att överhuvudtaget tänka sig att någon nation hade något slags ansvar för någon annans välbefinnande.” På frågan vad upplysningen spelar för roll idag, skulle alltså ett svar kunna svara: det är på grund av den som vi lever som vi gör, politiskt och socialt. Konkret ser Pagden upplysningens ideal förverkligade i Förenta Nationerna, EU, de internationella domstolarna och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Tillsammans utgör detta upplysningsarv vad Jürgen Habermas har kallat en ”realistisk utopi”.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Till bokens svagare partier hör dess avslutande diskussion om upplysningen och dess fiender, som gör ett något oinspirerat intryck. Om upplysningens kritiker på 1700-talet, dem som Isaiah Berlin så gärna lyfte fram, sägs knappt någonting av Pagden. Och inledningens nutida angreppsmål, postmodernister och fundamentalister av olika slag, tycks i avslutningen vara bortglömda. Inte heller den realistiska utopins brister – oklarheten om rättighetsbegreppets innebörd, till exempel – berörs. Pagden ägnar sig istället huvudsakligen åt en kritik av moralfilosofen Alasdair MacIntyre. Den är inte i sig orimlig, men som förklaring till varför upplysningen fortfarande är betydelsefull och varför dess arv är värt att försvara, är den föga tillfredsställande.
En annan egenhet i Pagdens argumentation är att den går på tvärs med vad han hävdade för bara några år sedan i den ännu bredare upplagda Worlds at War. The 2,500-Year Struggle between East and West (2008). Då menade Pagden att Europas historia skiljer sig från all annan genom en åtskillnad mellan kyrka och stat som till och med Jesus skulle ha bekänt sig till (”Ge åt kejsaren …”, och så vidare). I The Enlightenment, å andra sidan, tillskrivs denna för moderna stater så centrala separation uteslutande upplysningstänkarna och deras store banbrytare Hobbes. Det är inte utan att sådana drastiska förskjutningar antyder att lika stor hänsyn har tagits till dagens debatter och konflikter som till vad som går att utläsa ur källorna.
Men styrkorna överväger med god marginal dessa svagheter (och den anmärkningsvärt undermåliga korrekturläsningen). Pagdens entusiasm för upplysningen är måhända inte särskilt nyanserad, men den är gediget underbyggd. Och även om man hade kunnat önska ett vidare perspektiv än det ibland ganska fyrkantigt filosofihistoriska, ger Pagden också en bild av upplysningen som kulturellt fenomen. Det sistnämnda är nog det mest värdefulla av allt. ”Upplysningen var mer ett sinnestillstånd än en kurs i vetenskap och filosofi”, som den engelske historikern Norman Hampson har skrivit.