I sitt två volymer långa praktverk Svensk skräcklitteratur (första delen kom 2017) fångar Mattias Fyhr, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, genrens väsen. Han vänder sig till J R R Tolkiens resonemang om att den fantastiska berättelsen bygger på förmågan att trovärdigt gestalta en värld som läsarna känner sig hemma i, det är först då det övernaturliga får betydelse och paradoxalt nog för oss till en djupare och sannare verklighetsförståelse.  

T S Eliot konstaterade: ”Ingen poet, ingen konstnär av något slag, får sin kompletta betydelse ensam”, denne måste placeras ”för kontrast och jämförelse, bland de döda”. Den konservative historikern och författaren Russell Kirk hävdade att det är en demokratisk skyldighet att låta gångna generationer komma till tals: ”Vi har en stor skuld till dessa döda, och deras historia förtjänar att räknas.”

Det är just det Fyhr gör, han studerar vårt litterära arv med respekt för dem som har levt och inte längre kan göra sig hörda. Hans studie är ”intertex­tuell”, han binder samman litteraturhistorien genom att visa hur olika verk bygger på och influeras av vad som tidigare har skrivits och berättats. Fyhr riktar samtidigt en stark kritik mot samtida kollegers upptagenhet av feministiska, intersektionella och dekonstruerande läsningar av vårt litterära arv. Ja, de har gått så vilse i karriärsfrämjande teorier att de blivit helt historielösa.

De få litteraturvetare som skrivit om svensk skräck har fått för sig att den inte alls har någon inhemsk tradition, att allt skulle ha börjat med John Ajvide Lindqvists vampyrroman Låt den rätte komma in (2004). Till och med den så beläste akademiledamoten Horace Engdahl har låtit sig duperas av det marknadsföringsmaskineri som exploaterar bildningslösheten. I själva verket har betydligt mer egenartade författare som Mare Kandre och Nikanor Teratologen (jag bör här nämna att min egen analys av dennes roman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) behandlas av Fyhr) i närtid skrivit skräck.

Äldre litteraturforskare som Fredrik Böök, Martin Lamm och J Viktor Johansson var högst medvetna om vår egen skräcklitteratur, vilket vittnar om deras oerhörda beläsenhet. Fyhr sällar sig till samma bildningstradition.

Han definierar skräck som något som skrämmer och som låter läsaren konfrontera det som är naturvidrigt och emot den rådande ordningen. Det handlar om att gestalta en högst mänsklig erfarenhet som finns närvarande i den äldsta litteraturen, från Gilgamesh-eposet, Bibeln och Homeros vidare till giganter som Dante, Shakespeare och Milton.

Skräcknestorn H P Lovecraft hävdade att skräcklitteraturens uppgift är att gestalta det värsta människan kan tänka sig, något för oss helt främmande som vi absolut inte vill kännas vid. Det påminner om Arthur Schopenhauers tanke om världen som ett negativt intet, att dess sanna verklighet varken kan begripas eller beskrivas av oss, att vi befinner oss i ett ”kosmiskt främlingskap”. Just denna existentiella fasa skildrade Lovecraft i sin ”kosmiska skräck”, där det sant skrämmande inte är de uråldriga ohyggligheter som ruvar i mörkret utan hur modernitetens vetenskap knuffat det mänskliga sinnet till vansinnets rand.

I vår egen tradition är skräcken närvarande sedan åtminstone medeltiden, som den spökande sälvarelsen Selkolla i Gudmundar saga (från 1200-talet) och eller varulvarna som Olaus Magnus ägnar ett helt avsnitt åt att djupgående beskriva i sin Historia om de nordiska folken (1555). Fyhr betonar hur hög kvalitet svensk skräck internationellt sett håller och gör något så ”fruktansvärt” som att sammanställa en svensk kanon där samtida medialt omhuldade författare som Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg inte platsar.

Han för oss från Urban Hiärnes drama Rosimunda (1665) till Gustav III:s ”göthiska” pjäser Gustaf Wasa (1786) och Den svartsjuke neapolitanar’n (1789) vidare mot romantikerna Erik Johan Stagnelius tragedi Riddartornet (1825) och Viktor Rydbergs roman Singoalla (1857) till sekelskiftesförfattaren Alfred Nobels Nemesis (1896). Under förra seklet finner vi skräcken i Dan Anderssons Kolarhistorier (1914) och Det kallas vidskepelse (1916), Stig Dagermans novell ”Mannen från Milesia” (i Nattens lekar 1947), Lukas Moodysson Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner (1987), noveller av Niklas Rådström och flertalet av Kandres romaner. Under det nya årtusendet finns bland annat Johanne Hildebrandts Fördömd (2006) och C J Håkanssons Fjärilen från Tibet (2007). Samtidigt vill Fyhr, i motsats till andra, inte räkna Aurora Ljungstedt och Emilie Flygare-Carlén som skräcklitteratur. Dem förpassar han bryskt till realismens domän som blott effektsökare. 

Fyhrs intertextuella läsning är i regel övertygande, han visar hur verk binds samman genom historien. Av och till blottas metodens svaghet. Fyhr vill påvisa hur skräckinfluenser sorterats bort eller nedvärderats av tidigare litteraturforskare, man tycker sig ofta finna spår av Franz Kafka, men aldrig någonsin efter H P Lovecraft. Han pekar därför på med hjälp av samtidssammanhang och igenkännbara motiv på vilken skräcklitteratur svenska författare kan tänkas ha läst. Här finns en risk att det blir för spekulativt.

I ett så unikt svenskt författarskap som Stagnelius finns skräckliknande element. Samtidigt blir det tydligt för den som exempelvis läst Horace Engdahls och Anders Olssons studier av den dystre diktaren att den samtida tyska romantikens och idealismens påtagligt influerat dennes mörkt lutherska världsbild, som snarare bär spår av äldre mystiker som Jacob Böhmes förvisso skrämmande visioner än av samtida skräck­romantiker.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mer förtjänstfull blir skräckläsningen av författare som Dan Andersson och Stig Dagerman. I synnerhet visas hur den senare helt tydligt tagit intryck av Lovecraft (som först omskrevs i Bonniers Litterära Magasin samtidigt som Dagerman skrev där).

Fyhr påpekar också att skräcklitteraturen har kämpat mot moralister genom århundradena. Under 1800-talet fick man för sig att de minstas sinnen är känsligare än vuxnas och både Charles Perraults och bröderna Grimms grymma sagor ”barnanpassades”. Under 1970- och 80-talet bildade sedan den moralkonservativa högern och den radikala vänstern i Sverige en ohelig allians i kampen mot den ökade strömmen av skräck i serietidningar, kiosklitteratur, rollspel och så kallat ”videovåld”, det ”ockulta” var ”verklighetsfrånvänt” och ”förråande”.

Ändå har skräcken segrat med tiden. Sedan millennieskiftet har den genom filmer och serier som Twilight (2008), True Blood (2008–2014), Stranger Things (2016–) och Wednesday (2022–) blivit en självklar del av populärkulturen, om än i en tandlös politisk korrekt tappning som knappast erbjuder de chockerade och sant överträdande verklighetstolkningar som äldre skräckfilmsmakare som William Friedkin (Exorcisten, 1973), Andrzej Żuławski (Possession, 1981) och Clive­ Barker (Hellraiser, 1987) kunde frambesvärja.