En sen kväll i Lissabon svänger jag ner på en smal, sluttande gata. Knappt några människor syns till. Det tar en stund innan jag hittar adressen jag letar efter: Calçada de Santana nr 139. Det hänger tvätt på en lina utanför huset, som överlevde den stora jordbävningen i mitten av 1700-talet. I bottenvåningen ligger en kalt inredd restaurang med skarpa lysrör – utan några gäster. Det hade varit lätt att gå förbi den oansenliga byggnaden utan att lägga märke till den. Om det inte vore för plaketten på fasaden som upplyser om att Luís de Camões, enligt traditionen, dog i det här huset år 1580.

Formuleringen ”enligt traditionen” är symptomatisk för mycket som rör Portugals nationalförfattare. Liksom i fallet med William Shakespeare är stora delar av Camões liv höljt i dunkel. Historiska fakta har genom seklerna blandats med mytbildning. Man tror dock att Camões föddes i den portugisiska huvudstaden år 1524 eller 1525. På grund av hans bildning och beläsenhet i klassisk litteratur förmodar man att han studerade vid landets främsta universitet i Coimbra, även om några skriftliga bevis på saken inte har återfunnits. Han tycks ha varit en temperamentsfull och passionerad man, som förälskade sig lika ofta som han hamnade i konflikter.

Havet står i centrum för såväl Camões liv som hans verk, liksom det gör för den portugisiska historien och litteraturen i stort. Till skillnad från hos Homeros rör det sig dock inte om det sedan urminnes tider trafikerade Medelhavet, utan om Atlanten och Indiska oceanen; ”hav där ingen tidigare seglat”, som det heter i den första sången av Os Lusíadas (Lusiaderna), hans stora epos om portugisernas upptäcktsfärder. Dess ställning i den portugisiskspråkiga litteraturen kan jämföras med Miguel de Cervantes Don Quijote i spanskspråkiga.

I det som brukar betraktas som världslitteraturens första roman nämner för övrigt den något yngre spanjoren sin portugisiska kollega i berömmande ordalag. Men medan det torra dammet yr på högslätten La Mancha och havet bara glimtar till när Riddaren av den sorgliga skepnaden når Barcelona, är vågskummet ständigt närvarande hos Camões, som grundlade en saltstänkt tradition som har sträckt sig ända fram till våra dagar.

Den portugisiska storhetstiden i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet skulle delvis sammanfalla med en litterär guldålder, vars fixstjärnor var Camões och dramatikern Gil Vicente. Camões äventyrliga liv rymde globala erfarenheter som hade få motstycken i hans samtids europeiska litteratur. I ett slag mot morerna i Nordafrika förlorade han synen på sitt högra öga, och konsthistorien har därför alltid porträtterat honom med skadat öga eller en lapp som täcker den delen av ansiktet. Det skedde symboliskt nog i Ceuta, som portugiserna invaderat redan 1415. Erövringen av denna blomstrande och starkt bevakade muslimska hamnstad – en västlig utpost med handelsförbindelser långt österut – innebar startskottet för det portugisiska imperiets expansion. Rikedomarna där gav portugiserna den avgörande impulsen att söka sig söderut längs Afrikas västkust; ett mödosamt arbete som långt senare skulle resultera i det stora genombrottet – Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien 1497–98.

Som den brittiske historikern Roger Crowley konstaterar i Conquerors – How Portugal forged the first global empire (2016) var Portugals väldiga projekt såväl imperialistiskt som religiöst och ekonomiskt. Genom att runda Godahoppsudden och etablera direkt handel med Orienten – utan muslimska mellanhänder – skulle en fattig avkrok i Europas sydvästligaste hörn under bara några decennier förvandlas till en global makt med kontroll över världshandeln.

Efter en misshandel i Lissabon och efterföljande fängelsestraff – händelser som är historiskt belagda – tillbringade Camões sjutton år i exil på olika håll i Orienten, företrädesvis i Goa, men även på en rad andra platser som kan ha innefattat Macau. Ett par symboltyngda incidenter som rör hans skrivna alster har genom historien använts för att framhäva hur hans verk närmast mirakulöst nådde eftervärlden. Vid Mekongdeltat i dagens Vietnam sägs skeppet han färdades på ha förlist. Hans asiatiska fästmö Dinamene drunknade, men manuskriptet till Lusiaderna räddades nätt och jämnt genom att Camões simmade i land med pappersbunten ovanför vattenytan. Värre gick det för ett annat poetiskt verk han arbetade på; det stals enligt legenden i Moçambique, dit Camões kom utblottad och arbetslös mot slutet av sin långa utlandsvistelse. På den afrikanska östkusten drog han sig fram i armod, innan vänner såg till att han kunde återvända till imperiets huvudstad.

Lusiaderna publicerades 1572, underligt nog med inkvisitionens godkännande. Inte minst de sensuella beskrivningarna av mötena mellan de portugisiska sjömännen och nymferna på ”Kärlekens ö” borde egentligen ha väckt de rättrognas missnöje. Camões beviljades en blygsam pension med oregelbundna utbetalningar men skulle framleva sina sista år under svåra omständigheter. Han begravdes i en allmän fattiggrav.

Såväl den grekiska som romerska litteraturens episka dikter har tjänat som förebild för detta myllrande renässansepos, som består av 10 sånger skrivna på ottave rime. Liksom Olympens gudar sammanträder i början av Homeros Odysséen för att avhandla den grekiske hjältens öde, samlas gudarna tidigt i Lusiaderna för att bestämma hur det ska gå för Vasco da Gama – som spelar en central roll i detta epos – och de andra portugiserna. Meningarna går isär; Venus ställer sig på sjöfararnas sida, medan framför allt Bacchus ständigt kommer att försvåra deras väg över haven, inte sällan i samarbete med morerna. För även om Camões vakna och respektfulla blick för kulturella skillnader ofta framhållits går det inte att komma ifrån att han var en produkt av sin koloniala tid och att motsättningen mellan katolska kristna och muslimer är central i hans epos.

Mellan livfulla beskrivningar av slag och stormar skildrar Camões dikt också den portugisiska nationens historia, från det att kung Afonso Henriques utropade dess självständighet på 1100-talet och framåt. Många är dessutom de episoder i eposet som med tiden har kommit att ingå i det allmänna kulturella medvetandet i Portugal. Mitt eget drygt sjuttio år gamla exemplar av Lusiaderna, som jag en gång köpte på ett antikvariat i universitetsstaden Coimbra, är fullklottrat av olika generationers understrykningar och anteckningar. Kanske är det ingen tillfällighet att markeringarna är särskilt många vid kärlekshistorien om kronprins Pedro och den galiciska hovdamen Inês de Castro. Deras passion fick ett tragiskt slut när hon föll offer för en komplott, men efter att Pedro intagit tronen lät han slita ut mördarnas hjärtan och gräva upp sin älskade – vars döda kropp kröntes till Portugals drottning. Det här är inte bara den mest kända kärlekshistorien i landets historia, utan också en grundläggande nationell myt som Camões bidrog till att fixera för framtiden. För Coimbraborna har den dessutom en särskild betydelse, eftersom man än idag kan besöka den ”Tårarnas gård”, där mordet på Inês de Castro ska ha ägt rum.

När Lusiaderna publicerades började solen redan sänka sig över det portugisiska imperiet. Jämte hjältedåden finns det element i eposet som förebådar nedgången; ett tvivel som många uttolkare framhävt som ett förvånansvärt modernt drag. I den fjärde sången dyker en gammal man upp vid Tejoflodens strand, där upptäckarnas skepp kastade loss. Det är ”O velho do Restelo” (Den gamle från Restelo), som plötsligt ifrågasätter meningen med alla dessa mödosamma sjöfärder. Gestalten har allt sedan dess tjänat som representant för krass realism eller pessimism. Det är möjligt att se Den gamle från Restelo som en aspekt av Luís de Camões personlighet; en skeptisk heteronym för att använda ett ord som brukar förknippas med variationernas mästare i senare tid, Fernando Pessoa. Det skulle i så fall inte vara det enda självbiografiska draget i diktverket.

Den avgörande katastrofen inträffade bara två år före Camões död, 1578. Kung Dom Sebastião – som Camões hade tillägnat Lusiaderna – ledde då ett nytt, men denna gång fatalt erövringståg i Marocko, där han stupade tillsammans med tusentals av sina män i slaget vid Alcácer-Quibir. Landet stod då utan tronarvinge och maktvakuumet gjorde att Portugal under sex decennier förlorade sin självständighet till Spanien. Till Camões betydelse hör att han under detta högst instabila skede lyckades försvara och framhålla portugisiskan som självständigt språk gentemot latinet och kastilianskan; något som lade grunden till en ytterst rik litterär tradition med senare prosaister som Camilo Castelo Branco och Eça de Queiroz under 1800-talet och Miguel Torga, José Saramago och António Lobo Antunes under 1900-talet.

Eftersom Dom Sebastiãos kropp aldrig återfanns, uppstod snart en messiansk myt om att han i själva verket var i livet och en dag skulle återvända över havet för att återupprätta Portugals forna storhet. Utopin utvecklades till en viktig strömning i litteraturen och filosofin, den så kallade sebastianismen, som jesuitpatern António Vieira under 1600-talet kopplade samman med den storslagna tankegången på Portugal som det ”Femte riket” – efter de assyriska, persiska, grekiska och romerska imperierna. Men det historiska faktumet är att ungefär vid samma tid som Camões dog i Lissabon påbörjade Portugal sin krokiga väg mot att bli vad det är idag – en nation i kontinentens marginal. Den långa diktaturen under 1900-talet fjärmade därtill landet ytterligare från resten av Europa.

Idag intar Cervantes en betydligt mer självklar plats i världslitteraturen än vad Camões gör. Den enögde skalden och äventyraren tycks förbli främst en portugisiskspråkig angelägenhet. Det gäller inte minst på våra breddgrader; det är betecknande att den senaste svenska översättningen av Don Quijote gjordes av Jens Nordenhök år 2001, medan Lusiaderna inte har översatts till svenska sedan mitten av 1800-talet. Nils Lovén, som också översatte Dante, publicerade sin tolkning Lusiaderna: hjeltedikt första gången 1839. Den kom sedan i en omarbetad och utökad upplaga 1852.

I Portugal har Camões tvärtom inte bara lästs genom alla tider, utan också använts för de mest skilda ideologiska syften. Den första republiken i början av 1900-talet gjorde honom till sin diktare, liksom António de Oliveira Salazars auktoritära regim Estado Novo (Nya Staten). I den svartvita spelfilmen Camões från 1946 återanvänds historien om hur poeten räddade sitt manuskript efter förlisningen i Asien genom att hålla det ovanför vattenytan, i en scen som svallar av arkaiskt och heroiskt bildspråk.

Under Salazars regim accentuerades också firandet av Camões dödsdag som Portugals nationaldag. Fram till nejlikerevolutionen 1974 kallades den ”Dia de Camões, de Portugal e da Raça” (”Camões, Portugals och Rasens dag”), och fick en särskilt patriotisk betydelse under kolonialkrigen i Afrika. Också det senare, demokratiska Portugal har dock flitigt använt sig av Camões kulturella arv. Den portugisiskspråkiga världens viktigaste litterära pris bär Camões namn, liksom landets kulturinstitut. De utländska statsbesöken brukar börja vid Jerónimoklostret i Belém, vars överdådiga manuelinska arkitektur – formligen drypande av maritima referenser – vittnar om de rikedomar som landet förfogade över för fem hundra år sedan. I kyrkodelen finns såväl Camões som Vasco da Gamas och Dom Sebastiãos gravar. Kungens grav är naturligtvis tom, och det är högst ovisst om det verkligen är poetens och upptäckarens kvarlevor som finns i sarkofagerna.

Själv har jag alltid ett porträtt av Camões i plånboken under mina besök i Portugal; han pryder nämligen kundkortet till det som betraktas som världens äldsta bokhandel, Livraria Bertrand på Rua Garrett i Lissabon.

Hur kan en författares verk överleva så många officiella hyllningar och högtidstal? Otaliga är förvisso de portugisiska skolelever som genom tiderna våndats över den obligatoriska läsningen av honom. Men han fortsätter också att fascinera och förbrylla. Kärlekssonetterna – tillkomna före eposet – har en klarhet och intensitet som fortplantas intakt genom århundradena. Inte minst författarna går alltjämt i dialog med honom på de mest skilda sätt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den främste nu levande portugisiske författaren António Lobo Antunes roman Karavellernas återkomst (på svenska 2006) är en hejdlös uppgörelse med landets glänsande, officiella historia. Tiderna blandas samman och kända gestalter från upptäckartiden återvänder under sjaskiga former till Lissabon efter avkoloniseringen på 1970-talet. Missionären Francisco Xavier har blivit pensionatsföreståndare och hallick, och den panke Pedro Álvares Cabral – som upptäckte Brasilien – tvingas låta sin mulatska prostituera sig på en enkel bar. Luís de Camões själv anländer med båt – ombord har han för övrigt lärt känna en viss före detta lottförsäljare vid namn Cervantes – och irrar sedan runt i staden efter någonstans att sova och en plats att begrava de ruttnande kvarlevorna av sin far. I en av romanens skarpaste scener rör en officer i hamnen med stövelspetsen vid kistan och frågar: ”Tillhör det här skräpet dig?”

Bland de andra nu levande portugisiska författare som gett sig i kast med Camões finns Gonçalo M Tavares – landets mest uppmärksammade yngre prosaist – och romanförfattaren Mário Cláudio som i sin bok från i våras Os naufrágios de Camões (Camões förlisningar) i fiktionens form för fram en kontroversiell tes om att Camões faktiskt inte alls lyckades ta sig i land efter förlisningen i Mekongdeltat, och att någon annan därför kan ha tagit över arbetet med att slutföra Lusiaderna.

Förmodligen skulle Camões själv ha känt sig mer bekväm med sådana vanvördiga tolkningar än i rollen som officiell nationalhjälte. Han tycks ha varit en alltför bångstyrig figur – mer hemmastadd på gatorna och bordellerna än i salongerna – för att smickras av statyer och högtidstal.

En som har lyft fram Camões bohemiska och moraliskt opassande sida är författaren och essäisten Helder Macedo, som är en av landets främsta camonistas. Han håller dessutom Lusiaderna som renässansens främsta episka dikt överhuvudtaget, och har ofta framhållit dess moderna drag. Camões levde i en övergångstid och förebådade i sin poesi en kommande värld av olikheter och tvivel. I sin essäsamling Camões e outros contemporâneos (Camões och andra samtida), som utkom tidigare i år, skriver Macedo om de smutsiga, globala erfarenheternas roll för skaldens insikter.

Macedo associerar honom rent av med det något svåröversatta brasilianska uttrycket malandragem, som betecknar ett slags gatusmart och utsvävande sätt att ta sig fram i tillvaron, praktiserat av trickster och småtjuvar. Den traditionella kritiken har alltför lättvindigt försökt skilja det högtstående verket och den omoraliske författaren åt. Istället borde man se banden mellan dem, menar Macedo. ”Om man ignorerar Camões så kallade ’bohemiska sida’ ignorerar man också att Portugal under hans formativa år var ett dynamiskt knippe motsägelsefulla spänningar, att Lissabon under hans upptågsrika ungdom var en stor marknadsplats för allt möjligt, där det handlades i både gott och ont.” Vill man förstå de erfarenheter som låg till grund för hans verk går det inte att skilja det löjliga från det sublima eller det prosaiska från det poetiska. Ännu finns det mycket att säga om den ständigt undflyende, ständigt närvarande Luís de Camões.