Den lilla judiska gruppen firar 400 år i Danmark – och har verkligen anledning att fira. De danska judarnas historia är en framgångssaga nästan utan motstycke i ett internationellt perspektiv. Redan tidigt integrerades de i landets samhälle, kultur och ekonomi – och det danska folket bestod ett avgörande historiskt prov när det under nazitysk ockupation räddade ”sina” judar undan Förintelsen.

Det officiella Danmark med drottning Margrethe i spetsen uppmärksammar jubileet. Som sig bör eftersom kungahuset har varit de danska judarnas trognaste allierade genom historien allt sedan Kristian IV 1622 bjöd in judar att slå sig ned i landet.

I boken Sten på sten – Mine 400 år gamle danskjødiske rødder, utgiven av Dansk Jødisk Museum, skildrar Hanne Foighel den danska judenhetens historia speglad i den egna familjens annaler. Det är en bred historisk exposé som ibland känns som en klassisk familjeroman där det kryllar av mormorsmödrar, kusiner, nevöer, onklar och arvtanter, ofta i högborgerlig miljö.

”På mödernet kan författaren följa sin släkt tillbaka elva generationer till de nordtyska judar som på 1600-talet accepterar den danske kungens inbjudan.”

På mödernet kan författaren följa sin släkt tillbaka elva generationer till de nordtyska judar som på 1600-talet accepterar den danske kungens inbjudan. Familjen Heckscher blir rätt snart välbärgad i Danmark liksom många andra med samma bakgrund. En prominent gren hamnar i Sverige, där medlemmar av släkten blir fram­stående affärsmän, forskare och politiker.

På den judiska begravningsplatsen i Altona – en gång grannstad till Hamburg och ett betydande judiskt centrum, idag en del av storstaden Hamburg – hittar hon sin anfader Ephraim Heckschers välbevarade gravsten. Texten lyder:

Här vilar en rättskaffens man av värdig ätt, den käre Ephraim Heckscher son av Meyer, som nådde en ansenlig ålder. Han sysselsatte sig hela veckan, dag och natt, med att uppfylla Guds bud.

Det står vidare att ”Gud tog honom till sig” år 5431 enligt den judiska tideräkningen, alltså 1660, samt att han blev 72 år.

Hanne Foighel skriver att det finns dussintals Heckschergravstenar på samma begravningsplats och att ”känslan av samhörighet är närmast överrumplande”. Den första i släkten bosätter sig i Köpenhamn 1727, tidigare bodde de på andra platser i riket.

På fädernet är hennes familj ”östjudar”, alltså judiska invandrare från Central- och Östeuropa som anländer till Danmark runt förra sekelskiftet. Miljoner judar flyr undan förföljelse och fattigdom i dåvarande ryska riket och angränsande länder under decennierna närmast före och efter år 1900. Den stora emigrationsvågens mål är Amerika, men många kommer till Västeuropa – och en liten rännil hamnar i Danmark och Sverige.

– Det här är ingen familjekrönika. För mig är det 400 år av dansk-judisk historia där min familj kan fungera som spår, säger Hanne Foighel, journalist och författare, som bor i Israel där hon i många år har varit korrespondent för ledande danska medier som Politiken, Berlingske Tidende och Danmarks Radio.
 – Min mors familj representerar det gamla dansk-judiska borgerskapet, min fars bakgrund är östjudisk. Det är en berättelse om mötet mellan det gamla och det nya. Jag har många vänner med samma historia, så det är en representativ berättelse, säger hon.

Det finns många paralleller mellan Sverige och Danmark när det gäller judarnas historia. I båda länderna bjuder kungen in judar från Tyskland i hopp om att de ska sätta fart på ekonomin. I båda blir de nyanlända judarna snabbt etablerade inom näringslivet som entreprenörer och nydanare samt i kulturlivet som författare, konstnärer och mecenater. Och till både Sverige och Danmark kommer senare nya invandringsvågor från Östeuropa som vitaliserar det judiska livet medan de gamla familjerna blir alltmer assimilerade.

Men de danska judarna blir tidigare och mera eftertryckligt en del av samhället än deras trosfränder på andra sidan Öresund. Främst kanske för att de börjar tidigare. Eller för att Danmark ligger närmare kontinenten och därmed är öppnare för influen­ser utifrån. Dessutom tillhör de nordtyska hertigdömena Schleswig och Holstein – och därmed staden Altona som var ett viktigt judiskt centrum – den danska kronan i hundratals år.

Kung Kristian IV bjuder in judar att bosätta sig i det danska riket redan 1622, cirka 150 år tidigare än när Gustav III inviterar judar till Sverige. De danska judarna får långtgående medborgerliga rättigheter 1814 och likställdhet i grundlagen 1849.

Danska judar etablerar banker och storföretag. Aalborg Akvavit och Tuborgs öl har judiska upphovsmän liksom porslinsfabriken Bing & Gröndahl och en rad andra klassiska varumärken. Georg Brandes är den viktigaste litteraturkritikern i Danmark och hela Skandinavien i slutet av 1800-talet, hans bror Edvard är medgrundare till tidningen Politiken, det liberala och kulturradikala flaggskeppet, och blir senare finansminister.

– Aalborg och Tuborg, kan det bli mer danskt än det! Judarna var tidigt en integrerad del av det danska samhället, säger Hanne Foighel.

Denna långtgående integration gör det självklart för folket att solidarisera sig med sina judiska landsmän under den nazi­tyska ockupationen. Den danska regeringen samarbetar visserligen med ockupationsmakten, men gör klart att den vägrar att särbehandla de cirka 8 000 judiska medborgarna och flyktingarna i landet.

Ockupationen skärps 1943 och tyskarna förbereder en deportation av Danmarks judar till dödslägren. En toppman i ockupationsmakten läcker en varning – och under några oktobernätter lyckas mer än 7 000 judar fly över Öresund till Sverige. Motståndsrörelsen och folk i allmänhet ställer upp för att hjälpa dem. Tyskarna får tag i cirka 500 och sänder dem till koncentrationslägret Theresienstadt. Men de deporteras inte vidare till dödslägren, bland annat på grund av den danska rege­ringens inställning.

Nästan alla danska judar överlever Förintelsen. En ljusglimt i den mörka historien­ som Danmark med rätta hyllas för även om revisionistiska danska historiker försöker relativisera bragden.

– Under ockupationen hade Danmark redan varit demokratiskt i decennier. Ingen såg judar som främmande. Vanliga danskar organiserade räddningsaktioner på egen hand för att de inte accepterade att deras grannar blev förföljda, säger Hanne Foighel.

– Danmark räddade judar för att landet är en demokrati. Ingen ifrågasätter att Danmark kapitulerade första dagen, samarbetade med tyskarna och exporterade jordbruksprodukter till Tyskland. Men man underströk också att samarbetet inte fick gå ut över danska judar eftersom de var danskar, säger hon.

Den dramatiska flykten och åren i Sverige blir en definierande upplevelse för den danska judenheten. Och något av den stora utjämnaren som drabbar alla, både de gamla etablerade familjerna och de relativa nykomlingarna.

För författarens pappa, Isi Foighel, är det den andra flykten. Född i Tyskland 1927 av en dansk mor och en rumänsk far flyr han med sin mor och bror till Danmark efter nazisternas maktövertagande 1933.

Hans erfarenheter som flykting kommer att prägla hans yrkesliv. Han blir professor i juridik med stort engagemang för flyktingar och mänskliga rättigheter, bland annat som ordförande i Dansk flyktinghjälp och dansk domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Och hinner också med en sejour som politiker för Konservative Folkeparti och blir skatteminister.

– Människor kan ha många ambitioner, men ambitionen att man vid en tidpunkt ska lämna sitt land och bli flykting, den ambitionen har ingen människa! är ett känt uttalande av Isi Foighel som återges i boken.

Hanne Foighel berättar att hon får impulsen att skriva sin historik när hon till slut – efter tio år – tar sig tid att gå igenom två stora flyttkartonger med familjedokument som hon tagit hand om efter sin mors död 2003. De visar sig innehålla minnesanteckningar, stamtavlor, brev, vykort, fotoalbum, lösa bilder, negativ och mycket annat.

Hon sprider ut innehållet på golvet och inser att hon har hittat ett unikt material.

”Det är i sig närmast ofattbart att ha papper på sin släkt 400 år tillbaka i ett Europa som under samma 400 år har gått igenom otaliga krig, har drabbats av svarta döden, spanska sjukan, judeförföljelser och mycket annat”, skriver hon i Sten på sten.

”Men de danska judarna blir tidigare och mera eftertryckligt en del av samhället än deras trosfränder på andra sidan Öresund.”

Där finns dokument som detaljerat redogör för vad som händer i familjen, generation efter generation. Som visar hur den gifter in sig i andra ledande dansk­judiska släkter som Melchior,­ Koppel och Salomonsen. Inom familjen Melchior, som är nära vänner till H C Andersen och tar sig an författaren som bor hos dem långa tider, utvecklas senare Skandinaviens enda rabbindynasti.

Författaren upptäcker att hon är släkt med en av den judiska historiens första kvinnliga kändisar. Nämligen Glikl (Glückel) från Hameln, en änka som framgångsrikt driver företag i den mansdominerade världen. En stark kvinnogestalt som dessutom skriver en dagbok på jiddisch i vilken hon målande beskriver sin vardag, sina bekymmer och känslor samt judarnas liv i Altona i slutet av 1600-talet.

En mera sentida källa för Hanne Foighel är brevväxlingen mellan hennes morfar Knud Heckscher och dennes mor Mathilde i början av 1920-talet. Den 25-årige Knud – enligt boken en ”väluppfostrad ung borgerlig man från ett Politiken-läsande kulturradikalt judiskt hem” – reser till Thailand som då ännu heter Siam för att arbeta som ingenjör i det danskägda Siam Electricity Company.

Mamman berättar i sina brev ingående om livet i det judiska Köpenhamn – om tilldragelser i familje- och bekantskapskretsen, om dem som gift sig med judar och dem som hittat en icke-judisk partner – medan sonen skickar ofta dramatiska skildringar av sin tillvaro i det exotiska Siam.

Författaren påpekar att flera teman i breven påminner om den dansk-judiske­ författaren Henri Nathansens klassiska pjäs Innanför murarna (1912), som skildrar krisen i en judisk familj när dottern bryter traditionen och förlovar sig med en icke-judisk man. Detta dilemma, denna spänning mellan tradition och integration kan dyka upp i minoritetsgrupper än idag.

– Min mormorsmor skriver i sitt brev bekymrat om ett ungt par som inte gifter sig judiskt. Men redan då är detta vanligt i emanciperade judiska familjer i Skandinavien. Det är viktigt för dem att vara en del av samhället, att inte skilja ut sig. Det här dilemmat kan förekomma hos människor också i vår tid, säger Hanne Foighel.