Med sitt eftermäle solkat av det protyska ställningstagandet under andra världskriget har opinionsbildaren Fredrik Böök ställt sig i vägen för kritikern och forskaren. Samtidigt är frågan om den svenska litteraturforskningen under dess traditionella fas hade en mer formidabel företrädare. Hans böcker om Esaias Tegnér och Erik Johan Stagnelius är värda att återvända till, inte bara för Bööks behärskande av stoffet, utan för hans förmåga att tränga in i de litterära verken.

Mindre känt är att han planerade en levnadsteckning över en annan av svensk litteraturs verkligt stora, Viktor Rydberg. Att Böök skulle skriva om honom kan te sig logiskt. Ry...